Ombytta roller i
underjorden

I en bunker samlas man, skjuter med avancerade kulsprutor och slår ihjäl varandra med jättelika tvåhandssvärd. Farmor är där och blir skjuten i benet, får sedan ett skott i bröstet och faller ner. Spelaren som styr kommandosoldaten i skjutspelet och bär namnet Farmor fnissar till, tittar snabbt mot sin kamrat och tar en stor slurk Cola ur en jättemugg utan att släppa högerhanden från musen. Kamraten, en militärgrön terrorist med namnet Kurt, svarar med ett fniss men kan inte titta åt sidan. Då riskerar han att gå samma öde till mötes som Farmor.

Det är en långsmal och brant nerfart från Götgatan ner i det gamla garaget som idag är en datorspelhall. Där sitter två män i 30-årsåldern i receptionen och surfar. De tittar upp och hälsar. En av männen i receptionen, delägaren Peter, berättar att deras åldersgrupp generellt är mellan 15-35 år men att snittet kanske ligger runt 25 år. Ett tiotal ungdomar sitter i den gamla slitna salen, virtuellt beväpnade upp till tänderna.

Hårda regler i spelhallarna

Datorspelhallen ligger intill den livliga och trafiktäta korsningen som bildas av Götgatan och Ringvägen. Krogar och fylla överallt. Peter berättar att de brukar kasta ut berusade människor som rullar ner i den gamla verkstaden på nätterna.

Han klargör också att de finns de som blivit utslängda utan att ha varit berusade. Han berättar att de finns de som brusar upp och börjar skrika på varandra om det gått snett i spelet.

Ungefär så här: två kamrater kommer ner i bunkern, kliver in i en virtuell värld, beväpnar sig och går ut i en elektronisk stad för att peppra varandra fulla med låtsasbly. En av vännerna blir nedskjuten gång på gång i flera timmar utan en chans mot den andre kamraten. Någon gång där efter tar tålamodet alltså slut.

Sen finns det såna som sover. Att sova är inte tillåtet i spelhallen. Om någon somnar en gång vid datorn är det okej förklarar Peter, men fortsätter de att nicka till då skickar personalen hem dem.

En håltimmer blir lätt till fyra

En ung kille kommer gående ner för den branta garagenerfarten till datorhallen med fyra påsar lunch från McDonalds i händerna. Det visar sig vara en av praktikanterna. Peter och personal samlas i det dom kallar TV-hörnan för att luncha. Jag beger mig längre in i den svartmålade spelhålan för att söka efter den virtuella gemenskapen.

Längst in i bunkern i ett avskiljt rum sitter tre killar och spelar ett strategispel bredvid varandra med varsin dator. Två av dem presenterar sig som Jesper och Oskar. Den tredje killen, Axel, presenteras av Jesper. Axel lyckas inte slita sig utan verkar satsa på ett strategiskt övertag medan de andra distraheras av mig. Jesper förklarar att han är mycket skickligare än sina kamrater, därför kör de två mot en. Här sitter de, tre killar på sjutton år och spelar klockan halv ett mitt på ljusa dagen. Håltimme från skolan blir förklaringen. Det visar sig att håltimmen varat i snart fyra sådana. Engelskläraren är jättetråkig.

Jesper berättar att de är här för att umgås först och främst, inte för att spela. Poängen är att få sitta och prata samtidigt som man plöjer ner varandras arméer, att få skratta tillsammans. Det kan man inte göra när man är hemma och själv, förklarar de.

Få tjejer i spelhallarna

Men det finns knappt några tjejer i spelhallen. Jesper och Oskar tror att det beror på att tjejer vill syssla med annat vid datorn, som att chatta med varandra om shopping och smink. Men de använder datorn lika mycket, de gör bara andra saker.

På en annan spelhall i Stockholm har man uppskattat att man har 200 tjejer på betalda datorplatser i jämförelse med lite över 4000 likadana platser för killar. Så visst är det en markant könsskillnad. Jesper och Oskar tror att det beror på att killar gillar att mäta sin skicklighet med varandra, att få tävla.

Här inne sitter också Marit, en kvinnlig speciallärare, som någon gång i veckan spelar datorspel med sina elever. Hon berättar att hennes unga lärlingar går i en specialskola för elever med sociala svårigheter. Marit förklarar att hon gillar att spela, speciellt bilspel och spel där man får slåss. Att gå till spelbunkern är främst en sorts belöning för eleverna, uppmärksammar hon mig. Om förmiddagen i skolan gått fint går de hit efter trettontiden för att umgås och spela tillsammans.

Inte bara nöje

Till höger om henne sitter Dennis med bakvänd keps och långt vågigt hår. Han går i sjuan på specialskolan och förklarar att han blir bättre på att prata genom att spela online på Internet, han lär sig många nya engelska ord och att stava rätt. I sitt spel är han utrustad med armborst och två svärd och rider på en magnifik jättevarg. Han förklarar med en självsäker blick att han snart ska hjälpa några nybörjarspelare med lite olika uppdrag. Idag ska Dennis vara läraren.

Den generella debatten där ute handlar om att barnen spelar för mycket. Man säger att de förlorar kontakten med verkligheten och att de aldrig är ute och träffar riktiga människor. När jag nämner detta för Peter håller han till viss del med. Han tycker att det måste finnas begränsningar för hur mycket ungdomar spelar dataspel och att det är bra med föräldrar som sätter gränser Men ska man prata om vad spel är och vad spel gör med ungdomar ska man själv ha spelat.

Vad är alternativet?

Om ungdomarna sen måste ut, så måste dom också få någonting att gå ut till. Sådant finns inte idag. Alla jag talat med här nere i datorbunkern säger att de hellre hade sett ungdomsgårdar med liknande datoraktivitet. Moderna fritidsgårdar helt enkelt. Men det lär knappast ligga högst upp på önskelistan hos den nya regeringen. Nej, shoppingcentrum ska det vara. Där kan ungdomar äta italiensk glass (om de har råd) och titta på dyra märken.

På vägen ut mot området närmare entrén och receptionen i bunkern där några smala solstrimmor når in utifrån, sitter en ung blek kille. Han har en stor skinnjacka över axlarna och har långt stripigt hår. Han sträcker på sig samtidigt som han ger ifrån sig ett långt stön som om han precis vaknat. Han går fram till Peter, betalar, säger något (ursäktar sig för att ha sovit?) och ger sig av ut i dagen.

Farmor och Kurt sitter fortfarande där långt inne i bunkern och fnissar på gränsen till sina målbrott, skjuter på varandra, sörplar läsk och byter roller. Nu ska Farmor vara terrorist.