Turkiet - det krigiska
semesterparadiset

Bild: Wikimedia Commons

Det är senhöst i västra Turkiet, vilket känns ungefär som svensk sensommar. Kuststäderna börjar tömmas på de sista utländska turisterna. Kanske är det just därför som tidpunkten har valts för att trappa upp kriget. Det finns ingen turistsäsong som riskerar att ta stryk av blodiga krigsrapporter och terrorhot.

Stötestenen Kirkuk och förevändningen PKK

Ett avgörande skäl till vapenskramlet, som den fredsvänliga turkiska tidningen İşçi Mücadelesi (Arbetarkamp) skriver, är att den nordirakiska oljestaden Kirkuks politiska framtid snart är tänkt att avgöras genom folkomröstning.

Staden befolkas sedan länge av kurder och dessutom har en stor inflyttning av kurder skett. Om kurderna får permanent kontroll över Kirkuk kan det resultera i en varaktig och stark kurdisk stat, vilket Turkiet absolut inte vill ha.

Istanbuls gator fylls av demonstranter som viftar med turkiska flaggor och kräver krig. Den turkiet-kurdiska självständighetsrörelsen PKK påstås angripa turkisk militär från baser i norra Irak, som kurderna kallar södra Kurdistan. Turkiet tar steget och börjar bomba även bortom sin officiella gräns.

Kriget är populärt i västra Turkiet och är ett ämne som många väljer att ta upp spontant.

Bild: Kurd.se

- Jag hatar terroristerna. De dödar turkiska soldater. Men vi kommer att stoppa dem. Det gäller att döda ledarna, säger Mehmet, som jag träffar på en buss till hans hemstad Aydin.

- Vi har en väldigt stark och disciplinerad armé, säger Mustafa från Izmir, på semester längre söderut.

Jag frågar om han tror att det går att lösa konflikten på militär väg.

- Jag hoppas det, svarar han.

Få fredsröster

De turkiska fredsrösterna kommer mest fram via Internet, genom IMC Cypern och den tidigare nämnda tidningen İşçi Mücadelesi. Den fredsvänliga tidningen Afrika i Nicosia anklagas för att stödja PKK och dess redaktion stormas i Nicosia av den statssponsrade fasciströrelsen De Grå Vargarna. Jag ser inte till fredsvännerna på gatan, men jag letar kanske slarvigt.

Att Turkiet inom en överskådlig tid skulle söka en politisk, icke-militär lösning på konflikten verkar inte särskilt troligt. Turkiet har över huvud taget inte ansträngt sig särskilt mycket för att vinna sympatier hos de kurder som skulle kunna tänka sig att inte kräva kurdiskt självstyre.

Långvarigt förtryck

Förtrycket av kurder har långa, blodiga anor och väcker regelbundna fördömanden från människorättsorganisationerna. PKK, Kurdiska Arbetarpartiet, bildades på 1970-talet med målet att frigöra kurdiska områden från Turkiet.

PKK gick över till paramilitär gerillakrigföring mot den turkiska staten år 1984. Sedan dess har fler än 37 000 människor dödats i konflikten. Den turkiska militären har dessutom bränt ner kurdiska byar och tvångsförflyttat tusentals kurder, under förevändningen att bekämpa terrorism.

Bild: Dozame.org

Det kurdiska språket var förbjudet att användas i offentliga sammanhang tills 1991, och får fortfarande inte användas i den statliga undervisningen och inte heller utan begränsning i medierna. Kurdiska parlamentariska partier trakasseras av militären eller förbjuds.

Men sådana detaljer verkar inte bekymra krigshetsarna. I stället för att kritisera den stat som skickar unga värnpliktiga turkar i döden, med syftet att bevara statsgränserna till varje pris, så skuldbeläggs kurderna.

Att kurder inte står högt i kurs i det turkiska samhället märks tydligt när frågan kommer på tal. En butiksägare i Istanbul frågar varifrån jag kommer, varpå jag svarar och ställer samma fråga till henne.

- Jag är hundra procent turk. Hundra procent turkiskt blod. Inte en droppe kurdiskt eller något sådant. Alla som jobbar i den här butiken är hundra procent turkar, säger hon med eftertryck.

Totalitära inslag

Utöver förtrycket av kurder och andra minoriteter finns det en hel del andra totalitära inslag i Turkiet. Tortyr är vardagsmat i fängelserna. Lag nummer 301 i turkiska brottsbalken förbjuder vad som kallas för "smädande av turkiskheten". Brott mot den lagen bestraffas med fängelse i upp till tre år.

Överallt hyllas den förre diktatorn Mustafa Kemal Atatürk, som även var en framgångsrik fältherre från Första Världskriget och vars anhängare slutförde folkmordet på armenierna i landet.

Atatürk. Bild: Wikimedia Commons

Varenda småstad har en Atatürk-staty och minst en gata uppkallad efter honom. På husväggar och i restauranger och butiker syns porträtt med hans nuna och hans Storebrors-aktiga blick. Ett pikant och återkommande inslag i ett land som annars framstår som väldigt charmigt och gästvänligt, åtminstone gentemot svenskar utan kurdiskt påbrå.

Konflikten riskerar nu dessutom att trappas upp ytterligare, eftersom Turkiet har hotat att inte bara bomba utan även invadera norra Irak. Den svensk-kurdiska portalen Kurd.se rapporterar att protester organiseras i Stockholm och Göteborg mot invasionsplanerna.

Inget slut i sikte

Detta måste skapa ytterligare huvudbry för stormakterna EU och USA, eftersom det rör sig om en konflikt mellan två "vänner". Makthavarna i det "befriade" Irak ställs mot de turkiska makthavarna, som länge har varit en pålitlig samarbetspartner i regionen.

Förlorarna i kriget kommer framför allt att bli den kurdiska civilbefolkningen, som får bomber över sig och blir ofrivilliga schackbönder i ett regionalt och världspolitiskt maktspel. Ett upptrappat bombkrig kommer säkert att gynna rekryteringen till militanta, PKK-vänliga organisationer.

Att våldet därigenom kommer att fortsätta från alla parter är nog därför tyvärr lika säkert som att solen kommer att fortsätta värma de turkiska medelhavsstränderna under kommande vårar, somrar och senhöstar.