Festivalens första dag

Uppsalas första internationella poesifestival, "Ordsprak", inleds med ett poetry slam på Reginateaterns stora scen.

Innan tävlingen tar sin början kliver kvällens brittiske gästpoet upp på scenen. Adrian Mitchell konstaterar att han nog är den äldste i lokalen. En övervägande del av publiken är i tjugoårsåldern eller yngre, även om det finns gott om undantag. Mitchell själv var ung under 1950-talet och blev en del av beatrörelsen, som lät sin poesi inspireras bland annat av jazzens rytm. Han har "träffat de stora elefanterna", som Lars Burstedt säger. Elefanter som Allen Ginsberg och Lawrence Ferlinghetti.

Adrian Mitchell
Foto: Daniel Andersson

Adrian Mitchell hinner under den korta stunden på scenen få med både varm humor och djupt allvar.

- I like to write about happiness, but it's bloody hard, säger han och framför en kort dikt om sin dotter.

Sedan avlutar han med "To whom it may concern", den kanske mest spridda av hans dikter, skriven när kriget i Vietnam pågick.

- Tyvärr är den fortfarande aktuell, säger Mitchell.

Där dikten slutar i originalversionen fortsätter han med ett stycke om Afghanistan och Irak, Mr. Bush och Mr. Blair.

Vem som helst får vara med och tävla i poetry slam. Ikväll är det sex personer som konkurrerar om förstaplatsen och ett wildcard till Uppsalas SM-uttagning. Juryn består av fem grupper ur publiken som bläddrar fram poäng mellan 0,0 och 10, 0 på poängblock, likt juryn i en konståkningstävling. Alla poäng utom de högsta och lägsta poängen räknas sedan samman.

Först av allt sätter juryn betyg på kalibreringspoeten Kung Henry, som inte deltar i tävlingen, för att ha något att utgå ifrån. Kung Henry får förmodligen sitt livs lägsta poäng av en av jurygrupperna, 0,9. Publiken kommer sig inte ens för att bua, som man brukar göra när man tycker att någon av jurygrupperna sätter för låga poäng. När missförståndet är utrett är tävlingen igång och Reza Rezvani tar plats på scenen. Han är liksom många i publiken och några av tävlingsdeltagarna ett bekant ansikte från poetry slam-kvällarna på Ofvandals hovkonditori. Första onsdagen i varje månad samlas Uppsalas slamscen på konditoriet. Det blir ofta trångt mellan stolarna och stämningen stiger upp mot taket.

Josef Molin framför en humoristisk dikt om att dela upp människor i fack. Sorans samhällskritiska dikt, "Det är väl så det ska va", är skriven från en tioårig flyktingpojkes perspektiv. Mellan varje poet, medan juryn sätter poäng, berättar master of ceremony, Lars Burstedt, olika anekdoter från slamvärlden.

När Luke the Duke, alias Lukas, tar vid studsar han upp och ner med en väldig energi. Även Elins framförande är intensivt, hon använder hela teaterscenen och gestikulerar vilt för att förstärka diktens budskap. Miles som kommer från Durban, Sydafrika och är på besök i Uppsala genom ett utbytesprojekt med festivalen Poetry Africa är sist upp på scenen av de tävlande. Hans poesi befinner sig i gränslandet mot hiphoplyrik och orden smattrar snabbt och rytmiskt.

Soran, Elin, Miles och Lukas går vidare till semifinal och får framföra varsin andra dikt. Sedan tävlar de två finalisterna mot varandra. Soran vinner till slut med 25, 9 poäng över Miles som får 25, 8 poäng. Soran kliver ner från scenen glatt leende och med en stor blombukett i famnen, inslagen i knallrosa papper.

Soran

Senare säger Soran till yelah.net att han inte vet varför det var han som vann.

- Det var väldigt jämt så det var ganska mycket flyt. Men jag tror att mina dikter är lätta att ta till sig.

Soran menar att innehållet är minst lika viktigt som framförandet för att vinna ett poetry slam.

- Man kan inte bara ställa sig och spela teater. Det måste gå att relatera till dikten, säger han.

Festivaltorsdagen avslutas med en öppen scen, för de poeter som inte vill bli betygsatta.