104 dagar av hunger för
ett värdigt liv

Patricia Troncoso Robles, 38 år, politisk fånge i Chile av idag och ledare för sitt folk mapucheindianerna, hungerstrejkar sedan den 10 oktober 2007. Hon och tre av hennes kamrater blev dömda till 10 år fängelse vardera och till att betala ett skadestånd på 423 miljoner chilenska pesos, närmare 5,5 miljoner svenska kronor, för att ha anlagt en skogsbrand på en bit mark som enligt den nuvarande lagstiftningen tillhör ett skogsbolag men som enligt mapuchefolket har tillhört dem sedan urminnes tider. De blev dömda enligt en antiterrorlag som infördes under Pinochets diktatur och som fortfarande äger laga kraft. Hon har suttit i fängelse i fem år och har fem år till att se fram emot. Om hon överlever vill säga.

Anklagelserna mot Patricia Troncoso: Fel plats vid fel tidpunkt

Under december månad år 2001 ödelade en brand en del av skogsbolaget Minincos ägor, ett privat bolag som exploterar och kommersialiserar tallskog i södra Chile, just i det område som mapucheindianerna har betraktat som sin ägo av såväl historiska, juridiska som traditionella skäl i hundratals år men som så småningom hamnat i privata händer.

Patricia, som då bara hade en termin kvar på det Katolska Universitet (Universidad Católica) där hon läste teologi, befann sig som volontär i området till följd av sitt engagemang för sitt folks prekära situation. Sedan 60-talet har det varit en tradition i Chile att såväl gymnasie- som universitetsstudenter under sommarloven deltar i det som man kallar för "solidariskt arbete" i de mest utsatta och fattiga regionerna av landet. För Patricia var det då en självklarhet att bege sig till södra Chile. Hennes förfäders land.

Patricia och ett tjugotal andra personer blev arresterade när de befann sig där branden ägde rum, på mark som tillhörde skogsbolaget och som mapucheindianer hade okuperat för att göra anspråk på sina fäderneärvda rättigheter. Enligt indianerna själva var det i stället skogsbolaget som anlade branden då “det är lönsammare att ta ut försäkringspengarna än att plantera nya träd”.

En månad senare, det vill säga den 21 januari 2001, lade skogsbolaget Mininco fram en anmälan där de krävde att inrikesdepartamentet skulle inleda en utredning gällande väpnat rån och mordbrand. Fjorton personer dömdes. Tio av de anklagade satt fängslade fram till februari 2004 för att därefter återfå sin "frihet", medan Patricia och ytterligare tre personer dömdes till tio år. Rättegången var en fars där hundra personer vittnade, skyddade bakom en skärm och med förvrängda röster.

Femhundra år av kamp

Mapucheindianernas kamp för rätten till sin mark och mot den chilenska statens förtryck och hela samhällets superstruktur¹ har varit lång och blodig samtidigt som deras rop på rättvisa alltid har förbisetts av det chilenska rättväsendet.

Diskriminering, rasism, misär och repression har varit indianernas dagliga bröd sedan conquistadorernas ankomst till Sydamerika på 1500-talet och inte är det mycket som har hänt till deras fördel sedan dess.

I ett land där de politiska och ekonomiska mosättnigarna är en kamp mellan liv och död, har makthavarna alltid vänt sig till polisen och militären för att lösa svåra sociala och etniska konflikter. I mapuchernas situation idag och deras desperata men envisa kamp för att återfå sin mark i Chile betyder det en direkt konfrontation med statliga beväpnade styrkor. En kamp där de ofta får sätta livet till som insats.

Politiskt sett har mapucheindianerna ingen “tyngd” i landet och ur en ekonomisk synpunkt tillhör de de mest fattiga i Chile. Den officiella pressen ignorerar konsekvent de krav de gör anspråk på men de är väldigt snabba och effektiva och styr inga medel när de beskriver deras kamp som “terroristaktioner”. Med andra ord: Mapucheindianernas situation idag, under den “demokratiska” och “socialistiska” regeringen ledd av Michelle Bachelet, skiljer sig inte det minsta från den de hade under Pinochets och alla andra regeringar i den chilenska historien. Som undantag bör kanske nämnas Allendes period vid makten mellan 1970 till 1973.

Den chilenska regeringen tiger

Den 10 oktober 2007 inledde Patricia en hungerstrejk i fängelset där hon har suttit fem år, för att kräva frigivning av alla mapucheindianer som sitter fängslade av politiska skäl, demilitarisering av alla konfliktzoner där indianerna är bosatta, ett slut på repressionen mot mapuchekollektiven, men också för att avslöja de politiska och juridiskt skenheliga rättegångar man har kokat ihop mot indianernas ledare.

Patricias hälsa har försämrats stegvis under de 104 dagar hon har hungerstrejkat men under januari månad har läget blivit akut. Enligt ett medicinskt utlåtande daterat den 7 januari, som spreds till massmedierna av olika mapucheindianers kollektiv, är hennes tillstånd “allvarligt och livshotande”. Hon har tappat mer än 25 kilo i vikt sedan hon började hungerstrejka, vilket är drygt en fjärdedel av hennes ursprungliga vikt. Enligt samma utlåtande visar hon allvarlig näringsbrist, blodbrist, förvirringssyndrom, hjärtbesvär, komplikationer i nervsystemet, tid- och platsdesorientering samt långsamhet i talförmåga, och allt tyder på allvarliga men ifall hon överlever.

Roberto Troncoso, Patricias pappa, har sagt till den chilenska pressen att han är mycket bekymrad för sin dotters hälsa men tillägger samtidigt att hon vägrar hoppa av även om det skulle innebära döden.

Den 16 januari 2008 gick en infektion bland patienterna på Temucos sjukhus där Patricia låg fastbunden i sin säng och omringad av en tungt beväpnad polisstyrka. En internationell kampanj startade omedelbart för att kräva att hon skulle skickas till Santiago där vårdmöjligheterna är bredare, men istället flyttades hon till den lilla staden Chillan ungefär 500 km söder om huvudstaden.

Det spekuleras om att Michelle Bachelet, den chilenska presidenten, inte vill ha Patricia i Santiago, då det skulle kunna orsaka våldsamma protester mot hennes brist på agerande i den här frågan. Den chilenska regeringen har valt en skrämmande tystnad istället för att åtminstone försöka låtsas som om de har någon slags god vilja att lösa det här problemet och samtidigt rädda Patricias liv.

Likgiltigheten, som under alla dessa år har omgett mapucheindianernas historia, ser nu ut att leda till ännu ett meningslöst dödsfall.