Folkens kamp mot
oljeterroristerna

Oljebolagen, vars metoder bottnar i en näst intill otänkbar hänsynslöshet, formar tillsammans med andra bolag och regeringar ett maktfullkomligt och expansivt imperium. Ett imperium som jagar profit till priset av liv, och leder världens utveckling mot en total ekologisk apokalyps.

ChevronTexaco är ett av världens mest perverterade (och framgångsrika) oljebolag, vars kopplingar till mäktiga regeringar och beväpnade styrkor gör det till en av de tyngsta aktörerna i den samtida världspolitiken. Med en historia i oljeindustrins begynnelse har bolaget ständigt lyckats ackumulera sin makt genom militära, monopolitiska och interventionistiska metoder. I ChevronTexacos värld finns inga politiska begränsningar, här förenas till och med politiska antagonister som USA:s George W. Bush och Venezuelas Hugo Chàvez, vars bådas regeringar har kopplingar till bolaget (Aporrea, Oilwatch).

En historisk konspiration

Att se verkligheten i ögonen är smärtsamt. Särskilt i oljediktaturerna i Syd, där vardagen med oljan betyder död och misär. För att se närmre på hur Imperiet funkar är en avgränsning till Ecuador och ChevronTexaco (vars närvaro i landet har tusentals liv på sitt samvete) ett exempel som väl illustrerar de stora sammanhangen bakom den energipolitik som driver "utvecklingen" framåt.

Läckande oljeledning i Ecuador

ChevronTexacos interventioner i Ecuador kan belysas från många perspektiv. Inte minst genom statistik på bolagets tillväxt och profit, varvat med mordstatistik och fakta om de oöverskådliga ekologiska och humanitära skadorna som är relaterade till den oljeexploatering som Chevron initierade i Amazonas under 1960-talet. En tillbakablick på bolagets historia, mot bakgrund av den folkliga motståndskampen, ger förklararingar till ChevronTexacos akutuella maktposition och varför det har kommit att kallas för ”Imperiets högra hand” (Chevron – Manu de derecha del Imperio, Oilwatch).

Chevron och Texaco är ett bolagsäktenskap som officiellt inleddes i och med företagens sammanslagning 2001. ChevronTexaco blev därmed USA:s näst största och världens femte största oljebolag. Fusionen var förutsägbar, en logisk konsekvens av oljebolagens generella beteendemönster. Historiskt sett kännetecknas både Chevron och Texaco av stark överlevnadsförmåga, genom talangen att skapa allianser och systematiskt absorbera mindre bolag och konkurrenter har de överlevt oljecivilisationens alla konjunkturer.

Strategiskt namnbyte

Chevron har sina rötter i 1860-talets Cleveland, Rockefellerkoncernen och kartellen som gick under namnet "de sju systrarna" där bland annat Standard Oil of California (SOCAL) ingick. På pappret föddes Chevron ur Rockefellers bolagskonspirationer för snart ett sekel sedan, då SOCAL drogs inför rätta, fälldes för monopol och tvingades genomgå en fundamental omstrukturering. SOCAL överlevde genom en dekorativ uppsplittring och ett strategiskt namnbyte.

Därifrån blev bolaget en nordamerikansk framgångssaga som gick raka vägen in i Vita huset där både republikaner och demokrater fortfarande har tunga positioner inom bolagsstyrelsen. Bolag efter bolag inom oljebranchen har slukats av Chevron. 2001 inkorporerades oljebolaget Gulf, och strax därpå deklarerades den officiella sammanslagningen med Texaco (Oilwatch).

Texaco, vars historia är ännu skummare än Chevrons, formades av en irländsk hamburgerfamilj i början 1900-talets Texas. Under namnet Texas Fuel Company började företaget att samarbeta med SOCAL i ett tidigt skede och frukten av samarbetet ledde till den första stora framgången, vilket var upptäckten av oljefyndigheterna i Sour Lake (Lago Agrio) i Texas 1903. Lago Agrio gav sedan namn åt en plats i amazonasdjungeln i Ecuador, som Texaco formade till en militariserad oljestad och där de exploaterade olja från slutet av 1960-talet fram till 1990-talets början.

Lämnade en gigantisk katastrof

Efter drygt två decennier av hård oljeexploatering lämnade Texaco Ecuador i en av världens största ekologiska och humanitära katastroftillstånd. Idag lever civilbefolkningen fortfarande i de miserabla förhållandena som Texaco orsakade.

Under drygt två decennier i ecuatorianska Amazonas öppnade Texaco 15 oljeblock, 22 produktionscentraler och över 600 oljebrunnar som övergavs och fortfarade sprider livsfarliga oljeämnen i omgivningen. Bolaget och dess filial TexPet dumpade systematiskt mer än 25 miljoner fat av toxiskt spillvatten och omätbara mängder av råolja i de amazonska vattendragen (ChevronToxico).

Oljeledningarna går sönder och bolagen bryr sig inte.

Texaco implementerade även metoden att täcka de uppsprängda oljevägarna med råolja för att motverka damm, en process som sattes i system runtom hela Amazonas och som i Ecuador inte upphörde förrans ett fåtal år sedan (i andra länder görs det fortfarande). Oljan, som under decennier täckte vägarna, spolades ner i diken och vattendrag med regnet, vilket gav ständiga floder av dödliga föroreningar.

Utrotning av ursprungsfolk

Emergildo Criollo, cofanindianernas ledare, berättar hur hans barndom präglades av huvudvärk, återkommande magsmärtor och andra symtom på metallförgiftning. Criollo minns hur folk dog som flugor omkring honom när han växte upp, han minns också hur Texaco använde sig av den nordamerikanska missionärsgruppen Instituto Linguistico de Verano (ILV) för att infiltrera sig bland ursprungsfolken, för att sen få dem till att skriva kontrakt med oljebolagen.

- Då vi inte kunde läsa och skriva fick vi ge tumavtryck som underskrift, berättar Criollo. I utbyte fick vi ofta kläder eller mat, som ris till exempel, men vi förstod aldrig vad det hela handlade om förräns det var försent.

Liknande former av kontrakt mellan ursprungsfolk och oljebolag skedde parallellt på andra ställen i Amazonas, och nästan alltid med missionärernas hjälp. Fortfarande händer det även att oljebolagen lurar till sig kontrakt i utbyte mot till exempel fotbollskläder eller godis, något som de senaste åren har hänt i bland annat Yasuniparken där huaoranifolket bor.

"I floden finns inget liv längre"

Både huaorani- och cofanfolken har lidit och näst intill utrotats av oljeindustrin i Amazonas. Idag lever de överlevande på reservat där de till stor del är beroende av marknaden utanför, miljöproblemen tillåter dem inte att fiska eller odla som de traditionellt har kunnat försörja sig.

- I floden Aguarico finns det inget liv längre, Aguarico är inte längre något ”agua rico”, konstaterar Criollo (Aguarico betyder rikt vatten på spanska). Många av Texacos rör från oljeanläggningarna gick raka vägen ut floden...

Criollo vittnar om erfarenheter som han delar med många ursprungsfolk och nybyggare i Amazonas. Hans historia upprepas vart man än åker i regionen. "Regnskogens Tjernobyl" som de kallar det här, hänger som ett eko över det som tidigare var ett livskraftigt och grönt paradis.

Ekosystemet havererade

Texaco förstörde direkt 500 000 hektar urregnskog och ett ekosystem på över en miljon hektar havererade, vilket idag tar sig uttryck i form av mutationer, missbildningar, sjukdom och död bland olika livsformer. De långsiktiga skadorna på omgivningen och människors hälsa är omätbara, men präglar gravt alla regionens existenser. Djur- och växtarter försvinner i en rasande fart och den oljerelaterade cancerstatistiken accelererar bland människor.

I de amazonska provinserna Sucumbio och Orellana har de flesta av invånarna smärtsamma erfarenheter av oljeindustrin. I vissa byar utanför de högmilitariserade oljestäderna Lago Agrio och Coca är cancerrisken upp till 250 gånger högre än i övriga delar av landet (InformeYanaCuri). Däribland byarna längs Aguarico där cofanfolket lever.

Ursprungsfolkens motståndskamp

I januari 2006 organiserar huaoranifolket, via sina organisationer ONHAE och AMWAE, tillsammans med bland annat Accion Ecologica, en workshop om oljan och ursprungsrättigheter i oljestaden Coca. Det är en plats där många huaoranis har fått sätta livet till i kampen mot oljebolagen de senaste decennierna. Vid konflikter med militären har ett okänt antal huaoranis dödats skoningslöst på Cocas gator, och så sent som under 1990-talet pågick massakreringen av ursprungsfolken mitt i stan. På grund av att huaoranifolket har körts därifrån (där Coca nu ligger var deras ursprungliga territorium) och numera tvingas leva längre söderut, så är valet av plats för workshopen utav stor symbolisk betydelse.

Det politiska scenariot, som bland annat innehåller starka manifestationer och traditionella huaoraniceremonier, relaterade till kampen och livet, pågår under tre hela dagar och drar även ursprungsfolk från Argentina och Brasilien. Avslutningsvis organiseras en "toxic tour" ut till San Carlos och oljefältet Sacha Sur, där Texaco en gång i tiden opererade. Intill oljefältet demonstrerar huaoranideltagarna sitt motstånd genom symboliska manifestationer och brandtal varvar med information om oljeexploateringens konsekvenser.

Alla lider av svåra hälsoproblem

Hugo Oreña, som är bosatt i San Carlos, ansluter sig till demonstrationen och visar deltagarna till sin mark där Texaco dumpade råolja för 25 år sedan. Spåren av oljebassängen är fortfarande som en stor svart sjö och livet lyser med sin frånvaro i omgivningen.

Oreña berättar att under det senaste halvåret har tre ungdomar från byn avlidit till följd av oljerelaterade sjukdommar och att nästan alla invånare lider av svåra hälsoproblem.

- Livet intill oljefälten är sorg och förtvivlan, säger han och ingen kan ifrågasätta det när man vandrar runt på hans numera obördiga och cancerogena mark. Livet med oljan tvingar oss att ständigt konfronteras med döden...

Oreña berättar också att de flesta av småbönderna och ursprungsfolken saknar de ekonomiska möjligheterna som krävs för att lämna sina skadade gårdar, men att de som kan emigrerar till andra städer, regioner eller länder. Själv har han valt att stanna för att organisera sig mot oljebolagen.

Modern teknologi rena skämtet

Alldeles intill oljefältet Sacha Sur demonstrerar Josè Proaño från Accion Ecologica hur oljebolagens så kallade "moderna" teknologi i själva verket är rena skämtet. Han visar bland annat en oljeledning (högtrycksledning med tung råolja) som har lagats med slarvig svetsning och numera stöds mot ett rostigt oljefat.

- Det är samma teknik och metoder nu som under Texacos tid, menar Proaño, och berättar vidare om hur hanteringen av det tekniska leder till att allvarliga oljeutsläpp sker i genomsnitt var femte dag i regionen.

Demonstrationen går vidare mot Sacha Surs gigantiska skorstenar som likt olycksbådande drakar reser sig över trädtopparna och sprutar eld mot himlen. Den enorma anläggningen byggdes en gång i tiden av Texaco, men drivs numera av Petroproduccion (det statliga bolaget Petroecuadors tekniska filial). Här tar bland annat Omari Ima fran huaoranifolkets kvinnoorganisation AMWAE över och informerar vidare om vilka grava luftföroreningar som Texaco gjorde sig skyldiga till genom att bränna upp oljeutvinningens biprodukter för vinden. De livsfarliga gaserna (som friggörs med oljeborrningen) har här bränts sedan slutet av 1960-talet och enligt Ima startade förbränningsprocessen det som den lokala befolkningen i Amazonas kallar för "svarta regn".

Intill oss bränns fortfarande den giftiga bigasen dygnet runt och året om.

- I Ecuadors amazonska landskap har oljefälten och skorstenarna företräde framför träden och livet, säger Ima. Här har de kraftiga djungelregnen ersatts av svarta dugg och svarta avlagringar på växter och träd...

Århundrates rättegång - David mot Goliat

1993 drogs ChevronTexaco inför rätta av 30 000 amazonska ursprungsfolk och småbönder som har drabbats av Texacos verksamhet i Ecuador. Hugo Oreña var en av dem, liksom även huaoranifolket. Denna målsägande grupp av civila, som samlas inom nätverket Frente de Defensa de la Amazonia (FDA), lämnade in sin stämningsansökan i den federala domstolen i New York, där Texaco har sitt huvudsäte. I gruppen ingick inledningsvis även 25 000 peruaner som hade drabbats av förgiftat vatten via de ecuatorianska floderna som utmynnar i Peru.

Men då Texaco inte hade opererat inom Perus gränser visade det sig att peruanerna inte ägde rätten att stämma bolaget i något av de berörda länderna. De exkluderades och glömdes bort. Idag är det amazonasfolken i Ecuador som ensamma driver fallet.

2003 var rättsfallet fortfarande under utredning i USA. Texaco lobbade hårt under dessa år för att få rättegången flyttad till Ecuador, där de lättare skulle kunna muta domstolen eller kunna diskvalificera det nationella rattssystemet.

Oljediktaturens stora krigszon

I slutet av 2003 fick Texaco sin vilja fram och fallet flyttades till Lago Agrio, Sucumbio, som gränsar till den colombianska provinsen Putumayo. Grannprovinserna Sucumbio och Putumayo är kända för att vara den globala oljediktaturens stora krigszon. Här utspelar sig Plan Colombia i form av så kallad "narkotikabekämpning" (vilket finanseras av oljebolagen och sponsras med glyfosat från Monsanto).

Enligt kritikerna är Plan Colombia en teatralisk konstruktion och ren krigsstrategi av oljeimperiet för att få bort civilbefolkningen från den djungel som täcker det svarta guldet (Oilwatch). Här är lagen helt i oljebolagens händer och en rättegång i Lago Agrio är onekligen till ChevronTexacos stora fördel.

Kampen drivs i domstol

Idag drivs kampen för rättvisan i den sargade djungelstadens domstol (Tribunal Superior de Nueva Loja) och de målsägande civila arbetar under ständiga mordhot och sabotage. 2004 mördades en av nätverkets medlemmar i Coca, Angel Shingre, och i december 2005 utsattes hans bror med familj for mordförsök. Även fler av nätverkets aktivister har utsatts för mordhot och deras kontor har bestulits på viktiga dokument som rör fallet.

Enligt Bolivar Montalvan, som arbetar med FDA, är situationen för den målsägande sidan mycket osäker och riskfylld, men kanske är det också den enda chansen som det amazonska folket nu har för få någon form av rättvisa skipad.

- Vi vill visa och berätta för omvärlden vilket helvete som Texaco och oljeexploateringen har gett oss, förklarar Montalvan, även om det är med livet som insats som vi driver fallet mot Texaco, eller Chevron som de numera kallar sig. Det går aldrig att ersätta det som vi har förlorat, men kanske kan vi förebygga en fortsatt exploatering och få någon slags kompensation som kan hjälpa oss vidare.

- Det här är ett av de få fall i världen där vanliga civila, småbönder och ursprungsfolk, har lycktas driva ett internationellt rättsfall mot ett multinationellt monster av Chevrons storlek under så lång tid. Om FDA vinner blir det kanske ett exempel som kan förändra historien, resonerar han.

- Det kan bli ett prejudikat för andra konflikter av samma dimensioner, mellan stora och små, och som öppnar upp nya möjligheter för kamp världen över...

Lagen är en kniv

Det är inte bara ett smutsigt krig som förs mot det civila motståndet, utan även ett legalt krig. Den latinamerikanska författaren Eduardo Galeano lyckas ringa in något väsentligt när han säger att "lagen är en kniv, vars egg aldrig skär den som håller den".

Bisarr polisstation längs Via Auca, utanför Coca, Ecuador.

Oljebolagens manipulation och kontroll av nationella och internationella lagar belyser vilken värld vi lever i och ett aktuellt uttryck för det är ChevronTexacos aggressiva försök att fälla den ecuatorianska staten i en internationell skiljedomstol (American Arbitration Association) där ChevronTexacos fd vicepresident Charles James sitter på en tung stol. Om Chevron får sin vilja fram blir det Ecuadors skattebetalare som får betala samtliga utgifter för den långa rättsprocessen, samt det skadestånd som bolaget vill ha för skadat rykte etc. Bolaget ställer även andra bisarra krav som också de bekräftar den globala oljediktaturens upp-och-ner vända läge.

Ivriga diktaturkramare

Med lagen och militären på sin sida är ChevronTexaco är ett representativt exempel från det multinationella näringslivet. Många av dagens mäktiga (olje)bolag har en gemensam historia där kopplingen till militära regimer och diktaturer har varit mer regel än undantag. Lagens kniv har sällan nått den organiserade brottsligheten, de aggressiva interventionerna eller våldet. Genom tiderna har Texaco associerats med Francos diktatur i Spanien, Hitlers nazistregim, burmesiska militärjuntan, samt olika latinamerikanska, afrikanska och asiatiska diktaturer.

Föga oväntat har Texaco (och Chevron) även haft viktiga allianser med andra mordbenägna oljebolag, bland annat Shell Oil Company, (Saudi) Aramco, Branch Mining, Esso (Exxon), Occidental of California (OXY), Petroleos de Venezuela S.A. (PDVSA), Petrobras, Ecopetrol, samt de ökända byggföretagen Halliburton och Skanska, och bioteknikföretagen Monsanto och Dupont med flera. Samtliga av dessa associeras till grava brott mot mänskliga rattigheter i de utvecklingsländer som de opererar i. Militära interventioner, mord på aktivister och finansiering av paramilitära grupper är exempel på det normaliserade våldet som kantar bolagens verksamhet i Syd (Oilwatch och Mining and Communities Org.) Chevrons samarbetspartner Skanska har bland annat varit inblandade i byggprojekt som har föregåtts av mord på ursprungsfolk i Colombia.

Kartellbildningar och bolagsfusioner är mer regel än undantag i den imperialistiska ekonomin. Samarbete för de stora och konkurrens för de små lyder praxis. I Texacos fall var det California Texas Oil Company (CALTEX) som blev den avgörande nyckeln till sammanslagningen med Chevron.

Sedan första världskriget har bolagen successivt närmat sig varandra och genom raffinerade strategier lyckades de nordamerikanska bolagen att erövra de största oljefyndigheterna i Asien, Stilla Havet, Saudiarabien och Mellanöstern runt första respektive andra världskriget. CALTEX och SOCAL var Chevrons och Texacos gemensamma spökbolag och deras koncerner bryggade effektivt över oceanerna och gav dem en räckvidd för att ta kontrollen över Sydafrikas (genom CALTEX) och Mellanösterns (genom SOCAL) oljefyndigheter.

Texaco synonymt med döden

I april 2005 köpte ChevronTexaco upp Union Oil Company of California och deklarerade samtidigt att namnet Texaco skulle elimineras. I Latinamerika är Texaco ett begrepp synonymt med döden, som associeras till paramilitärer, folkmord och ekologiska katastrofer. Modifieringen av namnet var därmed strategiskt nödvändigt, rationellt och mycket lyckat. Det avledde den negativa uppmärksamheten som Texaco har ådragit sig genom bland annat kriget mot amazonasfolken, och utan större notiser fortsätter det växande bolaget nu att klättra på listan över världens största och mäktigaste.

Chevrons utveckling kännetecknas alltså av en totalt expansiv geopolitisk strategi. Idag landar bolaget på en operativ närvaro i 180 (av världens 200) länder, och har en ledande position i försäljning och distribution av olja och bränsle på alla kontinenter. Chevron utvinner upp till 3 miljoner oljefat om dagen, lika mycket naturgas, och dess ekonomiska tillväxt är en av världens starkaste.

Under det första kvartalet 2005 var bolagets officiella omsättning på 2.680 miljoner dollar (2.078 miljoner Euro) vilket var 4.5 % mer än året innan (Oilwatch).

Proffs på utpressning

Det är med en intelligent kontroll över många länders ekonomiska politik, och en avgörande närvaro i energi- och säkerhetspolitiska institutioner, som Chevron lyckas få regeringar att följa och verkställa sin politik. Bolagets exeptionella framgång i att skapa allianser springer till viss del ur dess förmåga att utöva utpressning och hot, men även genom att sälja en image av "Good Will", "framtidsanda" och "utveckling".

På Chevrons hemsida kan man läsa om de sociala utvecklingsprojekt som bolaget sponsrar i Syd. Genom samarbete med FN och andra multilaterala organisationer har Chevron (liksom andra oljebolag) lyckats få en huvudroll i en mängd olika biståndsprogram för så kallad "hållbar utveckling". Chevron har bland annat undertecknat olika projekt med FN:s organ UNDP och UNESCO, där ungdomar, kvinnor och ursprungsfolk, de grupper som är oljeexploateringens största offer, har stått i fokus (Chevron).

Allt hänger samman

Halliburton är det största byggbolaget att kontrakteras av oljeindustrin och en av Chevrons viktigaste samarbetspartners. Liksom det svenska byggföretaget Skanska (som är världens tredje största i branchen) bygger Halliburton oljeanläggningar för Chevron. Kontrakten mellan byggföretag som Halliburton och Skanska levereras ofta direkt genom staternas diplomatiska kontakter.

Att Halliburtons ägare och USA:s vicepresident råkar vara samma person, Dick Cheney, verkar dock inte bryta mot några lagar eller policys om fri konkurrens enligt de ekonomiska institutionerna. Istället har internationella institutioner som FN, IMF och Världbanken samstämmigt godkänt och stöttat Halliburtons nobla "utvecklingsarbete" i nu senast det krigshärjade Irak.

En annan, och mycket central, länk mellan USA:s verkställande politik och oljeindustrin är Condoleezza Rice som tidigare satt i Chevrons styrelse, och som har gett namn åt Chevrons största oljetanker (Oilwatch). Ute på de stora oceanerna, under regnet av missiler på väg mot Irak, plöjer sig nu M/S Condoleezza fram genom dyningarna och fraktar ostört upp det svarta guldet till konsumenterna i Nord. De svarta regnen fortsatter på den blå planeten.

Och i Latinamerika (USA:s så kallade hemisfär) utspelar sig samma teater och spel för gallerierna som vanligt. I Venezuela välkomnades Chevron med öppna armar av Hugo Chàvez i december 2005 (då nya kontrakt för exploatering i Amazonas skrevs) och i Bolivia har Evo Morales deklarerat att de nya "reformerna" inte kommer att hota utländska intressen (Aporrea, Soberania). Hur går ekvationen ihop? Och när ska vi från Nord sluta backa upp makthavare i Syd bara för att de säger sig ”representera” folk och ursprungsfolk?

Solidaritet med gräsrotskampen

Den bolivarianska och statssocialistiska revolutionen är en ideologisk konstruktion från ovan och som otvivelaktigt genererar en förstärkt oljediktatur över Latinamerika. Den solidaritet som vi från Nord kan och borde demonstrera är med gräsrotskampen (som till exempel den amazonska civilbefolkningen driver) och inte genom att hylla män med makt som Chavez eller Morales. Revolutionen som kommer underifrån växer och gror, men så gör även repressionen och nu med Imperiets allierade vänster. Det är viktigt att veta vem man stöder när man tar ställning utifrån.