Kentucky Fried Chicken -
i Pakistan

Kentucky Fried Chicken-restaurangen i Rawalpindi där Rizwan jobbar stänger tidigare i dag. Det är återigen demonstrationer mot USA, och den här gången kommer de att vara rakt utanför Rizwans restaurang, och det är därför han är lite nervös.

- Det har gått bättre de sista dagarna, men i dag blir det ingen förtjänst, säger han missmodigt.

- Och jag vill bara inte tänka på hur det blir när bombningarna börjar.

Allt som kan förknippas med USA i Pakistan i dag bör ligga lågt. Rizwans restaurang har anställt en vakt till och köpt lite extra lager ifall det skulle bli oroligheter och svårigheter med transporterna.

Kentucky Fried Chicken-restaurangen i Rawalpindi har anställt en vakt till.

- Fast även om det är en amerikansk kedja, så vet alla att vi som jobbar här är pakistanier och muslimer, så det kommer nog att gå bra, säger Rizwan.

Fredagsbönen är slut och folket strömmar ut ur moskeérna, uppeldade av mullornas - prästernas - tal. Plakatbilder på Bin Laden blandas med talkörer som skriker "Allah Akhbar" - Gud är stor - och "Jihad, jihad". Hela tiden dyker nyfikna skäggmän på en, klädda i långa "nattskjortor" och med turbaner på huvudet och frågar vänligt var man kommer från och vad man tycker. De verkar nästan lite besvikna när man säger "Näe, inte USA, utan Sverige..."

För även om USA:s politik mot den muslimska världen borde ge dem anledning till en mindre positiv inställning, för att uttrycka det milt, så har den amerikanska rikedomen en otrolig dragningskraft för fattiga människor.

"Det kan ju inte vara rätt att bomba utan bevis på Talibanernas skuld" säger man lite lamt och de nickar tillbaka. Idag var det bara en liten protest med svaga talkörer så man kan prata lite med folk.

- Du vet väl att det är 4000 israeler som jobbar i World Trade Center, men just den dagen var ingen där, säger en kille.

- Det stod i tidningarna, säger han när jag frågar och alla nyfikna omkring nickar, så var det.

Rykten startas lätt i en omgivning där få har TV, radio och tidningar och med människor som knappt kan läsa, och mycket vinklas, där som här. När CNN visar bilder på Bin Laden har han oftast en Kalashnikov i handen, här står han leende framför en bokhylla...

Demonstrationen drar iväg åt ett helt annat håll än vad det hade sagts, här är allt väldigt oorganiserat och på vägen tillbaka blir vi hembjudna. Khalid, som pensionerade sig från jobbet som banktjänsteman när han var 55, bor med fru och sonens familj i ett eget hus.

- Många av mina gamla affärsvänner stöder regeringen, säger Khalid med sondottern i famnen.

- Klart man är orolig för vad som kan hända, säger han i vinddraget från takfläktarna i vardagsrummet och bjuder på te.

- Många av mina gamla affärsvänner stöder regeringen. De var tvungna att ge efter för USA:s krav för annars blir landet stämplat som terrorist av den där Bush och det blir inga utvecklingspengar till oss. Fast nu kanske det blir muslimsk extremism, kravaller och anarki i stället...

Han uttalar namnet med en fnysning, nästan, och skakar på huvudet, fast sondottern i hans knä får honom att le. TV-nyheterna i bakgrunden går på högvarv med "USA laddar för attack" och protestbilder och påminner oss om att Rizwan väntar på oss i restaurangen.

Utanför puttrar bara några små taximopeder omkring, och de anställda och vakterna halvsover i värmen. Demonstrationen hade dött av sig självt halvvägs. "Stängt mellan 1 och 5" står det på lappen på dörren.

- Du kan väl öppna redan nu, frågar jag men Rizwan skakar bestämt på huvudet.

- Punktlighet är vår policy, säger han stolt.