Kameror och mord i
Caracas gränder

Ett våldsamt störtregn har precis drabbat Venezuelas huvudstad Caracas och ett tunt lager dis sveper in den sydamerikanska metropolen. Höghusen som spränger upp ur dimman avlägsnar sig medan kåkstädernas konturer blir alltmer tydliga. Efter en halvtimmes färd befinner jag mig tillsammans med ett filmteam i utkanten av Caracas största förort Petare, nära de stora påfarterna. Det luktar bensin, det är tungt att andas och det är en halvtimme kvar innan det blir för mörkt. Innan dess måste Jackson, seriens huvudperson dö.

Cristina, seriens regissör, är stressad. Kamerorna riggas upp. En kille på runt sexton år med tunn mustasch, lutandes mot en vägg, cigarett hängandes i mungipan och sin keps på sned tittar skeptiskt på. Polisen som ska beskydda inspelningen dyker upp. Deras uniformer är slitna och på deras motorcyklar har texten Policia Metropolitana börjat flagna. De håller sig på avstånd. Cristina frågar om hon får låna en av skyddsvästarna. Polisen blir först generad, rycker sedan på axlarna och ger henne västen. Nu är det fråga om tio minuter innan det är för sent.

Regissören Cristina och resten av filmteamet

Jackson hoppar på sin motorcykel. Startar. Svänger ner mot en avfart, kommer in i en kurva och får motorstopp. En mörkt klädd man med skyddsväst bromsar in, drar sin revolver och avlossar. Det skymmer. Lamporna tänds över Petare och en sliten skylt som informerar om ett byggprojekt lyses upp. I kanalen nedanför strömmar mörkt vatten och sopor. Cristina skyndar fram och häller karamellfärg i ansiktet på den nyss avrättade. En bil bromsar in bredvid. Någon i bilen skriker. De har dödat Jackson! Alla skrattar.

Ett udda kändisskap

Startskottet för den nya dramaserien ljöd i luften för två år sedan. Jackson och hans kompisar spelade in en video på två timmar om våld och polisbrutalitet. Dvd:n sålde mer än någon hollywoodfilm bland pirat-cd-försäljarna och Jackson och hans polare fick ett udda kändisskap. För ett par månader sedan bestämde sig den nya lokala TV- kanalen Avila-Tv sig för att i samverkan med Jackson skapa ett manus och producera en serie på fyra kapitel. Det hade varit omöjligt för ett par år sedan berättar Cristina och tittar ut över en ny scen som sätts upp. Innan kuppen 2002 fanns det inga medier som ville visa den här sidan av staden.

Nyfikna barn vid filminspelningen

Så börjar hon berätta om statskuppen och den kontrakupp som föranleddes av att hundratusentals från förorterna strömmade ner från de omgivande kullarna och krävde Hugo Chavez återinsättande. Det var sammandrabbningar med militär och polis och ett tiotal sköts ihjäl. Alla de privata kanalerna som öppet stödde kuppen sände då såpoperor och den enda statliga kanalen Venezuela de Television stördes elektroniskt. Samtidigt ockuperade Chavezvänliga demonstranter centrum av Caracas. Inom loppet av två dagar var kuppmakarna arresterade och Chavez återinstallerad. Den fattiga befolkningen förstod på vems axlar Chavez makt vilade och vice versa. Båda förstod också vikten av att skapa nya och alternativa mediakanaler. Ett av resultaten av den satsningen från regeringshåll blev just Avila- Tv.

Plötsligt avbryts Cristina av några skrik och hårda ord. När vi vänder oss om har den sextonåriga killen blivit upptryckt av polisen mot en bil. De munhugger med varandra. Polisen säger att han ska ha respekt. Killen käftar emot tills de kör iväg med honom på en motorcykel. Det är nog inget allvarligt, berättar Jackson -ett par sparkar och några slag, sen är han nog på fri fot igen. Så rycker han uppgivet på axlarna. Men det är konstigt, den här gången ska ju snuten vara på vår sida.

Viktigt att vara överens med de boende

Efter att Cristina lämnat tillbaka skyddsvästen och vänligt men bestämt tackat nej till polisens fortsatta beskydd hoppar vi åter in i bussen och klättrar upp genom Petares branta gränder. I slutändan, berättar Cristina, beror vår säkerhet på huruvida vi kommer överens med dem som bor i området eller inte. Att komma släpandes med polisen som annars aldrig sätter sin fot däruppe kvällstid är inte uppskattat. Kamerorna och nu också ljuset riggas upp i en trång gränd som snabbt fylls av nyfikna barn. Ansikten visar sig i fönstren, händer och fötter hänger ner genom gallren och trapporna fylls av nyfikna åskådare.

Filminspelning och åskådare

Så hörs plötsligt skott. Inom loppet av ett par sekunder är det spöklikt tomt. Fönster och dörrar slås igen. Någon skriker på sin unge att komma. Så är det tyst i två långa minuter. Men så sprider det sig via djungeltrumman att det bara var ett fyllo som hade avlossat en salva upp i luften. Allting återgår till det normala och scenen görs åter iordning. Fem personer ska mördas i gränden. Jackson lutar sig mot en bil och betraktar spektaklet. Det här är inte hans scen.

Protester mot filminspelningen

En kvinna i medelåldern, med en öl i handen, knuffar sig fram med hjälp av sin kroppshydda. Hon sneglar mot Jackson men sätter kurs mot Cristina och frågar: vem har gett er tillåtelse att filma här? Vem har bett er att komma hit och sprida ert våldsbudskap? Som om det inte fanns något annat här. Vi är organiserade. Kom hit och filma grannrådsmötet istället. Cristina misslyckas med att få in en replik och kvinnan fortsätter: den här förra filmen som gjordes, så sneglar hon mot Jackson. Det var bara våld och poliser.

Den här gången, börjar Cristina och fortsätter efter en kort paus, den här gången handlar det om mycket mer. Det är en historia om förändringarna i grannråden, eldsjälarna, om vikten av att använda preventivmedel och i slutändan att invånarna själva övervinner våldet. Kvinnan håller blicken fäst på Cristina. Det är vi som är revolutionen och det är vi som är Chavez. Skildra förändringarna, annars fångas vi bara i det förgångna. Efter ett par minuters hetsigt argumenterande verkar kvinnan nöja sig och ger sig av igen, fortfarande utan att titta mot Jackson som har hållt sig tyst. När hon har gått konstaterar han, utan att verka besvärad av kvinnans kritik, att den här filmen faktiskt är annorlunda. Det är inte riktigt hans film men kanske att den kan vara bra ändå.

Filmens huvudperson Jackson

Förorten har fått huvudrollen i politiken

Det som hände efter kuppen, berättar Cristina och plockar upp tråden från tidigare, var att Chavez gav förorten huvudrollen i regeringens politik. Något som har sporrat en enorm medvetenhet hos en grupp av människor som tidigare antingen har förhållit sig apolitiskt gentemot det större samhället eller befunnit sig i direkt konfrontation med det. Men på gott och ont, tillägger hon och fortsätter: om man jämför Jacksons förra film, som han gjorde helt själv och utan något som helst stöd, så var den ett finger mot allt. Den här är i slutändan helt i samråd med det större samhällsprojektet. I Jacksons film så var alla poliser korrumperade. Nu är det bara en, ett undantag.

Vi avslutar scenen och börjar packa in i bilen. Den sextonåriga killen som tidigare blev ivägkörd ser vi förstrött gå förbi. Han frågar Jackson lite i förbifarten hur det gått och får till svar standardfrasen: bien gracias a dios, y tu? Bra tack vare Gud, och du? Killen svarar: bien gracias a mi. Bra tack vare mig själv, och strosar vidare nerför gatan. Vi slänger in det sista i bilen och åker genom Caracas till synes oändliga stadslandskap.