Goda resultat men
kränkande vård av
transsexuella

Först ut var Cecilia Dhejne som är överläkare på enheten för könsbytesutredningar vid Huddinge sjukhus. Hon berättade om en studie som ska påbörjas i höst där de ska följa upp alla patienter från 1972 och framåt. Syftet är att kartläga hur de nu mår psykiskt, fysiskt och hur deras sexliv fungerar.

Med sig hade Cecilia resultaten från en holländsk studie på 20 ungdomar som genomgått en bromsande behandling, det vill säga att de redan under sin pubertet fått hormonblockerare för att förhindra manliga respektive kvinnliga kroppsförändringar för att sedan genomgå ett könsbyte. Även i Sverige kan transsexuella under 18 år få blockerare för att sedan när de fyllt 18 få könskonträra hormoner.

Resultaten visade skillnader mellan de som fullföljt behandlingen och de som antingen hoppat av eller fått avslag. Forskarna hade redan innan behandlingen startades undersökt hur personerna mådde jämfört med övriga befolkningen och kommit fram till att de mådde lika bra, bortsett från att aversionen mot den egna kroppen var högre. Denna könsdysfori hade i samtliga fall minskat drastiskt efter operationerna.

Cecilia Dhejne

Av de 20 personerna som ingick i undersökningen och genomfört operationerna var 16 nöjda med sin kropp och bara en person uttryckte missnöje. Av de 13 kvinna-till-man-transsexuella var åtta nöjda med bröstkorgen och bara en av dem hade opererat om vaginan. Precis som i Sverige behöver inte kvinna-till-man-transsexuella ha en penis för att räknas som man juridiskt då operationsresultaten i dagsläget inte kan anses som fullgott.

Sju stycken man-till-kvinna-transsexuella ingick i undersökningen och eftersom resultatet för konstruerade vaginor anses vara väldigt bra så måste de operationerna genomföras för att det juridiska könsbytet ska genomföras. Av dessa var tre stycken nöjda med sin slida, tre ansåg att den var för ofeminin och två av dem var missnöjda med att inte kunna få orgasm. Totalt sett var sexton av de 20 nöjda med sexlivet efter operationer och hormonterapi och kände sig också accepterade av sin omgivning.

Generellt visar uppföljningsstudier på ett bra resultat, säger Cecilia, som också berättar att de som påbörjar sin utredning och hormonterapi efter att de fyllt 18 ofta mår sämre när de börjar men också att äldre transsexuella inte mår lika bra efter genomgången behandling. Till Yelah säger Cecilia att av de 600 som genomfört könsbyte i Sverige har "bara" tolv stycken ångrat sig och velat ha Socialsstyrelsens beslut om nytt juridiskt kön upphävt.

En annan studie har etnologen Signe Bremer genomfört där hon granskat mötet mellan patient och vård ur ett maktperspektiv och med en socialkonstruktivistisk ansats. Hon förklarar att utredarna har en stor auktoritet över patienterna eftersom utredningen är lång och består av ett antal tester. Sina slutsatser har hon dragit genom djupintervjuer med nio patienter i olika fas av utredningen.

Hon berättar vidare att det alltid råder ett maktförhållande mellan patienter och deras läkare men att hon blivit väldigt berörd av underordning som transsexuella finner sig i och det stora behovet som hon funnit att prata om detta.

Signe Bremer

- Jag betraktar vården av transsexuella som tredimensionell med kirurgi, utredningspraxis och en parallell utredning som bedrivs av patienterna själva för att reparera det utredningen missar, konstaterar Signe.

Hon beskriver vården som en uppenbar underordning med en strikt beroendeposition från patientens sida gentemot utredaren som kännetecknas av att patienterna känner sig oinformerade och oförmögna att kritisera utredarens handlande. Patienterna vet inte vad som ska göras och när det ska göras, fortsätter hon.

- När det bara finns en utredare vid en ort är det svårt att byta vid en problematisk relation till utredaren utan att återigen hamna på ruta ett i vårdapparaten. Att det kan bli problematiskt beror till viss del på att diagnosställandet är subjektivt från utredarens sida och beroende av dennas uppfattning om manligt och kvinnligt.

Signe berättar om en kvinna-till-man-transsexuell som på sin första träff med sin utredare fick höra "Du ser ju inte så himla manlig ut". Den relationen blev sen väldigt svår. Samtidigt berättar Signe att alltför kvinnliga man-till-kvinna-transsexuella kan få diagnosen transvestit. Man-till-kvinna-transsexuella har, enligt Signe, fått frågan om hon tänder på att klä sig i kvinnokläder. Samma utredare ställde inte samma fråga till en nära vän som var kvinna-till-man-transsexuell.

Det finns en bild hos transsexuella patienter kring hur de ska bete sig för att klara sig igenom utredningen, något som blir problematiskt om de av rädsla för att bli klassade som instabila avstår till exempel kuratorshjälp. Det uppstår dock en vändning efter att patienterna har varit hos Socialstyrelsens Rättsliga råd och fått beslutet på att de är transsexuella, då det är kirurgiska ingrepp som står på tur. Denna beskrivs med ord som empati och engagemang till skillnad från den övriga delen i utredningen.

- Utredningen producerar oro och mental ohälsa och den brister i omhändertagandet av sina patienter, konstaterar Signe. Flera beskriver utredaren som ointresserade av hur de mår och om man mår för bra kan utredaren komma med påståenden om att patienten kanske inte är transsexuell.

Det är också detta som gör att parallella verksamheter byggs upp, förklarar Signe, i form av nätverk på till exempel communityt Qruiser. Här ställer transsexuella upp med stöd och vissa upprättar även någon form av jourtelefon.

Om bilden som Signe målar upp säger Cecilia till Yelah: - Vi besitter makt som utredare men inte så stor i praktiken eftersom det är Rättsliga Rådet som fattar det slutliga beslutet.

Yelah: Blev du förvånad av Signes resultat?

Cecilia: Jag blev inte förvånad men det finns säkert bättre berättelser än dessa.

Efter detta utbryter en diskussion mellan Signe och Cecilia där Signe hävdar att även de som anser sig ha klarat sig bra genom utredningen har påpekat dessa brister. Slutsatsen verkar ändå vara att Cecilia erkänner brister men säger sig vara öppen för förslag kring hur det kan förbättras. Hur det är vid andra utredningsorter vars utredare inte är på plats sägs vara värre, och avsaknaden av dem kanske är en indikator på hur stor förändringsviljan är där.