"Vi bär friheten inom
oss"

Dar Qandeel, som betyder Ljusets hus, bildades i Tulkarem på Västbanken i det kulturcenter som bär samma namn. Centret startades 2003 av en grupp unga musiker, konstnärer och skådespelare för att ge ungdomar en öppen plats för olika kulturaktiviteter. Musiken är självklart viktig för centret men det är inte den enda som finns där. De har även en teatergrupp och konstgrupper för målning och traditionellt hantverk. Workshops i mänskliga rättigheter arrangeras också. Det har till och med bildats ett hiphop-band som repar pa centret.

Alaa Abu Saa som skriver texter och musik till gruppen var även en av initiativtagarna när centret öppnades. Han ger först ett tystlåtet intryck men så fort jag börjar ställa frågor om centret berättar han ivrigt om allt de gör och hur mycket han tror på centret. Han har svårt att dölja hur stolt han är över vad de har åstadkommit.

– Alla i Tulkarem går och bär på en massa saker så de måste ha ett sätt att få ut dem. Har du lite musik eller konst då kan det bli fantastiskt! Speciellt för unga. Genom musiken kan vi leda dem på rätt väg. Vi ger ungdomarna en plats de kan vara på. När de kommer till oss kan de själva välja vad de vill hålla på med.

– Israelerna försöker hela tiden att vända oss palestinier mot varandra. Men med kultur kan vi skapa en bättre gemenskap. Vi har egentligen inga konflikter mellan varandra. Media försöker alltid framställa att det är så. Men de ljuger och godtar all propaganda från israelerna, tro mig. Israelerna får vissa människor att göra en massa dåliga saker. Men vi har i grunden väldigt bra kontakt och sammanhållning mellan oss.

Gruppens medlemmar har ingen formell träning men på centret har de fått en plats där de kan öva tillsammans och lära sig mer och mer.

– Jag har inte gått på någon musikskola men jag försöker så gott jag kan. Jag skriver om det jag känner och det har fungerat bra än så länge.

Abu Wadea som spelar trumma och sjunger i bandet berättar hur viktigt centret är för honom.

– Jag hade hört talas om Dar Qandeel och ville gå dit för att sjunga. Men jag var för blyg från början. Så jag gick dit för ett annat skäl först, jag sa att jag ville lära mig att göra keramik. Men efter ett tag så ändrade jag inriktning och började sjunga.

Abu Wadea

Foto: Christopher Thorén

Även fast han har utvecklats snabbt som sångare ser han det inte som ett framtidsyrke.

– Jag älskar musiken och är glad att jag har fått möjlighet att spela. Men det är svårt att leva på den i Palestina. Det finns inga pengar. Jag är kvar på centret och arbetar med annat när jag har möjlighet och så spelar jag så mycket jag kan vid sidan av.

Bristen på pengar är inte den enda svårigheten med att vara musiker under ockupation. Vanligt turnerande som andra band gör är förknippat med en hel del problem. Även när de bara ska till grannstaden.

– Det är väldigt svårt att turnera på grund av alla checkpoints, Israels militära vägspärrar, runt staden. Man behöver ofta köa i timmar och det kan göra att vi kommer sent och det har hänt att vi har missat våra konserter. Vi får åka tidigt på morgonen för att göra en konsert sent på kvällen. Under normala förhållanden skulle vi behöva kanske en timme för att komma till konserten. Men nu åker vi runt nio på morgonen för att hinna till en konsert klockan fem eller sex på kvällen. Ibland kan även någon musiker bli stoppad i checkpointen och kan inte följa med. Till exempel nu när vi skulle åka till Sverige och spela så blev en våra bandmedlemmar kvar i Palestina för att de israeliska soldaterna inte ville släppa igenom honom. Men vi har trots allt lyckats genomföra ett femtiotal konserter runt om på Västbanken, säger Alaa.

Ockupationen har gjort situationen svår för bandet. Men de har ändå lyckats nå stor framgång.

– Vi är det bästa bandet på Västbanken!, säger Alaa med stolthet i rösten. Det han syftar på är att de vann den stora musiktävling som hålls i Ramallah varje år.

– Det var massor av olika band som spelade där och vi kom på första plats. Efter det är det många som frågar vad vi gör och om vi har skivor att sälja. Så det har gått väldigt bra efter tävlingen. Det har självklart också stärkt vårt självförtroende. Nu vet vi att vi är bra musiker.

Kan musiken vara en hjälp i fredsarbetet?

– Ja, till exempel som nu när vi pratar med dig. Vi kan skapa kontakter med svenskar och ni kan förstå oss bättre. Det är musiken som ger oss den här chansen. Om vi inte hade haft musiken så skulle du inte prata med oss. Så det är verkligen en bra chans för oss.

Finns det en öppning för diskussion mellan israeler och palestinier?

– Vi kan inte prata med israeler det just nu. Som situationen ser ut nu med ockupation, alla checkpoints och muren så kan vi inte ha någon diskussion. Folk dör hela tiden i Palestina. Hur ska vi kunna ha diskussioner då? Om ockupationen upphör så kan vi prata. Nu vet båda sidor redan vad den andra tycker. Tidigare hade jag flera israeliska vänner. Men nu går det inte längre tyvärr.

Han berättar att det rent praktiskt är helt omöjligt att prata med israeler på grund av avspärrningarna.

– Palestiniernas begränsade rörelsefrihet gör att det är israelerna som måste komma till oss. Men de enda israeler vi träffar är soldater.

Tror du att det finns någon möjlighet för att livet i Palestina ska bli bättre?

– Innan jag kom till Sverige hade jag inget hopp. Jag tänkte att ingen bryr sig om vår situation och ingen frågar hur vi mår. Men här i Sverige har vi mött många människor som visar solidaritet och det har gett oss hoppet tillbaka.

Det som imponerar på mig är Alaas energi och det hopp han sätter på bandet och kulturcentret. När jag frågar vad som kommer hända här näst så finns det många idéer kvar att realisera.

– Vi vill först och främst spela in en ny CD. Vår första skiva var inte professionellt gjord. Men vi försöker att ordna en ny inspelning.

Innan vi skiljs åt säger Alaa någonting till mig som jag bär med mig på vägen. En mening som sammanfattar allt det han har försökt säga under hela intervjun.

– Vi bär friheten inom oss även fast vi inte kan röra oss fritt.

På konserten förstår jag också bättre innebörden av de orden. Genom sångerna och musiken kan Dar Qandeel uttrycka sig och för en stund uppleva frihet. Många palestinier har kommit till konserten och det märks hur mycket de längtar efter sitt hemland. Musiken blir ett sätt att få tillbaka hoppet och få känna på det alla längtar efter. Alla blir ivriga och vill tacka bandet och byta några ord med medlemmarna. Det är tydligt att det är någonting viktigt Dar Qandeel gör. När konserten är slut är det få av palestiniernas ögon som fortfarande är torra.