Socialistisk härdsmälta
i Uruguay

När det hösten 2004 stod klart att Uruguay för första gången i historien fått en vänsterregering, trodde många att en förändringens tid var på väg. Drygt tre år senare är optimismen dämpad. Situationen för de sämst ställda är fortfarande alarmerande usel. Vänsterregeringens politik har genomskådats som marknadsliberal och liknar i stor utsträckning den europeiska socialdemokratins så kallade ”tredje vägens” politik¹.

Plaza Independencia, Montevideo

Vi träffar Julio Marenales, ett välkänt namn iden uruguayanska politiken. Under 1960- talet deltog han i den socialistiska gerillaorganisationen MLN:s (Movimiento Liberación Nacional), populärt kallad Tupamaros, krig mot den uruguayanska staten. Idag arbetar han inom MPP (Movimiento de Participación Popular), ett parti som bildades av gamla MLN-medlemmar. Han tar emot i partiets lokal i centrala Montevideo. Lokalen pryds av olika minnesmärken över döda MLN-medlemmar, gamla banderoller och böcker om gerillan. Där finns också en stor modell över det fängelse, från vilket 120 fängslade Tupamaro-kämpar flydde, genom en grävd gång, i en av världshistoriens mest spektakulära rymningar. MPP är det största partiet i vänsteralliansregeringen kallad Frente Amplio vilket betyder breda fronten på svenska. Alliansen består av en mängd partier, från socialdemokrater till gamla gerillakämpar. Presidenten, Tabarè Vazquez, omnämns som en center- vänsterpolitiker som bland annat utmärkt sig som abortmotståndare. Marenales berättar att målet, precis som på Tupamaro-tiden, är nationell frigörelse och socialism

–Förr kämpade vi med vapen, men vi misslyckades, vi förstod att vi var tvungna att fortsätta med andra medel. Därför gick vi in i politiken, förklarar han. Vägen mot socialism i det uruguayanska samhället är inte utstakad eller definierad. Tvärtom menar Marenales att man inte har någon speciell modell för socialismen:
-Man kan inte säga att så här ska modellen se ut, det måste formas på vägen.

Han tror att den främsta anledningen till att vänsteralliansen vann valet var deras målsättning om att skapa fler arbeten.
-Ambitionen är att skapa fler jobb inom den privata, statliga och kooperativa sektorn. Han medger att det inte är något socialistiskt projekt utan att målet är att skapa fler arbetstillfällen.
- Efter krisen 2002² var det inte i första hand en revolution, utan försörjning, som folk tänkte på, säger Marenales. I övrigt, förklarar han, är genomförandet av tre-partsförhandlingarna den viktigaste reformen som regeringsalliansen genomdrivit. Tre-partsförhandlingar var något som högerregeringen på 1970- talet tog bort. De bygger på att arbetsmarknadskonflikter ska lösas mellan arbetsgivare, fack och stat.

Pablo Mejias, uppvuxen i Sverige med uruguayanska föräldrar och Montevideobo sedan tolv års ålder, är inte imponerad av regeringens politik.
- Här pratar man gärna om att efterlikna den svenska socialdemokratin. ³ Han berättar att vänsteralliansens politik sedan 1970- talet har vandrat inåt mitten. På 70-talet talade man om att bekämpa USA-imperialismen och vägra betala tillbaka skulder till IMF (Internationella valutafonden) och Världsbanken. Man ville även göra sig av med många av de militära institutionerna och framförallt minska militärens inflytande i samhället.

–Men det första den nya vänsterregeringen gjorde när man vunnit valet var att besöka USA och knyta kontakter, säger Mejias. Under 2006 och 2007 betalar den uruguayanska staten sammanlagt 1.55 miljarder dollar i skuld till IMF. ⁴ En stor del av dessa skulder kommer från diktaturtiden 1973- 1985. Man hade även långt gångna planer på ett handelsavtal med USA men de gick till sist om intet. I regeringsställning har man också- tvärs emot de gamla idealen - gjort stora militära satsningar.

–Tidigare talade man också om att expropriera jord och dela ut till folket men de idéerna finns inte idag, förklarar Mejias.

–Den delen av folket som definierar sig som vänster har i mer än 30 år engagerat sig aktivt för att få till en förändring. De har tagit striden mot privatiseringar, mot arbetslöshet, för bostad och jord. De har uttryckt sin anti-imperialism och krävt rättegång och straff för den repressiva militären. De har nu röstat in en vänsterregering som visat sig vara döv för folkets röst och krav. Inga grundläggande förändringar har egentligen skett sedan den nya regeringen kom till makten. Den strukturella fattigdomen, den orättvisa fördelningspolitiken i det här landet består. En halv miljon människor lever under existensminimum, av dessa är 200 000 barn och ungdomar. Det kommer att leda till en allvarlig utveckling i det här landet, avslutar Meijas.

Paso Escobar

Vi lämnar huvudstaden och åker cirka 40 minuter med landsortsbuss till det lilla samhället Paso Escobar. År 2000 ockuperade ett hundratal arbetslösa människor, mestadels familjer från Montevideo, en bit mark här. Folk började bygga sina egna hus, dra el och ordna med vattenförsörjning. Ett kvartersråd organiserades för att gemensamt försöka komma till rätta med de grundläggande och springande behoven. Det finns flera andra så kallade ”asentamientos” ⁵ i Uruguay. Här bor de allra fattigaste människorna, bortsett från de barn, ungdomar och vuxna som lever på gatan. När vi besökte Paso Escobar för första gången i april 2005 berättade man för oss att de mest angelägna frågorna var att få asfalterade gator, sophämtning och gatubelysning. Inget av detta har, till invånarnas stora besvikelse, åtgärdats när vi nu besöker byn drygt två år senare.

Salon Comunal som de boende byggt för gemensamma aktiviteter.

Husen i området är av skiftande kvalité. Vissa är ordentligt byggda av tegelstenar andra av tunnare träskivor eller plåt. Vi pratar med Villy och Alfredo, ett föräldrapar i 30-årsåldern som bor här och är aktiva i de lokala projekten. Villy berättar att det enda avtryck som regeringens politik gjort i Paso Escobar är att några hushåll fått socialbidrag.

–Alla här skulle behöva socialbidrag men det är extremt godtyckligt vilka som får, förklarar hon. Villy och Alfredo försörjer sig och sitt åttaåriga barn genom att arbeta som barnpassare ett par timmar i veckan. Lönen räcker långt i från till alla utgifter. Alfredo berättar att han för ett år sedan fick in pengar genom att baka och sälja bröd i Montevideo men att det inte längre finns någon marknad för det. Det är svårt att få arbete, säger han.

Galpon

Vi åker tillbaka in mot stan, till Villa espanola som ligger i en fattig förort till Montevideo. Här ligger det sociala centret Galpon de Corrales. Centret är självförsörjande och får inga bidrag från staten. Varje dag håller man öppet och serverar gratis mat till de boende i området. Man har även en lokalradiostation och ett bibliotek. Maten skänkes av lokala matbutiker. De som driver centret, cirka 35 personer, bor själva i området och arbetar ideellt.

Folkkök på Galpon.

När vi frågar Federico Sobrino, en av de personer som är engagerade i Galpon, om situationen förbättrats för människorna i området de sedan regeringsskiftet, skakar han på huvudet.

– Vissa fattiga har fått socialbidrag men vi brukar säga att det är som att sträcka upp handen för att försöka stoppa solen, bidragen är väldigt små och det löser inte de grundläggande problemen. Sobrino berättar också att folk blivit sjuka på grund av bly-utsläpp från gamla fabriker i området men att myndigheterna inte låtsas om det. En annan av de aktiva på centret, Gustavo Fernandez, fortsätter:

– Vi vuxna talar ofta om kriminaliseringen av fattigdom som ett stort problem. Det drabbar ofta våra ungdomar som tas av polisen för diverse företeelser. Vi har även, precis som många andra fattiga områden, problem med att många ungdomar slutar skolan i förtid. Drogproblemen kryper allt längre ned i åldrarna, det är inte ovanligt att åtta till nioåringar röker crack, berättar han.

Vi berättar för Marenales om våra möten med folk i Paso Escobar och på Galpon och om de knappa villkor som folk lever under. Han nickar eftertänksamt.

-Det här är ingen stor revolution, konkreta lösningar tar tid för själva strukturen i det här samhället är kapitalistisk. Det finns därför gränser för vilken politik vi kan föra i den här formen. Om framtiden medger han:

-Det blir en tid när de som har pengar kan sova lugnt för vi kan inte ta deras makt.