På andra sidan torget
ligger Israel, del 2

Detta är andra delen av ett tvådelat reportage. Första delen kan läsas här.

Skolans rektor, Reem Al-Shareef, berättar att skolan har stora problem med Hebrons bosättare som ger sig på barn på väg till skolan. Hon har tvingats göra om elevernas schema så att de börjar tidigt när bosättarna fortfarande är kvar i sina hem. Skolan har förkortat lektionerna från fyrtiofem till fyrtio minuter med bara en kvarts rast per dag. Allt detta för att barnen ska kunna sluta innan bosättarna kommer tillbaka från sina jobb - så att de inte ska bli attackerade.

Det speciella schemat har gjort undervisningen svårare. Eleverna får inte tillräckligt med rast mellan lektionerna och undervisningen hålls i ett högre tempo.
- De gör inte bra ifrån sig. Deras slutbetyg går inte att jämföra med barnen i den palestinska delen av Hebron.

Skolan ligger granne med en synagoga och är därför ett av bosättarnas hatobjekt. En natt i augusti försökte en grupp bosättare bränna ner skolbyggnaden. För att förvilla skolans nattvakt tände angriparna eld på hans trädgård. När vakten såg flammorna skyndade han hem för att släcka elden - och så kunde de ostört bryta sig in på skolans område.

Reem tar mig runt på skolgården och visar den ännu sneda grinden som vittnar om attentatet.
- De lyckades bända upp grinden men ståldörrarna i entrén blev ett för stort hinder, så istället för att bryta upp låset staplade de allt brännbart de kunde hitta utanför porten och tände eld.

Attentatet fick skolans ledning att vilja bygga muren högre för att ge en känsla av skydd och trygghet. Muren går i två nyanser, den gamla ljusgrå och ovanpå det nya som fortfarande inte blekts av solen. Den är en meter högre än innan.

Hon tittar bort mot byggnadsarbetarna som just tagit tépaus i skuggan av ett utstickande plåttak.
- Nu måste jag ta hand om arbetarna. Jag är rektor, ingen byggnadsingengör.

Polisen kom under tiden det brann, men när Reem ringde dem dagen efter hade de inte tid att komma.
- De vill inte ha araber i området, fast vi har funnits här från början. Våra hus är flera hundra år gamla och det är här vi har våra rötter. Det är en mycket komplicerad situation men skolan kommer att finnas kvar. Palestinas utbildningsminster har sagt att även om vi bara har en elev per klass kommer han att skicka lärare. Den här skolan byggdes inte för att stängas efter ett par år.

Mitt inne i den antika stadskärnan går bosättningens yttre försvarsmur.

En torsdagseftermiddag under den judiska högtid som firar israeliternas uttåg ur öknen paraderar bosättarna genom Hebron. Mellan de två tågen dansar en ung bosättare med en urdruckenom vodkaflaska. Samma glasflaska kommer snart vina bara centimeter från en palestinsk pojkes huvud. Mannen är glad och upprymd och dansar arm i arm med en vän, sjungandes fram och tillbaka.

När det andra tåget passerar är huvudparten av de firande kraftigt berusade. De går fram till palestinierna som kantar gatan, börjar direkt mucka gräl och frågar dem vad de har där att göra. Plötsligt omringar några av paradens deltagare en palestinsk pojke. De tränger upp honom mot en vägg och börjar misshandla honom.

Som av en skänk från ovan missar flaskan som kastas. En palestinsk man försöker stoppa männen men blir bortknuffad och neddragen på gatan. När pojken försöker fly springer de efter honom, slår och sparkar urskiljningslöst. Han är inte äldre än fjorton år - de är ett tiotal fullvuxna män.

En man frågar en fräknig soldat varför de inte skyddade pojken från bosättarna. Han ser oförstående ut och svarar:
- Jag är bara här för att skydda judar.

I Hebron finns ingenting så återkommande som minnena efter 1929 års massaker. Efter en långdragen kamp om rätten till klagomuren i Jerusalem eskalerade dispyten till regelrätta upplopp med över ett par hundra dödsoffer. Palestina var i uppror och ett rykte om att judar massakrerade muslimer och försökte ta kontroll över klagomuren var gnistan som fick lågorna att slicka den snustorra jorden.

En mobb på ett hundratal palestinier anföll de judiska familjer som hade sina hem i Hebrons stadskärna. Efter en hänsynslös slakt rann blodet längs stadens tusenåriga gränder. Uppemot ett sextiotal judar miste livet under massakern, hundratals skadades och de brittiska styrkorna som styrde landet var tvungna att evakuera de kvarvarande från sina hem.

Trots tragedin; de sargade kropparna; människor som älskade sin stad och sina hem, är det orättvist att säga att det var en enad stad som låg bakom massakern. När mobben gick till anfall fick över ett hundratal judar tillflykt hos sina palestinska grannar – vänner som räddade deras liv.

En så kallad settlement tour för amerikanska judar där deltagarna åker runt mellan olika bosättningar. En amerikansk fredsaktivist diskuterar med turguiden.

Jag är tillbaka i Hani Abu Haikels inglasade veranda. Hans femåriga dotter sliter i honom och vill att han ska leta efter fjärrkontrollen till TV:n. Hani försvinner bort ett tag men utan resultat. När han kommer tillbaka nämner jag den fräkniga soldaten och vad han sa. Hani skakar på huvudet, suckar beklagande och berättar en historia som tar oss tillbaka till tiden när bosättningen var ny.

Hani minns att han hjälpte sin farfar att plantera tomater när bosättarna kom och kastade sten. Hani var ung och full av hat mot det folk som plågade familjen, så han svor högt och förbannade judarna och judendomen. Då blev hans farfar arg och rättade honom. Farfadern talade om att han haft en butik ihop med en judisk vän.
- Han berättade om en tid då judar, muslimer och kristna levde i samförstånd. När min farfar var i moskén på fredagar tog hans vän över, och vice versa. När hans judiska vänner firade påsk stannade min farfar uppe hela natten och hjälpte dem att måla påskägg. Inte som nu när bosättarna anfaller oss under sina högtider.

Så levde de fram till den ödesdigra augustidagen 1929. Hanis farfar var i sitt hem när han hörde någon ropa hans namn. Han tittade ut genom fönstret och såg sin vän stå utanför med sina kusiner. Vännen berättade om det hemska som höll på att ske och bad om skydd, så farfadern låste in dem i sitt hus och gick upp på taket med ett gevär gömt under rocken.
- När jag fick höra det här trodde jag honom inte utan tänkte att han var gammal och gaggig. Flera år senare visade en israelisk vän en bok över palestinska familjer som skyddat judar under massakern. Där fanns både min farfars och min morfars namn.

Hanis farfar och morfar var grannar.
- Farfar berättade att min morfar kastat ammunition mellan hustaken. De stod där hela natten för att skydda judarna som gömt sig i deras hus. Min familj skyddade dem med sina liv. Vad är vårt tack? Bosättarna?

Mitt emot Hani Abu Haikels hus bor Baruch Marzel, ledaren för Jewish National Front. Under åttiotalet agerade han som talesman för Kach, ett högerextremt parti som förbjöds delta i det israeliska valet 1988 och som sedan en tid tillbaka är terrorstämplat av både USA och Israel.

Kach har öppet hyllat Baruch Goldstein, den israeliska läkare som för snart fjorton år sen gick in i Hebrons världskända moské och riktade sitt maskingevär mot de bedjande palestinierna. När det första magasinet var slut låg tjugonio människor döda på moskéns golv - över etthundrafemtio människor hade skadats av kulregnet. Så fort doktor Goldstein var tvungen att ladda om sitt gevär anfölls han av en palestinsk man som slog ihjäl honom. Sekunder efteråt blev mannen skjuten av israeliska soldater som skyndat till platsen.

Den tjugofemte januari på årsdagen av massakern högtidlighåller Hebrons bosättare minnet av Baruch Goldstein. I deras ögon är han inte en kallblodig mördare utan en hjälte; en ikon för den israeliska högerextrema rörelsen.

Någon som inte ser Baruch Goldstein som en hjälte är Kmaal Abdin. Samma morgon som Goldstein steg innanför porten till moskén fanns Kmaal bland de som samlats till morgonbön. Han visar upp ett illa läkt ärr strax nedanför adamsäpplet.
- Plötsligt börjar folk skrika och jag hör maskingevärseld. Jag vänder mig om och ser hur en man i arméuniform och öronkåpor skjuter vilt omkring sig. Direkt därpå träffas jag av ett skott som går in i halsen. Jag faller till marken, sen minns jag inget mer.

Efter skotten låg Kmaal Abdin medvetslös i tre månader. Kulan skadade Kmaal Abdin ryggmärg så svårt att han blev rullstolsbunden. Enligt Kmaal var den första tiden efter attentatet värst.
- Rehabiliteringen tog ett år och när den var klar tog det sex månader att komma in i samhället igen. Med hjälp av en permobil och tekniska hjälpmedel blev det lite lättare.

Det som gjorde mest skillnad var ändå bordtennisen. Bara ett år efter massakern spelade Kmaal Abdin i det palestinska landslaget för handikappade under en match i England. Han lyser av stolthet när han berättar att han är palestinsk mästare och tvåa bland arabländerna. Trots framgångarna lider Kmaal, även om snart fjorton år har gått.

Baruch Goldstein är begravd på Meir Kahanekyrkogården i Kirjath Arba. Kyrkogården är döpt efter rabbi Meir Kahane, samma man som grundade Kach. Goldsteins gravsten är täckt av små stenar från besökare och där finns en hyllning till "den heliga Baruch Goldstein som gav sitt liv för det judiska folket, Toran och Israel".

En israelisk militärpolis berättar att "Goldstein" är ett uttryck för något bra.
- Om något är bra så säger folk att det är Goldstein.

Kmaal Abdin sjunker ner i rullstolen med ett förtvivlat ansiktsuttryck.
- Bosättarna respekterar det Baruch Goldstein gjorde och lyfter fram honom som en stor människa. Samtidigt pekar de ut palestinierna som terrorister. Mitt folk finns inte med i deras ideologi, de vill inte ha oss i Israel.

Marknadsdag i Hebron. Husfasaderna vittnar om skottlossningar mellan militären och palestinska motståndsmän.

En månad går. Plötsligt är det vinter, träden tappar sina löv och de israeliska vakttornen kastar långa skuggor över Hebrons palestinier. Vinterregnet piskar gatorna och spolar bort det som marknaden lämnat för dagen. USA:s president George W Bush reser till landet som fredsmäklare och uttalar sig om möjligheterna för en framtida palestinsk stat.

Västbankens bosättningar tas upp i fredssamtalen, men presidentens ord är knappt skönjbara i sorlet från regnet och de hundratusentals Hebronbor som inte längre vågar tro på en lösning. Människor som inte längre vågar hoppas på upprättelse; att få flytta in i sina gamla hus och att få röra sig fritt i sin egen stad - genom gränder och olivlundar, över taggtråd och stängsel.