Om detta må ni också
berätta

Ett av de läger som kurderna tvångsförflyttades till. Nu har en familj flyttat in i lägret.

Efter att Saddam Hussein kommit till makten i juli 1979 genomdrev han en rad ekonomiska och sociala moderniseringar av Irak. Saddam Hussein förstatligade oljan och blev den första ledaren i regionen som avskaffade de muslimska Sharialagarna.

Uhsyar Ahmad, professor i Islam vid den irak-kurdiska provinshuvudstaden Erbils universitet undervisade Saddam Husseins familj i religion under 17 år. Ushyar Ahmad berättar att familjen Hussein var ateister och att de inte var intresserad av Islam. När Iraks utrikesminister reste utomlands togs han knappt emot av de muslimska länderna i Mellanöstern "eftersom de tyckte att Saddam Hussein var en dålig muslim" säger han.

Under kriget mellan Iraks baathister och Irans mullor 1980-88 förändrades Saddam Husseins inställning till Islam. Från att ha varit sekularist lade han till "Allahu Akbar" mellan den irakiska flaggans tre stjärnor, byggde en rad nya moskéer och började framträda med Koranen i offentliga sammanhang.

Uhsyar Ahmad är skeptisk till om Iraks förre diktator någonsin var troende.

- Saddam Hussein visste att det är ett brott mot Koranen att döda människor men samtidigt använde han religionen för att ursäkta sina brott.

Den största förändringen låg i Saddam Husseins sätt att använda religionen som ett politiskt medel mot kurderna i norr. Han upptäckte al-Anfal, en vers i Koranen som uppmanar muslimer att straffa de som är otrogna mot Islam. Hos människorna i irakiska Kurdistan är al-Anfal synonymt med förintelse.

Döden kom i två vågor. Först slog Saddam Hussein till mot Barzan, irakiska Kurdistans maktpolitiska centrum. Efter att ha fördrivit områdets alla kurder till koncentionsläger beordrade Hussein den 31 juli 1983 att arrestera alla män som ansågs stridsdugliga, i många fall från tolv år och uppåt. Därifrån fraktades de omkring 8000 fångarna ner till södra Iraks öknar där den irakiska arméns grävmaskiner begravde dem levande i gigantiska massgravar.

På ett motell i Erbil träffar jag Bûbê Eser, en svensk-kurdisk författare som precis påbörjat skrivandet av sin sjätte bok, en roman om al-Anfal och kvinnorna i Barzan. Bûbê Eser har intervjuat uppemot trehundra familjer i Barzan som förlorat sina manliga familjemedlemmar. Kvinnorna berättade att armén omringat dem vid soluppgången och att soldaterna ljugit om att männen skulle göra militärtjänsten och sedan återvända.

Åren gick medan familjerna väntade på att de skulle komma tillbaka. Det fanns kvinnor som varit förlovade med de bortförda. Många barn låg fortfarande i magen när deras pappor arresterades. Han är nära till gråt när han berättar om deras historier.

- En pojke hörde en kompis ropa efter sin pappa och frågade sin mamma vad det betydde. Till att han var sju år gammal kände han inte till innebörden av ordet.

Under ett TV-sänt tal 1990 sa Saddam Hussein att han skickat männen från Barzan till helvetet. Bûbê Eser säger att kvinnorna aldrig gav upp hoppet på att de var vid liv och att själva ovissheten var värst.

- Den sjuttonde oktober 2005 hittades en massgrav i södra Irak med femhundratre av de som förts bort. Det var först då de förstod att männen inte skulle komma tillbaka.

Bûbê Eser och en av kvinnorna i Barzan. Kvinnorna bär fortfarande sorgedräkt efter tjugofem år.

Den andra vågen kom i åtta stötar mellan februari och september 1988 och skakade hela irakiska Kurdistan. Iran-Irakkriget var på sin upprinning när Saddam Hussein såg sin chans att slå till mot de irakiska kurderna. Saddam Hussein beordrade sina trupper att skära av alla tänkbara flyktvägar till grannländerna och började sedan flygbomba kurdiska byar och städer. Av dessa utsattes omkring 250 samhällen för kemiska stridsmedel.

Enligt en rapport från den erkände amerikanska författaren William Blum i tidskriften The Progressives aprilnummer 1998 visste USA:s regering om de kemiska vapen som Saddam Hussein använde sig av. Enligt rapporten smugglades det under kriget mellan Irak och Iran in stora mängder kemikalier som köptes från amerikanska företag, däribland American Type Culture Collection, Alcolac, Celery och Nu Kraft Mercantile.

En av de städer som bombades var Halabja där 5000 människor gasades ihjäl. Kaveh Golestan, en iransk fotograf som anlänt strax efter intervjuades av Financial Times.

- Livet stannade upp, precis som en film som hakar upp sig på en bildruta. (...) Du gick in i ett rum, ett kök och såg kroppen av en kvinna som fortfarande höll i en kniv efter att ha skurit morötter.

Mördandet fortsatte. Under en gigantisk offensiv jämnades omkring fyra tusen byar med marken, bland dem 1754 skolor och 270 sjukhus. Brunnar slammades igen med cement, träd brändes och boskapsdjur sköts i ett försök att göra det omöjligt att återvända. Från februari till september 1988 greps hundratusentals människor, förutom de 5000 som dog i Halabja dog över 180 000 i den irakiska arméns bombningar eller avrättades i fängelserna.

Hemma hos Mohammed Jan, en svartklädd man med den tradionella kurdiska turbanen på huvudet sitter familjen samlad i vardagsrummet. Mohammed Jan var en av dem som lyckades fly. Han säger att hans by bombades i timmar av arméns flygplan och att han inte kunde ta med sig något annat än sig själv och kläderna han hade på sig.

Khamal Doski, en man från en annan by berättar hur de irakiska soldaterna kommit med bulldozers för att jämna husen med marken efter att ha fört bort byns invånare. Khamal Doski såg allt hända från ett berg dit han tagit sin tillflykt. Han säger att det var en domedagsliknande känsla.

- Jag kunde se röken från de andra byarna. Det var så mycket rök från bränderna och från armén missiler att jag hade svårt att se vad som hände, även om jag använde kikare.

Efter att den irakiska armén jämnat omkring 4000 av de runt 4700 kurdiska byarna med marken flydde många av de som lyckats undkomma in till städerna. Chamchamal, en stad i södra delen av irakiska Kurdistan är en av många kurdiska städer som flerdubblats till ytan sen 1988.

Mohammed Jan förlorade sina tre bröder under al-Anfal. Här i Chamchamal, en av många kåkliknande städer som byggts upp sedan rensningarna.

Chamchamal liknar stereotypen av en kåkstad med sina hastigt uppförda hus i omålat betongtegel och gropiga vägar. Vart man än vänder blicken visar fattigdomen sitt ansikte. Chamchamal ligger mitt i al-Anfaloperationens epicentrum och majoriteten av invånarna kom efter att ha flytt hals över huvud från den irakiska armén. I Chamchamal har alla förlorat en anhörig.

Rashid Ali, en av Chamchamals lokalpolitiker, säger att staden haft 95 omkringliggande byar som attackerats av den irakiska militären som fört bort människorna i armélastbilar. Jag och Rashid Ali promenerar längst en av Chamchamals gator. En av männen vi stöter på förlorade två av sina bröder, en annan fyra kusiner. Plötsligt stannar Rashid Ali till och pekar ut ett betonghus med en grönmålad stålgrind.

- I det här huset var det bara två kvinnor som överlevde.

I ett mörkt rum utan fönster sitter Fahawo Hassan vid en gasvärmare. Rummet är kallt och rått och väggarna omålade. Hon ser ut att vara i sjuttioårsåldern, på golvet ligger hennes mamma under ett lapptäcke. Fahawo berättar att hennes familj sattes i ett av Ba’athregimens fängelser, att de bara fick bröd att äta och att människor dog som flugor av undernäringen och bristen på sjukvård. Fahawo säger att hon sett hur plitarna släpat ut liken av de som dött till fängelsegården där de matades till fångvaktarnas hundar.

Mellan de pauser Fahawo tar för att orka fortsätta berättar hon om hur kvinnorna och männen separerades och att hon aldrig fick veta vad som skulle hända hennes man. Efter tre månader släpptes Fahawo ut från fängelset tillsammans med sin mamma. Kvar fanns fjorton av deras familjemedlemmar, ingen av dem kom tillbaka levande.

Hos människorna i irakiska Kurdistan lever minnet av de döda. Sedan det kurdiska upproret 1991 har det öppnats en rad al-Anfalcenter för att föra vidare vad som hände.

Ali Bandi, chef över al-Anfalcentret i Dahuk har samlat en utställning fotografier från massakrerna. I ett rum visas foton som togs innan avrättningarna, i ett annat är väggarna fulla av bilder på förmultnade kroppar och uppgrävda kranium. På en av bilderna syns kroppen från ett spädbarn med en napp i munnen, på en annan färgglada klänningar och hårrester. Ali Bandi säger att fotona tagits av Saddam Husseins egna soldater.

- Den dåvarande regeringen begick ett stort misstag i och med att de dokumenterade allt de gjorde. De visste inte att det en dag skulle komma att användas mot dem.

Dagen innan nyårsafton 2006 hängdes Saddam Hussein och den amerikanska administrationen applåderade. Men det amerikanska ögat bevakade folkmordet utan att ingripa.

På Erbils universitet håller Sami Fayli ett föredrag om al-Anfal. På en projektorskärm visas bilder som tagits av amerikanska spionsatelliter. En av bilderna visar en kurdisk by från ovan, en annan dagarna efteråt där byn är jämnad med marken. Achmed Ali berättar att USA väntade till Gulfkriget med att ge ut satellitfotona.

- 1991 gav de ut bilderna till massmedierna. Varför försökte de inte stoppa det som hände under tiden det pågick istället för att stödja Saddam Hussein?

Kurdkortet spelas ut när det passar supermaktens intressen, senast under invasionen av Irak 2003, innan dess under Gulfkriget. De ansvariga för folkmordet har dömts men likväl sitter många av de skyldiga i säkerhet på andra sidan Atlanten. Komponenter till de kemiska vapen som användes som argument för invasionen såldes av amerikanska företag och kurdernas människovärde är lika instabilt som priset på råoljan under den blodstänkta jorden.

Fotnot: Uhsyar Ahmad heter egentligen något annat. Han ville inte uppge sitt riktiga namn i rädsla för repressalier från Saddamtrogna grupper.