"Vi tänker stanna här
tills världen är
förändrad"

I januari 1994 gjorde ursprungsfolksrörelsen zapatisterna i Chiapas södra Mexico uppror mot landets regering och dess nyliberala politik. Upproret var en sista utväg mot århundranden av förtryck och en ständigt växande fattigdom och hopplöshet på landsbygden. Delstaten, med stor andel ursprungsfolk, är en av landets allra fattigaste.

Repression

Regeringen valde att efter upproret bemöta ursprungsfolkens organisationer med en ökad militarisering av deras områden vilket innebar allt från vardagliga trakasserierna till direkta militära attacker. Detta har lett till en ständig otrygghet och ovisshet inför morgondagen hos befolkningen. Militariseringen har tvingat tiotusentals människor att lämna sina hem och sin mark. Idag finns därför uppemot 15 000 flyktingar i delstaten.

5336 av dessa flyktingar lever i tillfälliga läger i kommunen San Pedro Polho i höglandet. Invånarna tillhör folkgruppen Tsotsil med rötter i mayakulturen, och är samtliga zapatister.

Flyktingarna kommer ifrån 17 olika byar som alla övergivits helt och många är helt ödelagda av militären. Många av dessa samhällen är idag bebodda av paramilitärer och regeringsvänliga grupper. Flyktingarna som tidigare levt som självförsörjande småbönder saknar idag jord. Samtidigt råder stor brist på inkomstkällor utanför jordbruket.

Extrema levnadsförhållanden

De sanitära förhållanderna i lägren i San Pedro Polho är otillräckliga vilket leder till att enklarare sjukdomar snabbt växer till allvarliga epidemier. Detta drabbar framförallt barnen som ofta lider av undernäring och nedsatt immunförsvar. Tillgången på medicin är väldigt begränsad.vilket leder till att sjukdomar som i vanliga fall går att bota blir förödande.

Denna situation förvärrades när röda korset valde att lämna Chiapas för Irak då det inte längre ansågs råda krigstillstånd i området. Röda korset stod tidigare för den största delen av medicinförsörjningen i lägren. Situationen i lägren i San Pedro Polho är gemensam för större delen av delstatens flyktingar.

Kampen fortsätter

Samtidigt som befolkningen fortsätter att lida under extrema förhållanden väljer regeringen att inte erkänna dem som flyktingar och ignorerar det avtal som skrevs under i San Andrés 1996. San Andrés-avtalet ger bland annat ursprungsfolken rätt till mark och lokalt självbestämmande som de idag saknar.

Trots repressionen och fattigdomen ger zapatisterna inte upp utan fortsätter att utveckla ett autonomt samhällsbygge genom bland annat ett eget utbildnings- och sjukvårdsystem. Genom sina autonoma kommuner och regioner, kallade Caracoles bygger man ett politiskt system baserat på direktdemokrati och folkligt deltagande.

Dessutom driver de vidare sin antikapitalistiska kampanj La Otra Campaña för ett annat Mexico. Kampanjen har fått ett stort gensvar bland landets sociala organisationer. Arbetet är idag inriktat på formulerandet av en nationell kampplan

Bygger upp sitt eget samhälle

I San Pedro Polho är hoppet, trots alla problem, påtagligt och ständigt närvarande i flyktingarnas vardag . Befolkningen är väl medveten om att det kommer dröja länge innan de kan återvända till sina byar. Inom lägren bygger de istället upp upp sitt egna samhälle.

Trots brist på ekonomiska inkomstkällor har de byggt upp flera skolor, en hälsoklinik och lokala apotek. Zapatisterna utbildar även sina egna ansvariga inom sjukvård och utbildning. I San Pedro Polho är kvinnornas organisering framträdande i form av flera olika kooperativ, väverier och en kvinnomottagning med gynekolog. Andra projekt är kaffekooperativet Yachil och stentaget där de tillverkar sitt eget byggnadsmaterial.

Flyktingarna i Polho har valt att organisera sina egna liv och tänker inte vänta på hjälp utifrån. Att återvända idag skulle vara att acceptera regeringens behandlingssätt menar de. Många byar har idag möjlighet att återvända men de har bestämt sig för att stanna tills regeringen uppfyllt det avtal de skrivit under med rörelsen.

Kampen handlar inte bara om att förändra livet för ursprungsfolken i Chiapas och Mexico:
- Vi tänker stanna, här i Polho, tills San Andrés-avtalet är uppfyllt. Med andra ord tills världen är förändrad, säger en medlem från det autonoma kommunrådet.