”Kapitalismen är mer
än bara
klassrelationer”

Michael Albert från USA är av vissa inom den frihetliga rörelsen känd för sina idéer om parecon- ett socialistiskt system med betoning på arbetarstyrd ekonomi. Han inledde med att metaforiskt berätta om ett möte mellan en läkare och patient. Läkaren förklarar mycket ingående hur den allvarliga sjukdomen som patienten precis fått fungerar. Patienten som mer är intresserad av hur man kan bota sjukdomen får bara höra hur ont det kommer att göra.

– På ett liknande sätt fungerar vänstern idag, menar Albert. Man förklarar och förklarar hur illa det är ställt med världen, hur mycket skada som det kapitalistiska systemet gör och så vidare. Men folk vet ju redan detta. Man gör inget för att övertyga människor att bekämpa systemet. Ingen tycker att allt är bra, det är inte frågan. Ingen tror längre att USA hjälper ute i världen, idag handlar det mest om hopplöshet och passivitet ansåg han.

För att bidra till en kreativ och hoppingivande debatt om ett framtida samhälle bortom det kapitalistiska har Albert utarbetat en idé som han kallar parecon vilket är en förkortning och sammanslagning av engelskans participatory economics, vilket betyder ungefär deltagande ekonomi. Albert bad åhörarna att föreställa sig att de arbetade på en fabrik.

– Det är ni tillsammans som styr fabriken som, låt säga, producerar cyklar. Vem bör fatta beslut om hur produktionen ska styras? En person i publiken räckte upp handen och svarade att det borde vi alla göra.

– Ja det är riktigt, men om vi säger att du vill sätta upp en bild på ditt skåp i omklädningsrummet. Vem eller vilka tar det beslutet? Jo det gör du själv, sade Albert. Han menade att beslutsformerna - konsensus, majoritetsbeslut eller individuella beslut- borde variera beroende på sammanhang. Hans modell för arbetarstyrda företag går ut på att i möjligaste mån undvika formella och informella maktstrukturer som ger en minoritet förmåner. Han varnade till exempel för att administratörer på företaget, vanligtvis medelklass personer, i slutändan får informell makt över beslutsfattandet genom att de har en helt annan översyn över produktionen än vad arbetarna på golvet har. Detta kan emellertid hindras, enligt Albert, av att arbetsuppgifterna roterar eller delas i större utsträckning. Om du vill läsa mer om parecon så klicka här. http://www.yelah.net/articles/parecon0910

Temat på vänsterpartisten och genusforskaren Paula Mulinaris föreläsning löd: ”Arbete och ojämlikhet - om hur arbetet skapar ojämlika förhållanden”. Hon refererade bland annat till sin egen forskning om invandrare inom restaurangbranschen. De minst flexibla på arbetsmarknaden enligt Mulinari är i regel akademiker, ”de förflyttar sig minst och arbetar länge på samma arbetsplats”. De mest flexibla arbetarna är oftast invandrare som flyttar mycket och har många olika jobb. -Ju längre ned i hierarkin desto mer krav på flexibilitet.

Arbetsgivare ställer olika krav på svenskar och invandrare, något som hennes intervjupersoner intygade. En person med invandrarbakgrund berättade för henne i en intervju att svenskarna ställer andra krav på sitt arbete, på lönen och tiderna. Detta känner arbetsgivarna till och de ställer själva olika krav på sina arbetare, till nackdel för de personer som har invandrarbakgrund. Hon menade att uttrycket svart och vit arbetskraft även kan läsas in som invandrare och svenskar på arbetsmarknaden eftersom det är invandrarna som har de mest osäkra arbetsförhållandena.

Att den borgerliga politiken skapar mer jobb och därför också mer rättvisa avfärdade hon skarpt:

– I USA arbetar i princip alla och det är ju inte precis så att det saknas rasism eller klasklyftor där. Trots att människor ”bara” arbetar sex till åtta timmar om dagen förväntas de jobba allt hårdare vilket gör att utsugningen ökar, sade hon. Mulinari efterlyste en kritisk debatt som lyfter fram att lönearbete är centralt i kapitalismen.

–Kapitalismen är mer än bara klassrelationer, det är fel att anklaga folk för att bara vilja diskutera det, etnicitet och kön ryms även dem inom dessa ramar. Mulinari menade att den borgerliga regeringen visat handlingskraft och att de är betydligt bättre än den parlamentariska vänstern på att genomföra vad man lovat.

–Man vill ha billigare arbetskraft i Sverige, därför kommer vi att få en större privat tjänstesektor. Hon tyckte sig se en positiv tendens där klass är på väg tillbaka in i samhällsdebatten igen.

–Vi hade inte haft ett sådant här klassforum för fem år sedan.

Kriminologen Magnus Hörnqvist berättade om de sociala program som fängelser över hela västvärlden har utarbetat som går ut på att fångarna ska integreras socialt, så att de kan bli ”en del av det etablerade samhället” den dagen de muckar från fängelset. Dessa program bygger inte på moraliska frågeställningar som fångarna ska ta ställning till och diskutera utan bara på kontroll och självbehärskning.

–Lärarna utgår från att fångarna inte kan förstå, att de är på ett barns nivå, menade Hörnqvist. Han frågade sig vad som skiljer kriminalvården från arbetsförmedlingen, socialtjänsten och försäkringskassan.

–De är alla en del av det så kallade aktiveringsträsket som passiviserar och kontrollerar människor.

–När fången muckar kommer denne antagligen att hoppa mellan olika åtgärder. Först socialtjänsten, sedan ett tillfälligt arbete, därefter a-kassan. Så fortsätter det.

Hörnqvist menade att det finns ett samband mellan ekonomisk ojämlikhet och antalet fångar i ett land. När ojämlikheten ökar, ökar också antalet fångar. Brottsligheten ser ungefär likadan ut över hela västvärlden. Fram till 1997-98 hade antalet fångar i Sverige väldigt länge legat kring 5000 sedan dess har antalet bara ökat.

–Vi ser inget slut på den utvecklingen, varken socialdemokraterna eller borgarna ser detta som ett problem.

Av den förväntade holmgången mellan LO och Malmö LS blev det ett fiasko. Inbjudne Susanne Simonsson från LO menade att hon blivit inbjuden för att tala om jämställdhet medan moderatorn Mats Runvall som även representerade arrangörsgruppen menade att man varit mycket tydlig i inbjudan att detta skulle handla om klass. Simonsson vägrade ändå konsekvent att svara på en enda fråga som hade med klassorganisering att göra. En stor del av publiken insåg tidigt vart åt det barkade och lämnade lokalen för att istället ta del av en annan föreläsning. Från arrangörsgruppens sida var man efteråt mycket besviken över hur debatten artat sig.

Läs hela Klassforums program här