APPO lever - Kampen
fortsätter

När vi i måndags morse tog en promenad från vårt vandrarhem nedför Independencia, en av stadens huvudgator var stadsbilden som förbytt. Det kändes som att tiden vridits tillbaka två år, till maj 2006. Zocalon, stadens centrala torg, övertogs av tiotusentals strejkande lärare. Tältläger slogs upp i varje gatuhörn. Lärarna ska stanna här på torget i minst tre veckor som en protest mot delstatsguvernören, Ulises Ruiz politik och de usla förhållandena för utbildningen i delstaten.

I maj 2006 startade lärarfackets lokala avdelning Sección 22, i delstaten Oaxaca i södra Mexiko en långdragen strejk. Kraven var högre löner, gratis skolmat, bättre förhållanden i skolorna och ett slut på repressionen mot oppositionella. Regeringen svarade med att våldsamt slå ner strejken. Solidariteten var snabb och konsekvent. Hundratusentals ursprungsfolk, småbönder, studenter och kvinnor, organiserade som oorganiserade intog stadens gator i protest mot delstatsguvernören. Upproret var ett faktum.

Snabbt bildades en paraplyorganisation för upproret APPO (Rådet för Oaxacas folk) i juni. Organisationen växte snabbt. APPO är organiserat som ett stormöte där samtliga organisationer deltar och besluten fattas gemensamt med konsensus. Rörelsen skapade tidigt under upproret sina egna medier och ockuperade tidningskontor och under en kortare tid även delstatens största tv-station.

Protesterna blev allt mer permanent och under sommaren kontrollerade rörelsen så gott som hela delstatens huvudstad. I slutet av oktober valde landets regering att sätta in den halvmilitära polisstyrkan PFP för att slå ner upproret. Folket var beredda och striden blev seg. Efter en dryg månads gatustrider kontrollerade PFP huvudstaden. Upproret kom som ett svar på den fattigdom som ständigt ökat i och med landets nyliberala politik. Detta har drabbat den offentliga sektorn hårt. Denna politik har också drabbat delstatens majoritet, fattiga och ursprungsfolk, som förvägrats rätten till kollektivt jordägande som genom historien varit nyckeln till deras överlevnad.

Samtidigt har priset på deras produkter sjunkit konstant. De växande protesterna under 1990- och 2000-talet har mötts med militarisering, förföljelse, fängslingar, bortrövande, lönnmord och i enstaka fall rena massaker. Den repressiva politik har förts av partiet PRI som etablerat en korporativ stat där ekonomiskt stöd och sociala satsningar placerats efter partipolitik tillhörighet.

APPO är uttryck för hela den era av nyliberalism och korporativism. Här finns lärarna och studenterna som drabbats av en nerdrustning av den offentliga sektorn, här finns småbönder och ursprungsfolk drabbade av jordprivatiseringar och utarmade av de fallande jordbrukspriserna. Här finns de sociala organisationer som vars protester genom årtionden bemötts med militärt och polisiärt våld. Här finns kvinnorna i städerna som tillsammans med sina barn övergivits då männen lämnat Mexikos arbetslöshet för ett liv i USA . Här finns landsbygdens kvinnor som blivit våldtagna och trakasserade av militär och polis.

Det har gått två år sedan upproret. Två mycket svåra år för APPO. Deltagandet på mötena har sjunkit. Detta har många anledningar menar Flavio Souza en av rörelsens mest framträdande personer som vi träffar över en kopp te en kväll hemma hos en gemensam vän. "Många är rädda för repressionen. Hittills har mer än 20 kamrater mördats. Många organisationer har gått tillbaka och arbetar med sina egna frågor. Andra har tröttnat på den tröga processen med att komma överens över de ideologiska skiljaktigheter". Trots detta har inte rörelsen stått still. APPO har gång på gång lyckats mobilisera hundratals människor under gemensamma krav.

Under rörelsens ettårsjubileum anordnade de en marsch där en halv miljon människor deltog. Rörelsen har skapat ett forum för människor som aldrig förut varit organiserade. Framförallt genom kvinnoorganisationen COMO och förortsorganisationen APPO de la Colonías. APPO har även skapat en samordning av delstatens sociala rörelser som aldrig förr existerat. Trots detta ser många inom rörelsen att man nu är på väg ur en kris. Melina Souza Hernandez, aktiv i APPO och medlem i ursprungfolksorganisationen UNOSJO, menar att ett stort problem är att många organisationer börjat arbeta med partierna då de inte sett resultat i kampen. Under de senaste mötena har dock enigheten växt.

Förra helgen klubbade APPO igenom nya gemensamma krav som innebär frisläppande av de politiska fångarna, stopp för privatisering av oljan, stopp för reformen av ISSTE (som bl.a. innebär avreglering av pensionssparandet) och delstatsguvernören avgång Trots vissa motgångar är APPO återigen ute på gatorna. Nyligen deltog över 50 000 lärare i aktioner såsom marscher, vägblockader och ockupationer av myndigheternas kontor över hela delstaten. 20 000 av dessa slog upp ett gigantiskt tältläger mitt i huvudstaden som kommer att pågå i minst tre veckor.

Dagen efter fortsatte aktionerna. Tusentals lärare och aktivister tog kontrollen över motorvägen till Mexiko City och lämnade fri passage för bilarna så att den sedvanliga vägavgiften till delstatsregeringen uteblev. Infarterna till flygplatsen och flera regeringskontor blockerades. Det statliga oljebolaget Pemex lokaler ockuperades som en protest mot planerna på privatisering. Många inom rörelsen oroar sig för regeringens svar, de känner att aktionerna trappats upp för snabbt.

Ute bland tältlägren berättar folk att de är beredda på det värsta. Trots de senaste dagarna kraftiga mobiliseringar menar Flavio Souza att rörelsens verkliga uppvaknande kommer att ske under tvåårsjubileumet den 16:e juni.