Regnskogfolkens död

Oljefält på ursprungsfolkens territorium i Amazonas. Foto: Oilwatch

Skanska fortsätter att bedriva sin verksamhet tillsammans med oljeindustrin i Ecuadors regnskog. Trots lokalt motstånd, lagvidriga förhållanden och att verksamheten orsakar en fruktansvärd ekologisk och kulturell förödelse. Ett av de ursprungsfolk vars existens hotas i den region där Skanska har gjort sig ökänt är huaoranifolket. En ursprungsgrupp som på grund av oljeexploateringens konsekvenser lever på randen till förintelse.

Rätten att existera på egna villkor

Huaoranifolket, även kallade waorani och wao, är traditionellt regnskogsnomader som lever på att jaga och samla. Forskare tror att de har levt i ecuadorianska Amazonas under tiotusentals år, vilket är svårt att bevisa då deras hållbara livsstil inte har lämnat några märkbara spår i naturen. Ett faktum som historiskt har äventyrat deras (och andra ursprungsgruppers) landrättigheter och fått deras existensberättigande ifrågasatt av politiska och ekonomiska aktörer med intressen i regionen.

Efter hårda strider för att uppnå politiskt erkännande som ursprungsfolk har huaorani sedan några år tillbaka fått territoriella och självbestämmande rättigheter enligt nationella lagar och internationella konventioner (som till exempel FN:s konvention ILO:169 om ursprungs- och stamfolks rättigheter i självstyrande länder). Men trots denna seger och trots att deras land ligger i den UNESCO-erkända nationalparken Yasuni, pågår en ohämmad oljeexploatering på deras mark.

Oljeindustrins aktiviteter i Amazonas är ofta olagliga och regnskogen ockuperas brutalt genom bristande tillstånd och korruption, som Skanskas samarbete med oljebolaget Petrobras i Yasuni nationalpark är ett tydligt exempel på (se tidigare artiklar om Skanska på Yelah.net).

Ursprungsfolken tvingas dela mark med oljeindustrin och i små reservat där de inte kan leva traditionellt på grund av föroreningar. Foto: José Proano

Ett lågintensivt krig

För att komma runt ursprungsfolkens rätt till självbestämmande har oljeindustrin löst problemet genom att tillämpa lågintensiva krigsstrategier. Det innebär att man använder olika tekniker av maktutövning för att skrämma, splittra, och manipulera en lokalbefolkning. I huaoranifolkets Amazonas tar sig maktutövandet bland annat uttryck genom en hård militarisering och paramilitarisering av regionen, manipulering av ursprungsorganisationer, samt hot och våld.

Nätverk som Oilwatch och Acción Ecológica, vilka arbetar mot oljeexploatering i känsliga ekossystem, har visat hur oljebolagen brukar gå till väga för att dupera ursprungsfolk som huaorani. Bland annat har ursprungsbyar (utan tidigare eller med knapp kontakt med civilisationen) lurats att ingå avtal med oljebolagen genom att signera kontrakt med fingeravtryck i de fall där de varken har kunnat läsa, skriva eller förstå spanska. Vilket naturligtvis är en helt olaglig praxis.

Enligt Alicia Cahuiya, före detta ledare i huaoraniorganisationen AMWAE, har huaoranifolket råkat ut för diverse tricks från bolagens sida. Hon berättar att företagen ibland har gett ursprungsbyar saker som fotbollskläder och godis i utbyte mot tillstånd att få borra olja på deras mark.

- Det har varit vanligt att byar köpts av bolagen för smågåvor, säger Cahuiya, bara för att de inte har förstått vad allt handlade om när företagsrepresentanterna kom på besök. När folk senare har insjuknat på grund av de föroreningar som oljeutvinningen förorsakar och då börjat protestera, har militären ryckt in på bolagens sida… Det är klart att vi är rädda för deras repressalier, de har militär kontroll runt hela territoriet och om det händer något kan vi varken ta oss ut eller in i våra byar utan deras godkännande. Inte ens myndigheterna tillåts alltid passera.

Huaoranifolket demonstrerar mot oljeindustrin. Till höger: Alicia Cahuiya. Foto: Agneta Enström

När jag och Hanna Dahlström undersöker oljeindustrin och Skanskas verksamhet i Amazonas förstärks vår bild av den här typen av manipulation, kontroll och våld. Genom att under täckmantel umgås med Skanskas anställda lyckas vi bland annat bli bjudna till ett av Skanskas oljefält (block 18) där företaget verkar tillsammans med Petrobras. Vi åker ut till oljefältet i en av Skanskas företagsjeepar, tillsammans med den regionala chefen Milton Diaz och en tungt beväpnad vakt som alltid följer med Skanskachefen ut till fältet. Diaz förklarar att lokalbefolkningen ibland kan bli våldsam och att det finns rebelliska grupper i området.

I bilen får Diaz viktiga samtal med information om att läget på oljefältet är illa. Och alldeles när vi ska ta av på den uppbrutna oljevägen blockeras vi av en hemmagjord vägspärr. Det är en av dessa dagar som de lokala ortsborna protesterar mot den exploatering som de finner orättfärdig. Diaz ringer samtal efter samtal och förklarar irriterat för oss att de nog måste kalla på förstärkning för att "få bukt med folket”.

Vägblockad i Amazonas. Foto: José Proano

Vi återvänder till Skanskas administrativa bas i oljestaden Coca några mil därifrån och där vi i väntan på nyheter om det oroliga läget bjuds på mat och vin med personer från Skanskas högre hierarki. På kvällen har Skanskas och Petrobras chefer fest där man grillar vid poolen och diskuterar lokalbefolkningens "orimliga krav” samt de höga skatter som företagen tvingas betala i dessa ”bananrepubliker”. Lokalbefolkningen liknas konsekvent vid utvecklingsstörda och apor. Det är en kolonialt rasistisk diskurs som genomsyrar Skanskas administrativa bas, eller snarare lyxanläggning, bakom mur, bom och beväpnade vakter.

Produktionen på oljefält 18 ligger nere i några dagar. Sedan har problemet med folket tydligen ”löst sig” enligt Diaz och exploateringen fortsätter i vanlig ordning. Vi får ingen exakt information om hur det löste sig – den gången. Efteråt fortsatte jurister på nätverket Amazonas försvarsfront (Frente de Defensa de la Amazonia) att få in vittnesmål om brott mot miljölagar och mänskliga rättigheter från oljefältets omgivningar.

Lokalbefolkningens kamp är en kamp om liv och död i den av oljeindustrin ockuperade regnskogen. Foto: José Proano

Planetens sista indianer – systematisk utrotning

Av den ecuadorianska regnskogen och där ursprungsfolk som huaorani har levt sedan urminnes tider finns inte så mycket kvar numera. Över 70 procent av regionen kontrolleras idag av oljeindustrin – dit företag som Skanska räknas. Genom att sköta det tekniska och infrastrukturella arbetet åt oljebolagen i Amazonas utgör Skanska en av pelarna i vår samtids kanske grymmaste förintelseindustri. En industri vars praktik enligt ursprungsfolken bara kan beskrivas med ett enda ord – döden.

Manuela Omari Ima, som är huaoraniorganisation AMWAE:s nya ordförande, berättar sakligt om oljeindustrins förödande konsekvenser.

- De amazonska ursprungsfolken har decimerats inom loppet av några få decennier, berättar hon. Bara huaoranifolket bestod av omkring 16 000 personer i slutet av 1960-talet då oljeexploateringen inleddes. Och idag är vi inte fler än ett tusental kvar… Jag vet inte hur länge till vi kan överleva under de förhållanden som råder nu. Kanske överlever industrin oss, så som den har tagit kål på andra folk i trakten. Kanske har inte jorden något kvar att ge när bolagen gett sig av.

Sammantaget uppskattas omkring 90 procent av ursprungsfolken ha utrotats i den amazonska regionen de senaste decennierna. Föroreningar från oljeindustrin, tvångsförflyttningar, militärt ingripande och sjukdomar från civilisationen är avgörande faktorer bakom utrotningsprocessen.

Enligt Omari Ima är huaorani och andra regnskogsfolk en dödsdömd existens om inte rovdriften på råvaror upphör – idag. Men de överlevande spillrorna av hennes folk kan inte räkna med någon framtid, konstaterar hon sorgset. De föroreningar som exploateringen har orsakat förgiftar alla deras källor till föda och gifterna kommer att cirkulera i ekosystemet under många (eventuella) generationer framöver.

I ecuadorianska Amazonas sker stora oljeläckage så mycket som var femte dag. Här ett utsläpp av Petroecuador. Både multinationella och statliga företag ligger bakom föroreningarna. Foto: Agneta Enström

I Sven Lindqvists ”Utrota varenda jävel” (Bonniers förlag 1992) berättas om de fasansfulla övergrepp och folkmord som begicks på ursprungsfolk i Europas bolagsstyrda kolonier för ett sekel sedan. Lindqvist beskriver även hur allmänheten i Europa sedermera chockades när det efter svåra hinder uppdagades vilken brutal massutrotning som låg bakom till exempel gummirushen i belgiska Kongo.

Det är lätt att glömma hur samma förintelseindustri, bara mer slipad och raffinerad, ligger bakom plundringen av råvaror i dagens postkoloniala stater och att det i just denna stund finns ursprungsgrupper som huaorani som står inför exakt samma öde som koloniserade ursprungsfolk stod inför när de utplånades från jordens yta.

Idag uppskattas huaoranifolket till ett ynka tusental personer. Ett par huaoraniklaner, med omkring 20-40 personer, håller frivillig distans till civilisationen genom att gömma sig i den urskogsdjungel som i Ecuador numera består av en försvinnande liten yta, men som hotas av oljebolagen. Skanskas samarbetspartner Petrobras gör i stunden sitt bästa för att komma åt den olja som finns där de isolerade ursprungsfolken försöker gömma sig.

De flesta av huaoranifolkets överlevande bor dock kvar på sin ursprungliga mark och i anslutning till oljefälten. De har gjorts helt beroende av oljebolagen på grund av föroreningar (som hindrar dem från att samla och jaga) och bluffavtal där bolagen bokstavligen har lurat av dem marken.

Förintelse och diplomati

Flertalet av Skanskas samarbetspartners driver stora gas- och oljeprojekt inom natur- och ursprungsreservat. Ofta är Skanska djupt involverad i verksamheten. Bara i Bolivia verkar till exempel deras stora kund Repsol-YPF inom hela 17 olika ursprungsterritorier och i än fler om man räknar Ecuador, Peru, Colombia och Argentina. I många av dessa fall sker exploateringen utan att man har konsulterat de lokala ursprungsfolken och i andra fall genom tvivelaktiga avtal. I de flesta fall bryter en sådan form av exploateringen mot både nationella lagar och internationella konventioner.

Oljeindustrin som ockuperar Amazonas och ursprungsfolkens land är en expansiv verksamhet som inte känner några som helst moraliska gränser. Systematiskt och oåterkalleligt utrotas de ursprungskulturer, djur- och växtarter som kommer i vägen. Framtidsutsikterna ser mörka ut för ursprungsfolk som huaorani. Bara i Yasuni räknar oljeindustrin med att det kommer att finnas olja att exploatera i 50-80 år framöver. Något som den svenska konsuln i Ecuador, Galo Abril, bekräftar i en intervju som Yelah tidigare har gjort med honom.

Konsul Abril känner väl till oljeindustrin i landet då han i mitten av 1990-talet var oljeminister i Ecuador. Men den svenska konsulns inblandning i en korruptionshärva, med det kända Texacofallet, gjorde honom impopulär och idag sysslar han enbart med diplomati för Sveriges räkning.

Sverige har tidigare gjort sig känt i Ecuador genom att ha arbetat för bättre investeringslagar för utländska företag i landet. Att Skanska har lyckats ta sig in på den lukrativa oljemarknaden bör därmed även ses i ljuset av svensk utrikespolitik.

Skanska uppmanas ta ansvar för sin verksamhet

Exploateringen av ursprungsmarker, som i Amazonas, är en samtida förintelseindustri som sker under blågul flagg genom Skanska, vars representanter i Sverige säger sig vara omedvetna om företagskontexten i Latinamerika. Så lät det när Skanska kontaktade Yelahs redaktion, genom Olle Eriksson, efter de avslöjanden som publicerats om företaget. Skanska har erbjudits att kommentera fallet på Yelah.net och i stunden väntar vi med spänd förväntan på deras svar.

Strax innan midsommar meddelade Skanskas presschef Peter Gimbe att de har skickat folk till Ecuador för att undersöka de anklagelser som Yelah riktar mot företaget. Skanska har vidare bett Yelahs redaktion om att få se materialet innan det publiceras mer, vilket enligt dem ”tillhör god publicistisk sed”. Vi kommer naturligtvis inte att be Skanska om lov för fortsatt publicering.

När kolonialismens massmord censurerades av samtidens stora och kommersiella medier avslöjades de av små och oberoende medier. På samma sätt hamnar dagens mest skräckinjagande förintelseindustrier i total medieskugga i de europeiska och nordamerikanska länder där de ansvariga företagen kommer ifrån. Rättegångarna mot Skanska i Argentina har i latinamerikanska medier blivit en följetong på löpsedlar och i teve. Men här hemma har det skånska byggföretagets utländska skumraskaffärer tigits ihjäl.

Frågan är ännu öppen huruvida svenska medier kommer att fortsätta tiga om de uppgifter som framkommit i Yelahs och Miljömagasinets artikelserier. Har svenska medier totalt kapitulerat inför marknadens propagandistiska logik och slutat rapportera om fall som kan störa deras annonskunder? Hittills har det varit tyst som i graven – allt medan regnskogens sista folk utplånas.