Torsdag 30 mars 2006
Sylvan berättar om den förändring Paris har genomgått under de senaste decennierna. Fattiga områden i innerstan tilläts att förfalla till den grad att de blev obeboeliga och så att man för ”de boendes egen skull” var tvungna att flytta ut dem till förorterna. Områdena i innestan renoverades och hyrorna höjdes, klassammansättningen smalnade av och kvar i Paris centrum blev den välmående övre medelklassen och överklassen. Vi känner igen processen från de svenska storstadsområdena i allmänhet och huvudstaden i synnerhet.
Bobigny är ett av de mest eftersatta förortsområdena i Paris. Foto: Olle Eriksson
De första upploppen i de av det etablerade samhället övergivna förorterna utspelades under 1980-talet. Fokus i debatten låg vid det här laget mer än idag på sociala orsaker, vilket fick regeringen att starta en fond för de utsatta områdena. Vi pratar med Emelie, examinerad i Urban studies, under en promenad i Bobigny som är en av alla dessa sociala lågstatus förorter i Paris. Hon berättar om en tydlig tendens i den allmänna debatten som gått från diskussioner om samhällets ansvar, upprustning och perspektiv på klass, till en problemlösning som stavas säkerhet och polis.
Höghus i Bobigny. Foto: Annie Hellquist
Emelie berättar att de regeringsprogram som avsetts för att hjälpa förorterna allt som oftast koncentrerats till att renovera och snygga upp förortscentrum och inte dess mest eftersatta utkanter. Satsningar på fler arbeten har handlat om skattelättnader för företag som sedan inte brytt sig om att anställa folk från de fattiga områdena. Den statliga hjälpen avslöjas gång på gång av de boende, inte minst under höstens kravaller, som en dåligt lagd makeover där pengar strötts på det som syns men som inte gör nödvändig skillnad. Problemet är bara att ingen lyssnar.
Said berättar att de papperslösa som organiserat sig, cirka 500 - 1000 personer i Paris, hjälper varandra i solidarisk anda. De som fått laglig status hjälper dem som är utan bostadskontrakt. Under en promenad i Clichy några dagar senare går vi förbi ett hus med igenmurade fönster, vilket betyder att huset snart ska rivas. Det ser ut att behövas. Stora sprickor löper över fasaderna och det ser livsfarligt ut att sätta sin fot därinne. Några våningar upp lyser det dock i några av lägenheterna. En inte allt för vågad gissning är att det antingen är några som ockuperat lägenheterna på grund av den svåra bostadssituationen eller några som bor på svart kontrakt.
Under sommaren drabbades flera av dessa bostäder av svåra bränder som en följd av förfallet. Elledningarna och säkerheten överlag hade missköts till den grad att husen blivit dödsfällor. I april 2005 dog 24 människor vid en brand på ett budgethotell. De allra flesta av offren var afrikanska invandrare som hade placerats där av socialtjänsten. I augusti samma år omkom 17 personer varav 14 barn när en brand bröt ut i ett fallfärdigt hus där en välgörenhetsorganisation placerat drygt 100 barn och 30 vuxna, de flesta invandrare från Afrika.
Det anmärkningsvärda när man läser analyser och kommentarer i svensk media om höstens kravaller är den totala bristen på jämförelser mellan de svenska och franska förorternas situation. Det finns en tydlig distansering från de franska förhållandena, en obehaglig exotisering som innebär att deras samhälle framställs som något väsenskilt från vårt. Faktum är att även den arbetskraftsinvandring som kom till Sverige under 1950- och 1960- talet, främst jugoslaver och finländare, än idag tillhör under- och arbetarklassen.
Clichy-sous-bois, förorten där höstens kravaller startade. Foto: Annie Hellquist
Arbetslösheten i de svenska storstadsförorterna har precis som i Frankrike nått skyhöga nivåer. Det svenska samhället har också djupt rasistiska strukturer som exkluderar människor med invandrarbakgrund. I såväl Hässelby utanför Stockholm som i Clichy-sous-bois, där upploppen i höstas startade, bor idel låginkomsttagare, här har den stora majoriteten av invånarna utländsk påbrå och arbetslösheten är flera gånger högre än i andra delar av landet. Utanförskapet är påtagligt. Den sociala ingenjörskonsten ser likadan ut över hela Västeuropa. Den ignoranta, medelklassiga och svenniga ”tredje statsmakten” får betalt för att blunda för misslyckandet. Förmodligen klarar dem det så bra för att de i sina villaområden och på sina cocktailpartyn aldrig behöver konfronteras med ett dåligt samvete över att vara de som glider genom livet medan andra sliter på kebaben, städfirman, industrigolvet eller på förnedrande arbetslöshetsprogram.
Det liberala samhället förmår inte att skapa livsutrymme och kvalité åt andra än de som pratar ett flytande majoritetsspråk och som har ett jämntjockt lönekuvert. Så är det i Frankrike och så är det även i Sverige. Turning Torso för byggherren Percy Nilsson och hans skojarkompisar och ett trasigt Rosengård åt Zlatans polare.
Läs mer:
Stockholm: "Det här är bara början"
SUF stöttar de franska protesterna
Frankrike: strejk över hela landet, tre miljoner demonstrerar
Frankrike: Studenterna vägrade träffa Villepin
Frankrike: Villepin håller fast vid förslaget CPE
Frankrike: Fackföreningsmedlem i koma efter polisangrepp
Centern håller fast vid ungdomskontrakt trots franska protester