Ljusning för
papperslösa i Norge?

Under andra världskriget tvingades över sextiotusen norrmän på flykt undan den nazistiska ockupationen. Majoriteten av dessa flydde till Sverige och var beroende av stöd och hjälp från privatpersoner och organisationer. Erfarenheterna att tvingas lämna sitt hem och bosätta sig i ett nytt land verkar i dagens Norge ha fallit i glömska. De senaste åren har Norge nämligen fört en sträng flyktingpolitik.

– Liksom de flesta andra europeiska land hjälper Norge till att bygga murar runt Europa, säger Solvei Holmedal Ottesen som jobbar för Kirkens Bymission, Norges motsvarighet till Stadsmissionen. Hon har i uppdrag att undersöka möjligheterna för hennes organisation att bedriva verksamhet för papperslösa.

Sedan 2002 har antalet asylsökande sjunkit till en tredjedel, och enligt Helsingsforskommittén underminerar landets asylpolitik rättssäkerheten. Europeiska Kommissionen mot Rasism och Intolerans (ECRI) menar att Norge behandlar asylsökande som kriminella.

En majoritet får avslag

Norge tar idag emot runt sextusen asylsökande per år varav en majoritet får avslag på sin ansökan om asyl. I Sverige sökte sex gånger så många människor asyl förra året. Men trots skillnaden i antal asylsökande finns det många likheter mellan de båda ländernas asylpolitik. Liksom i Sverige tvingar den norska asylpolitiken människor att leva som papperslösa. Ingen vet med säkerhet hur många papperslösa som uppehåller sig i Norge idag, de flesta gissningar hamnar på mellan fem och tiotusen. Och liksom i Sverige försöker myndigheterna tvinga ut dessa papperslösa genom att göra deras liv så svårt och osäkert som möjligt.

Holmedal Ottesen beskriver situationen för de papperslösa som otroligt deprimerande.

– Jag har aldrig mött människor i en sådan hopplös situation som de papperslösa. Tidigare jobbade jag med offer för människohandel, men detta är värre.

I båda länderna innebär ett utvisningsbeslut att man utestängs från stora delar av det sociala skyddsnätet. Man förlorar rätten till bland annat arbete, vård, skola och bostad. Detta strider i många fall mot grundläggande mänskliga rättigheter och har medfört att båda länderna fått skarp kritik från bland annat FN, Europarådet och nationella människorättsorganisationer.

På en viktig punkt har dock Sverige skilt sig från Norge. Här är det fritt fram att upplåta sitt hem till en papperslös familj, att starta en språkverkstad eller en läkarmottagning för papperslösa. Så har inte fallet varit i Norge. Utlänningslagen paragraf 47 gjorde det fram tills helt nyligen olagligt att stötta eller hjälpa papperslösa. Det gällde både individer och organisationer.

– I Norge finns ingen organisation som jobbar specifikt med denna grupp. Men behovet är enormt och det går inte längre att sitta och bara se på, fortsätter Holmedal Ottesen.

Hon och Kirkens Bymission blev tidigare i vår anmäld av Norsk Folkeparti, ett litet högerextremt parti, för brott mot utlänningslagen.

Viljan att hjälpa är stor

I brist på organisationer är det ofta folk i de papperslösas närmiljö, landsmän eller grannar som griper in och hjälper. Nätverken är dock oftast inofficiella och tillfälliga. Holmedal Ottesen märker att det finns intresse och en stark vilja att ta sig an dessa frågor bland humanitära organisationer och bland fackfolk såsom läkare, barnmorskor, psykologer och socialarbetare. Hon har stött på många som bidrar med mycket praktiskt hjälp, men de flesta är inte öppna med sin verksamhet. Samtidigt gör Norges politiska klimat det svårt att arbeta med papperslösa.

– De som möter papperslösa förstår behovet, men de som sitter på kassakistan och tar beslut vill inte förstå.

Kirkens Bymissions verksamhet för papperslösa är helt i sin linda. För tillfället kartlägger organisationen det behov som finns. De vet alltså inte hur en framtida verksamhet skulle kunna se ut. Holmedal Ottesen skulle dock gärna se att den fokuserade på vård. Hon ser också ett stort behov att arbeta med papperslösas psykiska hälsa.

– Men jag tror också att det är viktigt med information, både till papperslösa och till socialarbetare. Boende är en annan fråga som jag skulle vilja jobba med, men det är ett brännande ämne i Norge och här kommer vi att möta mycket motstånd.

Inte längre olagligt att hjälpa papperslösa

Det var alltså för dessa idéer som Holmedal Ottesen blev anmäld. Hon tycker att det hela var lite absurt och är övertygad om att anmälan inte kommer att leda till något. I detta fall verkar hon få rätt. För några veckor sedan förtydligades nämligen lagen. Nu slår den fast att det inte längre är olagligt för humanitära organisationer att stötta papperslösa. Den tidigare lagen var så vagt utformad att ingen riktigt visste hur den skulle tillämpas. I de fall där någon fälldes för brott mot lagen rörde det sig ofta om tydligt kriminella handlingar såsom grovt utnyttjande av papperslösa arbetare.

Rent praktiskt får lagförtydligandet ingen konsekvens för Kirkens Bymissions arbete.

– Vi skulle ha drivit vårt projekt ändå. Vår utgångspunkt har hela tiden varit att vi inte bryr oss om lagen. Men självklart blir det lättare nu då arbetet får mer legitimitet.

Framförallt, menar Holmedal Ottesen, kan man nu börja prata om helt basala stöd som till exempel sjukvård. Men att ta sig an frågor om bostad och arbete, att ha ett helhetsperspektiv på papperslösas situation, ligger långt i framtiden. Och en lagändring är inte tillnärmelsevis nog för att Norges papperslösa ska få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda.

Om en månad är Holmedal Ottesens utredning klar och hon hoppas då ha konkreta förslag på hur Norges första verksamhet för papperslösa ska se ut.