En hyllning till barn och
deras ljud på
accelerator

Colleen. Foto:Jonas Lindkvist

I tältet inleddes årets upplaga av festivalen. På scenen sitter franska Cecile Schott, det vill säga Colleen och på gräset sitter publiken och tar del av artykulturen. Colleen utgår ofta från en klang eller något ljud från en speldosa eller klockspel och bygger ut med cello eller gitarr till ett vemod som snarare är landskap än musik. I bakgrunden hörs brus och monotona samplingar. Publiken ser ut att trivas, men det kan lika väl vara det faktum att det vankas festival ända in på kvällskvisten som Colleens framträdande.

Stars. Foto:Jonas Lindkvist

Betydligt mer fart utlovas när fårskocken beger sig till det som i folkmun fortfarande kallas Inkonst. Kanadensiska sexmannaorkestern Stars bjuder på pop som ibland rockar till i den grad att publiken börjar gunga med. Som en given följd av festivalens schemaläggning decimeras dock publikmängden då klockan börjar ticka mot Magnolia Electric Co på stora scenen. Inte inkonstbesökarna emot då svetten lackar panna och väg.

Magnolia Electric Co. Foto:Jonas Lindkvist

Stora scenen är för aftonen skådeplatsen för de mindre intressanta banden att visa upp sig. Magnolia Electric Co är ett av dem. Bandet startades av Jason Molina efter hans nedläggning av Songs: Ohia och låter likadant. Han och orkestern lägger fram klanderfri amerikansk countryinspirerad rock i Neil Young-anda. Knappast modernt men väl populärt. Enligt de rundfrågningar jag gör är bandet ett av dem man helst inte snackar skit om i festivalens spelschema.

Om Magnolia Electric Co är det band som man helst inte pratar ner är Cocorosie det band som folk är mest intresserade av i förhand. När The Secret Machines börjar gnissla igång i tältet har en hängiven skara Cocorosiefans redan börjat tåga in i mot Inkonsts mörka inre strax bredvid.

Cocorosie. Foto:Jonas Lindkvist

Cocorosie är systrarna Sierra och Bianca Casady som förra året släppte den mästerliga La Maison de Mon Reve. Klyschan "obeskrivbart" passar in på bandet. De blandar visor med skönsång, beats och inte minst oljud på ett påfallande vackert sätt. Den kommande skivan Noahs ark är en bra men en något mer slätstruken historia även om Beautiful Boyz (som även släppts som singel) med Antony från Antony and the Johnsons, sticker ut som en diamant i guldörhänget. Skivan släpps i höst och finns nu bara att busigt ladda ner från fildelningsnäten.

Vad som väntar publiken är till en början mest en segdragen soundcheck där en hel resväska full med ljudalstrande leksaker ska testas och där inget verkar vara till belåtenhet. Luftfuktigheten och värmen är påfallande och om det inte vore för videoprojektionen i bakgrunden är det obegripligt att turnéns huvudattraktion läggs i Malmös svettigaste grotta.

På Inkonst har human beatboxen Spleen, iklädd indiantröja, satt sig och Bianca, iklädd indiantröja, rullar igång en liten kassettbandspelare. Sierra sitter på huk vid en harpa. Repertoaren är mycket märkligt vald. Den består nästan bara av material från nya skivan och ingen av de bättre låtarna från La Maison de Mon Reve är med. Även Beautiful Boyz märks i sin frånvaro. Extranummer klappas fram, men några sådana utsvävningar tillåter inte personalen.

Joanna Newsom. Foto:Jonas Lindkvist

Den som lyckas dra ner de första riktigt varma applåderna är Joanna Newsom. Om det är regnet eller hennes musik som fyller hela tältet spelar ingen roll. Bara introt till Bridges and Ballons från hennes The Milk-Eyed Mender lockar glada tillrop ur publiken. Inte bara jag drar paralleller till Björk i hennes barnsliga röst och ibland melodier. Men Björks experimentlusta saknas och kvar är Joanna, bunden vid sin harpa, och efter en timme känner i alla fall jag att det räcker.

I pauserna mellan hennes berättande låtar hörs Caribous kaos från Inkonsts mörker. Men värmen som inte gått ur sedan Cocorosies konsert tillsammans med den obekväma musiken Caribou framför får mig att vända i dörren. Det går förresten inte ens att komma in genom dörren. Det är fullt. Men folk jag respekterar ger konserten tummen upp i efterhand.

När Joannas himlainstrument tystnat tar gubbarna i Teenage Fanclub över på stora scenen. De verkar aldrig sluta spela och volymen är för hög och kaffet är slut i kaffetältet.

Devendra Banhart. Foto:Jonas Lindkvist

Tillslut är det i alla fall dags för Cocorosie-Biancas pojkvän Devendra Banhart att äntra tältscenen med sina långhåriga medmusikanter, varav trummisen för att betona konsertens inledning drar på sig ett turkost lösskägg. Devendra Banhart är en hippie ska nämnas även om han hellre kallar sig New new age och tycker att det hör till en gången tid att vara hippie. Texterna är om månen, långt hår, fred, barn och liknande - teman jag kan gå omvägar för att missa annars, men vad som gör det hela lite mer komplicerat är att förra skivan, den senaste "riktiga skivan" Rejoicing in the Hands, är ganska bra. På scen är tempot tyvärr dock högre, mer rockigt, mer blues och mindre balladaktigt, mer vad som förväntas av kommande albumet Cripple Crow helt enkelt. Knappast för dem som bara förväntat sig sitta i gräset, vagga, hålla händer och låta håret växa.

Parallellt med Devendra spelar festivalens enda svenska band, Logh. I Stockholm och Göteborg bjuds det på Jenny Wilson, men inte i Malmö. (Hon gästade ett jublande folkets park förra veckan). Logh är fem snubbar som serverar emo till Inkonsts svettiga innandöme. Undertecknad stannar med hippien, speciellt eftersom ryktet sa att Cocorosie skulle dyka upp fram mot slutet. Spleen dök upp, inte systrarna Casady.

Vid elvatiden på kvällen är Acceleratorarrangemanget till sin ända. Man måste ju tänka på grannarna när man bjuder till fest.