Nytändning i Chiles
frihetliga
socialiströrelse

Hösten 1999 blev den första stora sammankomsten för anarkister efter diktaturen. Där strukturerades en organisation upp vid namn CUAC (Congreso de Unificación Anarco-Comunista, Enande anarkokommunistiska kongressen). Anledningen till namnet var att de anarkister som hade samlats vid sammankomsten kom överens om att den bästa organisationsformen för stunden förblev den anarkokommunistiska, som följde den franske teoretikern George Fontenis frihetligt kommunistiska manifest.

Under min semester i Chile berättade jag för en revolutionär kommunist att jag sökte en anarkistisk organisation. Med ett leende och en kram gav han mig telefonnumret till en ung universitetsstuderande vid namn Christoffer, medlem i CUAC. Det tog två dagar att få tag på honom och bestämma möte. Han sade också att han skulle försöka samla andra organisationsbundna frihetliga socialister. Eftersom jag inte är så berest i staden Valparaiso följde min far, som är väl bekant med sin barndoms uppväxtstad, med mig till mötesplatsen.

Vi åkte till det frihetliga fackets SOVs(Sindicato oficios varios, Facket för månsidiga yrken) lokaler, där CUAC brukade ha sina möten. Väl där blev vi väl mottagna av en medlem i SOV som redogjorde för oss om den chilenska frihetliga socialismens historia. Under tiden dök fler och fler medlemmar upp från både CUAC och SOV, så snart var både jag och min far upptagna med att ställa och besvara på frågor om den chilenska respektive den svenska frihetliga rörelsen.

Enligt de medlemmar jag träffade är verksamheten i Valparaiso relativt liten och det är främst universitetsstudenter som är organiserade. Annat är det i huvudstaden Santiago, där många människor i de fattiga områdena hade anammat anarkokommunismens organiseringsprinciper och därför gått med i CUAC. Drygt 600 familjer kämpar därför under CUACs fana för bättre sociala vilkor i det brutala nyliberala systemet i Chile. I dessa områden lär man till exempel många analfabeter bland arbetare att läsa och skapar kulturella och sociala center för att få människor att närma sig varandra och bekämpa sitt utanförskap.

Ett smärre problem som organisationen träffat på är de många nazi-skinheadsen och denna subkulturs inverkan på en liten minoritet arbetarklassungdomar. I sin ignorans, skapad av fattigdom, har en del ungdomar tagit dessa idéer åt sig och börjat gå emot personer som är socialister, från annat Sydamerikanskt ursprung och mördat homosexuella och punkare. Den sociala rörelsen för rättvisa i Chile står i direkt motsättning till nazi-skinsens vilja att förstöra för vänsterorganisationerna, så därför kommer CUAC inte att stillatigande se på.

Bortsett från inslagen av nazi-skins ser det ljust ut för den frihetliga rörelsen i Chile. FEL (Frente estudiantil libertaria, Frihetliga studentfronten) fick vid senaste studentvalen fyratusen röster. I och med den byråkratiska försvagningen av den stora landsorganisationen CUT (Central Unitaria de Trabajadores) kommer många anarkosyndikalister även att få chansen att flytta fram sina positioner i facket, för att åter kunna radikalisera det.

Just nu sysslar CUAC med en omvärderingsprocess, där den nuvarande situation ställs i förhållande till hur den såg ut vid sin start, för att kunna lägga om strategier. Men än så länge är deras prioriteringar att propagera för sociala förändringar på gator, universitet och bostadsområden och organisera intresserade personer. CUAC anser att det största hotet mot folket kommer år 2005, då ALCA (Área de Libre Comercio de las Américas, ett frihandelsavtal med USA) träder i kraft som kommer att innebära den slutliga utförsäljningen av allt som återstår av den offentliga sektorn i landet. Därför gäller det att få upp folks medvetenhet nu, menar de. Tillsammans med nästintill alla andra radikala vänsterorganisationer i Chile för de en kamp för att medvetengöra detta hos människor.

Det politiska arbetet för att uppmärksamma ALCA konsekvenser för folket går inte omärkt förbi de som är positivt inställda till ALCA. Det bekräftar också CUAC medlemmen Christoffer, som avslutar vårt samtal med orden: "De borgerliga tidningarna skriver om oss trots att vi är relativt små. Men det är ju som Don Quijote säger; Hundarna skäller inte, om det inte är för att något är i luften."