"Ungdomshuset handlar om
något större"

Foton: Olle Eriksson och Indymedia

- Det här är inte en kamp för ungdomshuset, det här är en kulturkamp, sa en äldre aktivist lördagen den 10 mars.

Då hölls den största demonstrationen i Ungdomhusets historia. 5000 personer hade slutit upp.

Svarta piratballonger skumpade uppnosigt omkring längs Nörrebrogade, en 69-flagga spred rosa kärlek. Punk-glin. Tanter på cykel och gubbar med käpp tillsammans med ungdomar från Danmark såväl som resten av världen.

Daniel, 19 år och från Finland, har åkt till Köpenhamn för att solidarisera sig med alla de som kämpar för Ungdomshuset.

- Jag ser inte Finland som mitt hemland. Där det behövs hjälp och solidaritet där ska jag vara. Nu när det blomstrat upp en kamp då folk faktiskt är beredda att gå ut på gatorna och göra något åt det, så är jag beredd att stödja det med hela mitt hjärta. Det märks att något är på gång i Europa. Det är små pusselbitar, som till exempel kravallerna i Frankrike eller Göteborg 2001. Det finns vissa saker man inte kan kompromissa bort.

"Det handlar om samhällsförändring"

Det här är större än Jagtvej 69, säger alla jag träffat. Det blev också tydligt när jag träffade Lina, Simon, Signe, Kristoffer och Lerke på Folkets Hus. De är alla i 20-års åldern, förutom Lina som är 14 år. För dem handlar det om att förändra hela samhället.

- Ungdomshuset var allt för mig, säger Simon, men när vräkningen kom kan jag se att det egentligen handlar om fria utrymmen över hela världen. Rivningen har skapat så mycket. Jag fick huset, men andra har aldrig haft möjligheten att skapa ett sådant utrymme som vi haft. Den kampen betyder mer än vad huset gör för mig.

- Politikerna försöker gömma minoriteterna, säger Lerke.

- De vill att människor ska bo i hus och vara normala, fyller Lina in.

- En rörelse av projekt kommer, säger Signe.

- Vi behöver olika uttryckssätt. Allt från kravaller till konst, säger Simon.

- Jag vet många som inte gått i skolan sedan vräkningen. Det är också ett sätt att uttrycka sig och det är ett positivt tecken.

- Det visar också att människor inte är rädda trots att polisen griper människor hela tiden är de ute på gatorna, säger Signe.

Utan våld blir det inget intresse från medierna

- I och med att polisen var tvungna att lägga så mycket resurser, vet vi inte vad som kunde ha blivit, säger Simon.

- Ändå har det hänt så mycket. Det har berättats om Ungdomshuset i alla medier.

- Vi överraskade polisen genom att vara så väl organiserade, säger Signe.

- Varje dag är kaos och vi vet inte vart det är på väg och vi behöver inte veta. Det är det fantastiska med det här, säger Lerke.

- Borgmästaren säger att ungdomarna är så våldsamma att det inte går att föra en dialog. Hon är högsta ansvarig. Hon är den som ska ta ansvar, säger Simon.

- Allt de pratar om är våld, våld, våld, säger Lina.

- Men våld är också något allvarligt, säger Simon, men det är det enda sättet att bli hörd och tagen på allvar.

- Jag vill inte ha våld, säger Signe.

- ...jag vill inte skada någon, säger Simon.

-...så någon lyssnar på dig, säger Signe.

- Om det är en fredlig demonstration blir det en notis, men brinnande barrikader ger första sidan, säger Lina.

- Jag måste vara uppriktig, säger Simon.

- En stor demo som går till Rådhusplatsen bryr de sig inte ett skit om. Politikerna säger till ungdomarna att det enda sättet att göra sig hörd är att använda våld.

- Eller att vara kreativ på ett annat sätt, säger Lerke.

- Föreningen för flera ungdomshus gör det, säger Signe.

- Vi talar med överklassens egen röst, för att människor ska tänka på ett annat sätt. Vi behöver människor som kastar sten, som river ned reklam och som gör som Föreningen för fler operahus, säger Signe.

Struntade i kraven

En fond skulle köpa ett nytt hus till ungdomarna för 15,5 miljoner, men det gick inte ungdomarna med på. Ungdomarna på Jagtvej 69 hade formulerat fyra punkter, som innebar krav om ett ungdomshus omedelbart, ett hus som ska vara lika stort som Ungeren med självbestämmande och att huset ska ligga på Nörrebro.

Förslaget som fonden lagt överensstämde i huvudsak med kraven, men accepterades inte eftersom ungdomarna anser att kommunen bör at sitt ansvar. Fonden ska inte behöva betala för att det ska finnas ett kulturutbud i staden.

De föreslog att Ritt Bjerregård skulle sälja huset för en krona, i enlighet med kraven, men det var inget som överborgmästaren tänkte gå med på.

- Politikerna glömmer att det handlar om människor, säger Lerke.

- Det vi kämpar för här är något globalt. Att det är många som reser hit visar också att det är något som berör många unga, säger Kristoffer.

- De är inte bara en kamp för ungdomshuset, säger Simon.

- Det är också en kulturell kamp. Om man vill hålla på med kultur idag måste man ha en utbildning. Det blir en fråga om pengar, säger Signe.

Mot likriktningen

En kille som målar en banderoll en bit bort inflikar:

- Som jag ser det: en välfärdsstat som Danmark ska stödja kulturell olikhet för att skapa dynamik. Politikerna likriktar kulturer. De måste se hur viktigt det är med subkulturell mångfald.

- Allt kommer att bli svart och vitt. De vill att vi ska fungera som robotar, säger hans vän.

- Vad betyder det att vara människa? säger Simon.

- Att gå upp på morgonen, lämna barnen på dagis, gå till jobbet. Det är helt mekaniskt.

Vid midnatt, natten till fredag hade polisen bestämt sig för att göra en ny razzia på Folkets hus, det sista kvarvarande fria utrymmet, i Köpenhamn.

De hade varit där tidigare för att leta efter utlänningar att deportera, men den här gången hände något de inte riktigt förutsett.

På övervåningen stod ett tjugotal pensionärer och spelade folkmusik. Ungdomar satt nervöst runtom och klappade taktfast händerna. En timma gick, men polisen kom aldrig. De nöjde sig med att patrullera området i förhoppning om att plocka några på väg därifrån.

En av pensionärerna deklarerade att de kunde spela hela natten om det så behövdes. Tre blev gripna den natten, men de flesta klarade sig.

Fängelsetiden förändrar

- Det är så många ungdomar som suttit fängslade i minst 24 timmar utan att ha gjort något. När de kommer ut har de förändrats och de börjar ifrågasätta systemet. Man måste ifrågasätta lagar; egendomsrätten. Om en byggnad står tom, varför ska den inte användas?, säger Fie, 23 år, som är aktiv i Föreningen för fler operahus och feministiskt folkkök.

- Jag hatar systemet, säger Lina. Jag förstår inte hur de kan arrestera 15-åriga ungdomar. Hur kan man arrestera någon för att ha sparkat på en soptunna och döma honom till 11 dagar i fängelse för det? Det är helt sjuk, det är so fucked.

En granne till Ungdomshuset, Martin, kom förbi Folkets hus. Han anser att Ungdomshuset var en del av hans lokalområde och att han inte förstår varför resten av Danmark ska lägga sig i vad som händer med Ungdomshuset.

- Det här har inget med dem att göra. Det händer i vårt område, säger han.

Sedan de började riva huset har Martin försökt fotografera allt som händer, men de senaste dagarna har han varit rädd att gå ut, säger han, eftersom polisen plockar folk utan någon anledning.

- I'm so pissed off. Det här har fått mig att gå ut på gatorna och protestera och det brukar jag inte göra. Det här är så fel, säger han, och fortsätter: jag vet inte var jag ska rikta frustrationen, men jag ska engagera mig i det här nu, tills det blir ett nytt ungdomshus.

Signe menar att det här har gjort att människor på landsbygden måste verkligen tänka till, men Lina håller inte med.

- De frågar sig inte varför något händer utan fördömer bara det som hänt. De frågar sig inte varför bilar och barrikader brinner, säger Lina.

Gravplatsen

Som en begravningsceremoni. Mängder av tulpaner, rosor, ljuslyktor, vykort, brev och gosedjur var nedlagda i korningen Nörrebrogade och Jagtvej. Ett femtiotal människor står och tittade mot vad som en gång varit Ungdomshuset. Nu ett hål, en jordplätt. Sorgen gör luften tjock att andas.

"Den der ikke REAGERER ACCEPTERER! R.I.P", står det på en lapp. På en annan "Ungeren du lever i mig". Någon har lagt dit en wellpappskylt som det "Farvel Danmark" på. Bakom skylten ligger en bit kött och en kniv har stuckits genom. Någon annan har skrivit: "Du blev skabt i kærlighed till livet og drebed af magtens arrogance/.../Vi savner dig allrede og elsker dig for evigt".

Dansk polis ler. De delar ut tegelsten från huset, i vita plastkassar med polisens emblem på. Som om Berlinmuren fallit på nytt. En polis hittar en sten med graffiti på som han glatt tar med sig till polisbilen.

Polisen skämtar med förbipasserande. Några gråter. Unga tjejer kivas om stenarna. Piketbussar står uppradade och blockerar infarten till Jagtvej. På kvällen hålls en ny demonstration.

Ungefär 150 personer har samlats utanför Forum i Köpenhamn. Reclaim the streets. Det är nästan helt tyst. Ingen musik spelas. Folk dricker öl och pratar stilla. Så plötsligt går några ut på vägen och ropar till andra att följa med.

Poliserna försöker domdera

Ett andetag senare är flera hundra poliser på plats. Piketbussar blockerar alla vägar och poliser marscherar fram och tillbaka för att fösa demonstranter till en innergård.

- Det ser ut som exekutionspatruller, påpekar en man som stod utanför och tittar mot havet av blåklädda ordningsmän.

Efter ett tag tillåts demonstranterna att gå, men enligt en av polisen fastställd väg. Varje försök till ändring stoppas genom att piketstyrkor springer ur bilarna, bildar kedjor och brutalt föser tillbaka ungdomarna.

Två vitklädda betraktas av polisen som arrangörer och deras snatch-team plockar dem ur tåget. Kliniskt, snabbt och utan förvarning.

Nödvändigt kaos

Ordningsmännen i blått vill ha ordning, men Signe och Lerke anser att samhället behöver kaos. De menar att om alla väljer vad de vill i samhället skapas kaos eftersom det just nu finns så många strukturer.

- Kaos skapar liv. Det är förutsättningen för liv och för att människor ska kunna leva annorlunda, säger de. Politikerna kan inte se hur viktigt det är att vara öppen för minoriteter, lägger Lerke till.

- När människor har piercingar eller ser annorlunda ut känner folk sig osäkra för att de inte är som dem, säger Simon.

- De är mycket prestige i vårt samhälle. Jag har vänner som studerat ekonomi och som känner en stor press från föräldrar att skaffa utbildning, säger Signe.

- Samhället kräver det, säger Simon.

- Det gör också att självkänslan blir sämre och sämre, säger Signe.

- Att skapa kreativa saker tillsammans gör en öppensinnad, säger Lerke.

- Även om folk blåser dig och polisen är förjävlig mot mig försöker jag neutralisera ilskan och ge varje person en chans, hålla fördomarna på avstånd och föra en dialog.

- Det här är vad vi är, kaos, säger Simon.

- Vi måste komma ihåg vad vi kämpar för: en bättre värld, fria utrymmen, men framförallt ett ungdomshus. Vi har vänner i fängelset som kanske kommer att sitta flera år för vad de tror på.