Chol de Tumbala - en by i
motstånd

Den skakiga pickupen tar oss från Palenque genom Chiapas landsbygd. Förbi kor och gårdar. Människor längs med vägen tittar misstänksamt när vi passerar förbi. Efter ett tag upphör hagarna och skogen sluter sig lite tätare. Vid en by fladdrar den mexikanska flaggan vid sidan av den svarta med en röd stjärna och texten EZLN. Lastbilen stannar vid det enda huset i byn.

En banderoll med texten campamento por la paz (läger för fred) fladdrar i vinden. Här ska vi av. Vi är inte ensamma. Vid ett hål i marken står en skara människor och gräver. Flera nerjordade händer sträcks välkomnande fram för att hälsa. Vid sidan av några högar bråte som en gång i tiden var hus gräver de fram vad som en gång i tiden var en brunn. De har brukat den här jorden i cirka 7 år.

Militära attacker mot byn

I augusti 2006 kom militärerna för att vräka byn. De kom när männen jobbade på fälten och bara kvinnorna och barnen var kvar. Vissa kvinnor vägrade lämna sina hem men tvingades ut när militären började bränna husen. Det var under regnperioden och det var kallt. Flera spädbarn frös ihjäl den natten.

Tidigare hade byn varit uppdelad i PRI:ister och zapatister. I och med vräkningen enades byn i EZLN. Tillsammans med kamrater ifrån grannbyarna (som konstigt nog är PRI:ister) bygger invånarna nu långsamt upp sin by igen. För tillfället bor de i små skjul med väggar av fladdrande plast.

Byn består nästan bara av unga man och tonårskillar. Några kvinnor och barn är också med och hjälper till. Men de flesta gamla och barnen befinner sig av säkerhetsskäl i andra byar. På morgonen och kvällen ringer kokens klocka till mat. Matlaget består av kvinnor men männen turas om att mala majs till tortillas coh pozol (majsmjölk) varje dag.

”Vi är EZLN, vi ber inte om något”

Jorden brukas gemensamt. Man odlar majs, bönor, citroner och lite grönsaker. Jag frågar om jag får göra en intervju. De verkar misstänksamma. Mina frågor genomgår analys på det dagliga mötet innan de accepteras. De kom till vårat läger när det hade mörknat, efter volleyboll-matchen. Inte en eller två som jag hade frågat efter. De kom en hel grupp tillsammans för att göra intervjun. På min fråga om de ville hälsa något till läsarna svarade de.

- Vi ar EZLN, vi ber inte om något, vi är självständiga.

På frågan om de har hopp för framtiden verkar det så. Rykten och hot om nya vräkningar har slutat cirkulera. De lever ganska lugnt och tryggt för tillfället. Dagen jag lämnade byn kom en man med motorsåg för att fälla träd till nya hus. Det enda som saknas är en gitarr, eller pengar att köpa en. Ibland är det dessutom brist på socker.

Kampen fortsätter

Att vara i Chol de Tumbala som internationell fredsobservatör är uppskattat. Det enda huset i byn med riktiga väggar och tak är faktiskt fredsobservatörernas. En kollektiv anda råder och alla hjälps åt att arbeta. Det är en härlig känsla att stå vid majskvarnen ifrån klockan fem på morgonen tills man är färdig fram mot tolvtiden. För att då få sin valförtjänta pozol som man dessutom malt fram ihop med kamrater.

På kvällarna efter arbetet spelar man volleyboll ihop. Ibland kommer PRI-anhängarna ifrån grannbyn för att utmana. De förlorar alltid men ger sig aldrig. Medan jag skriver detta faller ett lätt regn av aska över pappret. Gräset ska bort. Jorden ska sås. Livet fortsätter. Kampen för överlevnad, för existens fortsätter.