Jämställdhet och
socialism i MST

Cirka 250 personer skriker ut den välkända MST-sången, fyra av gestalterna i folkmassan är män och jag får väl räkna mig till denna ringa skara. Ljudnivån är precis under vad man i Sverige skulle anse vara skadligt, och jag hinner flera gånger tänka hur likt det här är en av de många frikyrkorna som med öppna dörrar låter förbipasserade se in i sin verksamheten här i Brasilien.

Tanken försvinner när sången tystnar och jag koncentrerar mig återigen på innehållet i mitt blickfång: Idel röda färger; tröjor, snusnäsdukar, kepsar och banderoller. MSTs politiska ställning kan man inte missta sig på.
- Välkommen! säger någon. Välkommen till den sjätte Kvinnoträffen i Pernambuco.

En vecka senare är jag på väg att träffa Patricia Josefa som jobbar på MSTs delstatskontor och som också är involverad i rörelsens genderarbete. MST har under flertalet år byggt upp ett starkare fäste i nordöstra Brasilien. Ockupation, motstånd och produktion är ett av rörelsens mer kända mantran, men också ett av de recept som har fört dem framåt även här. Det här är en social rörelse som har väl definierade värderingar och politiska rättesnören som medlemmar ofta plikttroget, ibland maniskt, följer. Vad man däremot aldrig får glömma är att en organisation som den här, hur väldefinierad den än må vara, aldrig kan vara totalt okänslig för yttre påverkan; det finns en social kontext utanför den alternativa kultur som MST vill producera och den gör sig hela tiden påmind genom traditionella eller diffusionella fenomen.

Ett av de mer påtagliga av dessa är också något som stora delar av den socialistiska kampen länge förbisett, nämligen maktförhållandet mellan man och kvinna. På senare år har MST vidtagit flertalet åtgärder för att försöka sätta kurs mot en mer jämställd organisation, men på farvatten där patriarkala strukturer är tydligt artikulerade och därtill utbrett accepterade kan sådana initiativ vara nog så svårt. Det är i Forrons huvudstad Caruaru som jag träffar Patricia i hennes kontor.

Forron, som är en Brasiliansk dans och musikstil, kan ofta kännetecknas för sina sexistiska budskap i ett trallvänligt format, men på MST delstatskontor hörs ingen musik alls, till förmån för en välblandad kompott av röster och datorsurr. Patricia, som är väldigt liten till växten, stänger dörren och med sin röda tröja som vittnar om hur hon röstade i förra valet ber hon mig sitta och frågar om jag vill ha kaffe.

Sipprandes ur en plastmugg blir jag än en gång chockad av den höga sockerhalten i kaffet (det verkar som om det blir mer och mer för varje gång jag dricker). Patricia sätter sig ner och väntar på min första fråga och jag ber henne ge en historisk överblick på jämställdhetskampen inom MST.

- Direkta diskussioner om makt och genus har länge funnits inom rörelsen, och ända sedan 1986, två år efter rörelsen startades, har kvinnor organiserat sig inom rörelsen. Men den största åtgärden, som senare skulle ha strukturell relevans, skede först 1999 då man på ett nationellt plan tog beslut om att en speciell sektor skulle skapas för genusfrågor. Arbetsområdet för genussektorn kan, ganska förenklat, sammanfattas i 11 punkter som är sektorns politiska plattform, en av dem handlar om att genussektorn måste garantera att registreringen för ägandet av jord ska stå på både mannen och kvinnan inom MST, vilket det inte gjorde förut. En annan punkt som har haft signifikativ betydelse för hela organisationen är att det finns ett 50procentsmål inom rörelsen: Alla studiegrupper och kurser ska innehålla 50 procent kvinnor och 50 procent män, likaså alla ledningsgrupper och koordinationsgrupper.

På kvinnoträffen som gick av stapeln veckan innan mitt möte med Patricia springer barnen i en stor klunga tillsammans med några ansvariga ungdomar. De springer nerför grusgången, förbi den ekologiska trädgården ända tills någon säger åt dem att stanna.

- Inte för nära stora vägen, skriker en mörkblond tjej.

Kvinnan i MST har haft svårt att få tillgång till information och utbildning, och det behöver inte alltid ha varit på grund av implicita – eller för den delen explicita - separatistiska utbildnings- och informationstillfällen, men snarare därför att kvinnor aldrig gavs praktisk möjlighet för att delta: de har alltid stannat hemma och utfört ett arbete som både är tidskrävande och livsviktigt.

Samma problem återfinns också då det gäller beslutsfattande möten, kvinnan har alltid en begränsad fysisk och tidsmässig rörelseyta och det i samband med fördomar och traditioner har lett till systematiska exkluderanden i ovan nämnda sammanhang. På kvinnomötet var därför en av de viktigaste institutionerna ett provisoriskt barnhem för att därigenom avlasta kvinnorna från en av deras traditionella sysslor och möjliggöra kvinnligt deltagande.

Patricia fortsätter att berätta om hur MST ser på maktförhållandena mellan man och kvinna inom organisationen:

- Frågor om makt är nästan alltid relaterade till ekonomi, männen har ofta vetat mer om hur man brukar jorden och samtidigt haft ansvar för ekonomin i familjen vilket sammantaget ger en enorm makt. Men vårat arbete handlar samtidigt också om en process, att producera ett samhälle där kvinnligt deltagande ses som någonting som är självklart och inte exceptionellt; deltagandet ska också öka i takt med att mystifiering av kvinnan i ansvarspositioner minskar, därför att nu anses hon vara manlig om hon har ansvar eller representativa uppdrag.

Enligt MST så är en av kapitalismens grundvalar ojämställdhet mellan man och kvinna och också därför något som måste bekämpas för att vara lyckosam med en transformation av det rådande samhället. Ojämlikhet är ett kännetecken inom det kapitalistiska systemet och återfinns i olika delar av det, exempelvis i produktion och distribution men också i tillgängligheten till olika kulturyttringar, hälsa och undervisning.

Att vi redan som unga vans vid - och socialiseras in i - ett tankesätt där någon bestämmer och någon annan lyder spelar kapitalisterna rakt i händerna; mamma och pappa avdramatiserar begreppet maktförhållande som sådant, eftersom det ter sig som ett ”naturligt” sätt att leva på. Vidare reproduceras också ett samhälle där ett visst sorts arbete inte är erkänt som just ett arbete, hushållssysslorna är kvinnornas bortglömda och självklara ok som tar upp större delen - och ofta mer därtill - av en vanlig arbetsdag, det är ett samhälle där vi anser att det är naturligt att exploatera människor genom att helt enkelt neka ett arvode för en utförd syssla.

MSTs slutsats är att vissa personer tjänar oerhörda summor på att majoriteten av kvinnorna utför detta arbete, och rörelsens syn på maktförhållandet kvinna och man emellan å ena sidan och kapitalismen å den andra, handlar till mångt och mycket om hur den förra är en del av den senare: Kampen för jämställdhet är integrerad i kampen mot kapitalismen, och således också i kampen för en kulturell revolution.

Patricia ger mig en bok som genussektorn inom MST har tagit fram: Konstrueringen av nya genusrelationer, en utmaning av maktrelationer, heter den.

- Genom medvetandegörande arbete i form av utbildning, aktioner och litteratur så fortsätter kampen mot de samhällsmönster som måste brytas, säger Patricia. Kvinnan behöver inte vara traditionellt maskulin för att delta och när hon deltar så ska det vara normalt och inte konstigt. Det är därför viktigt att utbildning sker på alla nivåer och i alla åldrar, en av våra större utmaningar inför framtiden är att nå fram till ungdomen.

På kvinnomötet diskuteras strategier, deltagande, våld mot kvinnor, hälsa, sexualitet och andra frågor från tidig morgon till sen kväll och jag träffar flera som kommer från regionen Mata Norte i Pernambuco. Där har kvinnorna organiserat och genomfört jordockupationer utan mäns deltagande. Den 8 mars 2006 gjorde kvinnorna i paraplyorganisationen Via Campesina – där också MST ingår - en gemensam protestaktion emot företaget Aracruz framfart.

Organiserat av kvinnor och genomfört av desamma gjordes deras röst hörd även utanför Brasilien. En röst som sa att vi inte accepterar Aracruz övergrepp på miljö och på människors rättigheter. Och för att organisera och genomföra dessa aktioner behövs inga män. Det kvinnorna i både fallen har påvisat genom sin organisering ger tydliga signaler inom de sociala rörelserna och likväl utanför.

Även om man numera har kommit framåt i den process som krävs för att få ett mer jämställt MST i delstaten Pernambuco så vittnar de praktiska resultaten om svårigheter. Här har 50-procentsmålet i ledningsgrupp varit konstant sedan 1999, men i nuläget är bara sex av de 25 representanterna kvinnor.

- Problemet, menar Patricia, är att man i ledningsgruppen måste ha personer som verkligen har erfarenhet av rörelsen och som har den kapacitet som krävs för arbetet, och tyvärr har kvinnor länge förnekats möjligheterna till att tillgodogöra sig dessa attribut. Genom att inom MST fortsätta medvetandegörandet om genus och maktförhållanden på alla nivåer så vill vi ändra på det här, parallellt med att olika poster, uppdrag och arbetsuppgifter blir mer och mer jämt fördelade mellan könen som i sin tur transformer arbetet i sig eftersom ett mer ”kvinnligt” perspektiv då kommer att genomsyra organisationer.

Busslast efter busslast drar upp stora moln av damm och grus när de kör ut från kursgården Normandia. Genom bussfönstren vinkar kvinna efter kvinna adjö till dem som stannar, ung som gammal har de nu deltagit på den sjätte kvinnoträffen i Pernambuco, de har fått höra flera olika talare, diskuterat i smågrupper, sett på filmer och jobbat med video. Tanken är att varje kvinna ska ta med sig de eventuellt nya kunskaperna och föra kampen vidare på ett lokalt plan.

En kamp som av Patricia definierades inte bara som kvinnokamp utan en kamp mot den dominerande klassens förtryck mot majoriteten. En kamp mot den rådande samhällsstrukturen. Och för en produktionen av ett nytt samhälle.