En stark sista dag

Per & Gunnar

30-40 personer har samlats i caféet, framför den lilla scenen med det runda bordet och pianot med vasen med orangea, röda och rosa blommor. Medelåldern är betydligt högre än under fredagen och de flesta i publiken är med på till exempel hur häftigt det är att Allen Ginsberg pussade Per Planhammar på munnen. Men föredraget har något både för den redan beat-frälste och för den nyfikne som undrar vad beatgenerationen var för något. Harding och Planhammar varvar berättandet med att läsa beatpoesi översatt till svenska.

Gunnar Harding upptäckte beatrörelsen den 12 juni 1959, dagen efter sin 19-års dag. Det var då han köpte Jack Kerouacs "On the road".

- "On the road" fick mig inte att börja skriva, men den fick mig att börja lifta. Fast jag kom inte längre än till Köpenhamn.

Senare upptäckte han Ginsbergs dikt "Howl" genom ett radioprogram och köpte den.

- Det var ett litet häfte, perfekt att stoppa i fickan och läsa på tunnelbanan mellan Farsta och Hässelby, säger Gunnar Harding.

Det var i lumpen, på tråkiga nattliga posteringar som han själv började skriva poesi.

Per Planhammar lärde sig om beatrörelsen från en arbetskamrat när han jobbade på pappersbruk under 1980-talet. De brukade sitta på ett tak och titta på stjärnorna, dricka folköl och röka marijuana och då började arbetskompisen tipsa och berätta om musik och litteratur.

Festivalens tema är "spoken word möter beatpoesi". Både Per Planhammar och Gunnar Harding menar att dagens spoken word kommer från samma tradition som beatpoesin.

- Men jag kan känna att en del har missuppfattat något. Det är inte bara att ställa sig på en scen, säger Per Planhammar till yelah.net.

Han menar att det finns en antiintellektualism bland vissa estradpoeter och att mycket av dagens spoken word inte håller i bokform.

- Men det finns dikter av Ferlinghetti som inte är så mycket att läsa heller, säger Gunnar Harding.

Han säger att han tycker att det är tråkigt att det idag knappt finns någon koppling mellan den poesi som ges ut i bokform och estradpoesin.

Både Gunnar Harding och Per Planhammar tycker att poesin kan ha oerhört viktiga funktioner, särskilt i länder med begränsad yttrandefrihet.

- Jag tror att poeter snudd på kan starta revolution. Om de inte blir avrättade först, säger Per Planhammar.

- Tron på konsten som revolutionär kraft är något som vänstern har missat ganska mycket, säger han.

Johanna Öhrn är kvällens första poet på stora scenen. Hennes vardagliga och småroliga betraktelser gränsar till kortprosa, men med vissa språkliga drag, till exempel återkommande fraser, som drar texterna åt dikthållet. Den sista dikten, som hon presenterar som en "hyllningsdikt till mig själv" är den som låter mest som poesi.

Johanna Öhrn

Sedan presenterar Kung Henry, som är kvällens värd, Naima Chahboun. Hon är barfota och under den första dikten placerar hon ut två blinkande röda cykellysen längst fram på scenen. De två första dikterna har temat utbildning och i de flesta av de återstående dikterna finns olika djur med. Naima Chahboun använder kroppen på olika sätt under de olika dikterna. Vildast blir det när hon framför en dikt om motion.

Naima

- Thank you your majesty, säger Adrian Mitchell när Kung Henry har välkomnat honom upp på scenen.

Mitchell läser korta dikter och långa dikter. Humoristiska och nattsvart sorgsna. Kärleksdikter och politiska dikter. En del är väldigt enkla formmässigt medan andra är avancerat uppbyggda. Dikten "Back in the playground blues", som är en stark skildring av barns grymhet, har lånat sin rytm från bluesen. Den betydligt gladare "Jack and the amazing suit" känns jazzig.

- Här är en dikt som jag hoppas kommer att bli Storbritanniens nationalsång snart, säger Mitchell och den visar sig vara en blues. Dikten blir ett samarbete där Mitchell signalerar åt publiken när de ska sjunga ett bluesriff, "badadadadam".

Adrian Mitchell delar med sig av sig själv och berör. Han har förmågan att skildra och förmedla vitt skilda ämnen och känslostämningar.

Adrian Mitchell har en gång sagt att "Most people ignore most poetry because most poetry ignores most people".

- Det är inte lika sant nu som det en gång var, säger Adrian Mitchell till yelah.net.

- Jag tror att jag sa det där 1962 och på den tiden tenderade poesin att vara universitetens egendom.

Adrian Mitchell menar att tack vare poesiuppläsningarna har mångfalden inom poesin ökat.

- Poesi tillhör inte någon, poesi är för alla. Alla borde skriva poesi, säger Adrian Mitchell.

- Fast alla bör inte publicera den, tillägger han med ett leende. Men man kan skriva för sin familj och sina vänner.

För dem som tycker att poesi verkar krångligt och svårt att förstå har han en uppmaning:

- Gå och se några poeter läsa upp sina dikter! Och du har rätt att fråga poeten "vad menar du?".

- Poesi existerade före tryckkonsten, konstaterar Adrian Mitchell.

Dag Thelander är nästa poet på scenen. De flesta av hans dikter är poetiska små berättelser. Man vet inte alltid vad han vill säga med dem, men fångas av dem ändå. Många av dikterna har något humoristiskt i sig, men de är aldrig enbart skämtsamma. Dag Thelander har varit verksam inom teatervärlden som manusförfattare och regissör och det märks att han även är van att stå på scen.

Dag Thelander
Foto: Daniel Andersson

Dag Thelander hinner försvinna från scenen innan han får den obligatoriska blombuketten som delas ut till alla poeter.

- Dag, Dag, var är du, ropar Kung Henry. Du borde väl känna till rutinerna, vi har sallad till dig här!

Men Dag Thelander förblir försvunnen.

Soran som vann torsdagens poetry slam läser sedan de tre dikter som tog honom till segern. Efteråt kör Ewok, King Babar, Libby och Pygmy samma show som de framförde under fredagen. Många i publiken var inte där då och hör dem för första gången. I slutet hör man en röst från främre raden. Det är Adrian Mitchell som dras med av Ewoks dikt om Sydafrika och ropar "Yeah!" och "That's right!".

På kaféscenen blir det sedan öppen scen, innan Lars Burstedt förklarar festivalen avslutad.

Dag Thelander säger till yelah.net att han tycker att festivalen blev väldigt bra.

- Det känns jätteroligt och jag hoppas att festivalen kommer tillbaka nästa år ännu större och ännu internationellare.