Ett jämlikt Europa?

Matsalen var ljus och luftig, och ja, det gick att få vegansk mat. Hem till Soumiya kom jag dock aldrig. Hon bor ensam med sin mamma och sina tre syskon, hennes pappa bor kvar i Marocko. Klimatet i förorten skulle vara för hårt för en tjej som mig sades det, och kanske är det sant. Det är ovanligt att man satsar på skolorna i förorterna i Frankrike. Landet har stora problem med rasism och högerextremister.

Jag funderade på att fråga Soumiya om hon var glad över att få gå i en nybyggd skola. Sedan tänkte jag varför hon skulle vara det? Hon har väl samma rätt till att få gå i en fin skola som alla andra har.

Mitt nästa stopp på resan var Barcelona, Spanien. En av dagarna kom jag av misstag ut i ett område där det bor många invandrade. Detta märktes direkt för en polisbil stannade till och poliserna studerade mig grundligt. Lite längre ned i kvarteret stötte jag på ytterligare två poliser.

De stod och förhörde två män och såg allmänt aggressiva ut. I ett hörn hittade jag ett litet kafé. Jag gick in och köpte en kaffe. Detta lilla kafé var förmodligen den allra trevligaste platsen jag stötte på i hela Barcelona. Ägaren, en äldre man, kom fram och pratade med mig. Han bjöd mig på äpplen och undrade en massa om Sverige och svenskarna.

När det blivit mörkt ute lämnade jag kaféet och fortsatte min vandring runt i kvarteret. Jag kände mig aldrig ensam eller rädd, för var jag än tittade, stod folk och pratade, hängde tvätt, eller spelade fotboll.

En rad stängda hårsalonger med bilder på mörkhyade kvinnor i fönstren. Det slog mig att det ser man sällan inne i stan. Kvarteret som jag hamnat i var familjärt och ombonat, en stad i staden. Som om dess invånare inte riktigt hörde till det vanliga Spanien utan hade skapat en egen gemenskap.

Lissabon - en storstad i Europa. Mitt sista resmål innan det var dags att åka hem igen. I Portugal känner jag João som guidade mig runt omkring bland alla sevärdheter. Själva staden är en grön oas fylld med palmer och parker. Stadskärnan rustades upp ordentligt inför Portugals ordförandeskapshalvår i EU.

Sociala problem är väl dolda och syns inte till i centrum utan det är först när man börjar tala med lokalbefolkningen som de dyker upp. Minnen från imperialismens dagar lever fortfarande kvar i detta erövrarnas land. Tydliga motsättningar finns mellan portugiser med svart hudfärg och de med olivfärgad hudfärg.

En kvinna jag träffade förklarade att hon inte gillade svarta portugiser för att deras "hemländer" först krävt självständighet från Portugal, och nu kom de och "invaderade hennes hemland". Hon anklagade även alla svarta portugiser för att ha fört in droghandeln i landet och för att vara kriminella. Det verkade inte finnas några direkta mötesplatser mellan svarta och olivfärgade.

I Joãos klass på universitetet går inte en enda portugis som är mörkhyad. Ett jämlikt Europa?