20 juli, 70 år sedan
Francomilitärens
massaker i Vigo

Militären blev rasande över den häpnadsväckande fräckheten att rycka det högtidliga dokumentet om hur militären under Francos ledning hade krossat republiken i Vigo, ur händerna på dem. Soldaterna sköt vilt omkring sig rakt in i den folkmassa som samlats. Ingen vet exakt hur många döda som blev resultatet, men minst 20 människor miste livet.

Vid olika tillfällen har vi fått höra en del av de gamla som var med vid tillfället berätta om hur de flydde i vild panik och om hur döda människor föll ihop omkring dem. På torsdagen fick vi höra många berättelser om händelserna när offren för fascismens kulor hedrades i Vigo.

Det var Sociedade Galega pola República, Galiciens Republikanska förening, som organiserade och en mängd talare berättade om händelserna då och kopplade de historiska händelserna till händelserna i dag. De som arbetar för att återerövra minnena av historien i Spanien ser det som viktigt att lära av historien och att göra klara kopplingar till nutiden.

Celso López Pazos i Sociedade Galega pola República, med republikens fana vid sidan om

Det var därför logiskt att Celso López Pazos i organisationen i sitt tal som brann av patos, gick till hårt angrepp på Israels invasion av södra Libanon och kopplade den till Francos krossande av den demokratiskt valda republiken i Spanien för 70 år sedan.

Manolo Pipas läser poesi mot Franco

Under den akt som hölls på torget la Princesa, framför den plats, Puerta de Sol, där massakern ägde rum 1936, blandades tal med musik och poesi. Manolo Pipas läste upp sina egna dikter där han bland annat kopplade Francos så kallade resning mot republiken som inleddes den 18 juli 1936 i Ceuta och Melilla i Nordafrika, till dagens situation i Ceuta och Melilla då människor dör vid gränserna i sina försök att ta sig till Europa.

Publiken vid högtidlighållandet av offren för massakern i Vigo, 20 juli 1936

Torget där minnesakten hölls var helt fullt under flera timmar och något mer än 500 personer lyssnade intensivt på alla tal och uppläsningar. Många som själva hade minnen från det ockupationskrig och den militärkupp som felaktigt brukar kallas för inbördeskrig.

- Det var inget inbördeskrig, sade en av talarna. Det var fascismens krig för att krossa den folkvalda republiken.

Concha, Ana och Jesús i publiken

Spanien bevarar numera sin historia mycket bättre än någonsin efter övergången till demokrati. Alla familjer har sin speciella relation till det som hände under kriget och under Francotiden. Conchas två farbröder avrättades under Franco då de var aktiva anarkister. Hennes far, medlem i kommunistpartiet, räddades genom att det stod fel i hans identitetskort och han togs för minderårig och inte kunde avrättas.

Javier Moreda, i Sociedade Galega pola República, talar om Pinter och Pinochet

- Harold Pinter ställde i talet som lästes upp vid mottagningen av nobelpriset i litteratur den retoriska frågan till George W Bush om hur många människoliv det krävs för att det skall räknas som folkmord, inledde Javier Moreda sitt tal. Han tänkte på Afghanistan och Irak och kom sedan in på Pinochet och var glad över att man i dag ändå är mer vaksam än då Mussolini och Hitler tog makten.

Moreda kritiserade högerpartiet Partido Popular som försöker dölja och gömma undan historien med argumenten om att en diskussion om de historiska händelserna bara kan riva upp nya sår, vilket Moreda betecknade som skitsnack, och så ropade han:

- Inga nya fascister på gatorna!, och fick en stormande applåd och kraftigt jubel till svar, blandat med ropen om Viva la República!

I sitt tal tog han upp alla de tusentals kvinnor som mördades, avrättades, torterades, våldtogs, fängslades, kidnappades, ofta bara för att de hörde till familjer där det fanns vänsteraktivister. Under veckan visades också bland alla dokumentärer om kriget en om just alla fängslade kvinnor och de godtyckliga terroravrättningarna i fängelserna.

God nyhet mitt i bedrövelsen

Så kom han med ett avslöjande:

- Jag har en god nyhet i dag: Partierna BNG och PSdG i Vigo har tillsammans med andra partier och organisationer beslutat skriva under ett dokument som bestämmer att alla minnesmärken över fascismen och symboler för Francoregimen skall tas ned.

Jublet vet inga gränser efter detta besked. Bara två kvarter bort från det torg där denna minneskväll hålls finns ett minnesmärke över år 1939 då Franco slutligen lagt hela Spanien under sig – 1939 – segerns år står där som ett hån mot alla dem som miste släktingar och vänner under kriget och diktaturen.

Xosé Manuel Graña Garrido

Republiken var handlade om en fördelning av rikedomen, om ett deltagande av alla människor i uppbyggandet av ett nytt samhälle. Xosé Manuel Graña Garrido beskrev det som republiken var på väg att bli och som krossades av Franco. När Franco dog återinfördes den monarki som hade funnits före republiken och Graña Garrido angrep monarkin som ett odemokratiskt instrument, en institution som inte utses av folket. Viva la República avslutade han sitt inlägg.

Laura Pérez Landeiro

Många av talarna var passionerade i sina utläggningar men kraftfullast av alla var Laura Pérez Landeiro när hon läste sin poesi mot Francos militärkupp och mot den regim som upprättades därefter. Hon läste en dikt om Francos bödlar där man kunde höra:

”Jag kräver straff för bödeln, Jag kräver straff för dom försvarade dessa brott. Jag kräver att de döms här på detta torg, Jag kräver straff.”

Xesús Alonso Montero

En av de avslutande inslagen var Xesús Alonso Montero, en mycket berömd lärare i galiciska och lingvistik.

- Det här är en hyllning till alla de som dödades på denna plats, sade han. Och vi som är här och hyllar republiken, fortsatte han, är antimonarkister. Vi är inte monarkister, inte för att vi är antimonarkister utan för att vi är demokrater och vi är helt enkelt dömda till att vara antimonarkister och därför är vi dömda att vara republikaner.

Litet av tanken med hyllningarna vid det svenska La Mano-monumentet kom igen vid hans tal. Tanken om att tillsammans stå upp för den spanska republiken oavsett ideologiska ståndpunkter:

- Vi hedrar republikanerna här, så därför bör vid dessa tillfällen ord som kommunister, socialister, galleguister (galiciska nationalister) och anarkister försvinna, här är vi republikaner och försvara republiken.

- Den store poeten Federico García Lorca som avrättades av Francos trupper 1936 var inte en bättre republikan än den galiciske poet som avrättades 1936. Alla republikaner var republikaner och de gjorde sitt för att försvara landet mot fascismen.

Men republiken slogs ned. Och historiker har genom åren anlyserat och kommit med olika mer eller mindre komplicerade lösningar på varför kriget förlorades, varför den folkvalda socialistiska republiken slogs ned och hur fascismen kunde komma till makten och behålla den. För Xesús Alonso Montero är svaret enkelt. Spanien och Spaniens folk sveks av omvärlden:

- Det var när omvärlden kapitalismens kommitté för non-intervention bildades som republiken förlorade kriget, det var där vi förlorade kriget.

A Quenlla stod för musiken

Ingen akt utan musik. A Quenlla stod för musiken och sjöng bland annat tonsatta texter om republiken och antifascistiska sånger. Mottagandet var litet olika.

- De sjunger helt fantastiskt, sade Javier. - Rena smörjan, sade Maria, det låter rena 70-talets protestlåtar.

Den 20 juli i Vigo var en sorgens dag för 70 år sedan. Militären hade gjort uppror mot republiken i hela landet den 18 juli och på en del ställen tog det bara några dagar innan Francos trupper behärskade dem. På andra ställen krossades militärens ”resningar”. I Barcelona lyckades anarkisterna helt slå ner militärernas kuppförsök. En av de mest kända anarkisterna, Francisco Ascaso, dog just denna dag, den 20 juli 1936 i slaget mot militärerna. Ascaso var en av dem som brukar besjungas som ”Tres amigos”, nämligen Buenaventura Durrutti, Ascaso och Garcia Oliver.