På andra sidan torget
ligger Israel

Hebron är judendomens näst heligaste stad efter Jerusalem och Västbankens största palestinska stad. Här finns en halv miljon palestinier och fem israeliska bosättningskomplex som vilar på konfiskerad mark: Kirjath Arba, ett fängelseliknande villaområde omhängnat av taggtråd, och Hebron 2, fyra enklaver utskurna ur den antika stadskärnan. Enligt den fjärde Genevekonventionen har en ockupationsmakt inte rätt att annektera ett ockuperat territorium.

Den förkrossande majoriteten av Västbankens bosättningar är homogent judiska. Hebron 2 är dock undantaget med både israeliska och palestinska invånare. Här bor omkring åttahundra bosättare, de flesta från Frankrike och USA, skyddade av tretusen israeliska soldater.

Året var 1968 och Västbanken hade sett sitt första år under israelisk ockupation. En av den israeliska zionismens frontfigurer, rabbi Moshe Levinger, ledde en grupp judiska fundamentalister som ockuperade Park Hotel i centrala Hebron. Efter segdragna förhandlingar lät den israeliska regeringen år 1970 grunda en bosättning i en övergiven militärbas vid utkanten av staden. Bosättningen fick namnet Kirjath Arba, de fyra kullarna, som är Hebrons bibliska namn. Bosättarna nöjde sig inte med militärbasen utan ville ha delar av stadskärnan. Tio år senare började expansionen in mot centrum i fyra steg. 1984 var den fulländad.

Två pojkar blickar ut från sin skolgård i Hebron 2. På andra sidan vägen finns bosättarna.

Högst uppe på en av de fyra kullar som bär upp staden ligger palestiniern Hani Abu Haikels hus. Huset ligger vägg i vägg med en israelisk militärbas, omringad av bosättarnas hus, som en palestinsk ö i ett hav av israeler. Han tar emot mig i sin inglasade veranda, lutar sig tillbaka i plaststolen och berättar hur han och hans familj fått lära sig att leva med bosättarna.

Bosättarna kom på bara några timmar. En eftermiddag 1984 såg Hani Abu Haikel hur de kom körande med sina barackliknande hus, lastbilar med byggnadsmaterial och bulldozers som jämnade ut marken där de skulle stå.
- Det tog inte längre än tre timmar. Jag stod och såg på medan det hände och jag minns att en israelisk officer vände sig till mig och bad mig hälsa på mina nya grannar. På den tiden förstod jag inte innebörden av ordet bosättare. Allt jag visste om ockupationen var soldater som arresterade motståndsmän. Det betydde att om jag höll mig undan, i skolan eller på jobbet, skulle de inte göra mig något. Nu kunde jag inte längre känna mig säker.

Hani minns hur hans pappa stod tyst vid sidan om. Han sa inte mycket, men kroppspråket talade för sig själv; vreden i hans nervösa, sammanbitna ansikte och skräcken i hans ögon när han förstod vad som höll på att hända. När han väl öppnade munnen upprepade han samma sak om igen. "De kommer att förstöra våra liv, de kommer att förstöra våra liv."

De första attackerna kom efter bara några dagar. Bosättarna började stjäla frukt från familjens land och en morgon när Hani var på väg till skolan såg han hur gatans alla bilar hade fått däcken punkterade under natten.

Det var inte bara bosättarna som låg bakom trakasserierna. Hanis familjs fick ofta razzialiknande besök på nätterna av israeliska soldater som letade efter vapen och sprängmedel. Varje gång de genomsökte huset förstörde de något. De slog sönder köksskåp, krossade glas och slog in familjens TV med sina gevärskolvar.
- Det blev hela tiden blev värre, dag för dag. Först alla dessa trakasserier och sen förbjöds områdets barn att leka på gatan. Varför? För att soldaterna trodde att barnen skulle ge sig på dem?

Åren gick och bosättarna fortsatte trakassera familjen. Snaran drogs nu allt hårdare kring de palestinska familjer som fanns kvar i bosättningen. De förbjöds att ha mer än en bil per hushåll, och ibland lät soldaterna utlysa veckolånga utegångsförbud utan någon tydlig anledning.

Även om det hela tiden blev värre minns ändå Hani åren efter millenieskiftet som de värsta. Efter att en grupp motståndsmän från Hamas attackerat en checkpoint vid Abrahamsmoskén valde den israeliska militären att stänga bosättningen för palestinsk bilar och utlysa utegångsförbud. De två timmar per vecka de tilläts vistas utomhus gick åt till att förse familjen med mat och förnödenheter, tunga kassar som Hani var tvungen att släpa upp för den branta väg som leder ner till marknaden.
- Tänk, motståndsmännen anföll en checkpoint vid Abrahamsmoskén och de straffar oss här. Vi har ingen relation till Hamas eller människorna i området runt moskén men vi fick betala priset. Sedan den dagen blev vårt liv mycket svårt.

Utegångsförbudet varade i tre år. Hani berättar att han stannade i huset de första veckorna, men sen stod han inte längre ut med tristessen och sysslolösheten som nu började ta formen av en evighet.
- Det saknade slut. Jag var tvungen att jobba eftersom jag behövde pengar. Jag har en stor familj som jag måste försörja: min fru och mina barn, mina föräldrar, min syster och min svägerska.

Efter sexton dagar tog han en madrass under armen och smög längst gator och genom olivlundar - ut ur bosättningen och in i den palestinska delen av Hebron. Hani tillbringande nu nätterna på familjens kafé. Kaféet låg precis på gränsen mellan bosättningen och den palestinska sidan, så när Israel ett år efteråt bestämde sig för att utvidga sitt territorium med en kilometer drabbades även kaféet av utegångsförbudet. Hani tvingades nu att sälja kaffe på gatan.
- Varje natt smög jag mig tillbaka till kaféet, genom gränder och bakdörrar och jag sov där i tre år.
När han beskriver situationen idag vrider han bekymrat på sig, talar sakta, varje ord draperat i lidandet som familjen tvingas leva med.
- Egentligen är det värre nu. Vi har ingenting ens i närheten av säkerhet. Jag känner inte att jag kan lita på mina barns säkerhet, på min egen, husets eller min marks. De försöker krossa oss.

Barnens säkerhet är det som bekymrar honom mest. En dag i april förra året blev hans son Jamil överfallen av bosättare. En israelisk vän hade ringt samma dag och varnat för att bosättarna skulle fira Israels nationaldag så Hani stängde kaféet några timmar tidigare. När han kom hem sa han åt sina barn att stanna inomhus, men då han slumrat till såg de sin chans att gå ut för att leka.

När en grupp bosättare såg barnen tog de sig in genom grinden och överöste dem med stenar. En sten landade på Jamils fot. Eftersom Hani sagt åt barnen att stanna inomhus vågade de inte berätta vad som hänt. Jamil gick till sängs, men redan fem på morgonen vaknade Hani av att sonen grät. Jamil klagade på foten som nu hade svällt upp och börjat skifta i mörklila. Han bar sin son ut ur bosättningen och tog en taxi till sjukhuset. Foten var bruten.

Huset som är själva grundbulten i familjens existens har fått utstå otaliga attacker sen bosättarna kom. Hani Abu Haikel märker ut skotthålen längst fasaden och visar hur han stod bara en armslängd bort från att träffas.
- På vintern krossar de våra fönsterrutor och kapar elektriciteten; på sommaren punkterar de vattenledningen. Många morgnar vaknar jag utan vatten. Varför? Jag har kommit fram till att de har en lek som går ut på att skjuta hål i vattentanken på taket.

Bosättarna använder familjens trädgård som soptipp. Hani kan inte beskriva hur många gånger han fått röja upp efter bosättarnas sopor. För tre dagar sen var han och hans fru tvungna att städa upp efter ett hundratal ägg som bosättarna kastat natten innan.
- Stanken var oerhörd. Vi fick städa i flera timmar innan allt var borta och när vi var klara såg vi att våra grapeträd besprutats med något som fått frukten att skrumpna ihop.

Huset ligger strategiskt placerat högst upp på kullen och tronar majestätiskt med sitt mostånd. När familjen vägrat flytta har bosättarna försökt få dem att sälja huset. Första gången var hotellockupaten Moshe Levinger själv en av spekulanterna. Levinger kom med ett följe som rev upp trädgården och gjorde hål i vattenledningen. Hani och hans far stod vid sidan av och såg på.

Efter att de förstört trädgården försökte Moshe Levinger köpa huset för en halv miljon dollar, men Hanis far vägrade acceptera budet. Levinger gav Hanis far en check och bad honom fylla i vilket belopp som helst. Han pekade mot ett dike som familjen just grävt.
- Vi kan fylla diket med pengar, bara du säger hur mycket du vill ha. Du har ju inga pengar, varför säljer du inte?

Femton år senare när hans far var på besök i USA såg Hani en minibuss stå parkerad utanför huset. En kostymklädd man tilltalade honom på arabiska och bad honom stanna. När han frågade vad mannen ville hörde Hani någon inifrån minibussen. Rösten pratade engelska med en bred amerikansk accent.
- Översätt att jag vill köpa hans hus.

En kortväxt man med kippa steg ur bilen. Amerikanen försökte övertala Hani att sälja.
- Jag har försökt köpa huset av din far men han är gammal och envis. Han är i Amerika så vi kan göra upp det här mellan oss. Säg vad du vill ha så får du det.

Mannen öppnade en stor resväska och sa att den innehöll tjugo miljoner dollar. Hani vägrade.
- Jag hade det knapert men jag ville inte ha hans smutsiga pengar, så han försökte locka med en villa i Las Vegas. När jag gick skrek miljonären efter mig: I'm the king of Las Vegas, I'm the king of America!

Några veckor senare satt Hani i vardagsrummet och tittade på tv. Han såg att Irving Moskowitz, en amerikansk miljonär, köpt mark på en kulle i östra Jerusalem. Irving Moskovitz är främst känd som huvudfinansiären av en utgrävningstunnel under al-Aqsamoskén, samma utgrävning som Ariel Sharon besökte i september 2000 då han utlöste al-Aqsaintifadan. Hani kände igen mannen, det var samma man som försökt köpa hans hus.

Israelisk checkpoint på gränsen till området runt Abrahamsmoskén. Israel kontrollerar området runt moskéen och vilka som får tillträde dit.

På andra sidan av kullen sträcker sig familjens mark. Den sveper längst med sluttningen; från toppen över avsatser och branter hela vägen ner till kullens fot och klär den kopparfärgade jorden i en grönskande skrud av olivträd. Träd som släkten ägt i över femhundra år.

Sen bosättarna kom har de bränt familjens mark fem gånger, sist så sent som i juni 2007. Hanis familj levde på olivoljan som exporterades hela vägen till Spanien, men nu kan de inte längre utvinna någon. Det här året var första gången som familjen tvingades köpa olja från butiken. Hani säger att de träd som överlevt bränderna behöver tre års ompyssling om de någonsin ska ge frukt igen.
- Det är ett brott. Det handlar inte bara om pengar, hur mycket ett träd är värt, utan också om att vissa träd är över sjuhundra år gamla. Träden är historiska och de bränner dem.

Marken är inte ensam om att brännas - Hanis familj har fått fem av sina bilar utbrända under åren. De gånger Hani Abu Haikel anmält trakasserierna till den israeliska polisen har han fått ett svalt mottagande. När hans mark brändes i juni frågade polisen om han visste vem de skyldiga var.
- Jag sa att det måste vara bosättare eller soldater för ingen kan nå min mark utan tillstånd från armén. Till och med jag behöver tillstånd för att gå dit. Det finns två utposter och sju filmkameror som övervakar min mark. Jag bad dem att gå igenom videobanden för att se vem som startat bränderna. De vägrade.

När jag frågar varför bosättarna så desperat vill åt hans mark berättar han om deras planer. Bosättarna vill utvidga sitt territorium och sammanlänka enklaverna så att de bildar en homogent judisk bosättning i anslutning till Kirjath Arba, bosättningen i utkanten av Hebron.

- Mitt hus och min mark står i vägen. Jag blir såklart frustrerad av alla trakasserier, men det här är mitt land och jag har rätt att bo här. Världen ser oss som terrorister, fast jag har bara sett vapen på film och bland soldaterna som vaktar bosättningen. Vi är människor, vi vill leva här. Jag bryr mig inte om vilken regering som styr så länge den respekterar mina rättigheter.

Detta reportage har på grund av dess omfattning delats i två delar. Andra delen kan läsas här.