En resa in i en politisk
vardag

Det blev inget av det. Efter en resa genom bebyggelse klev jag av vid Rakels grav som var ändstationen för bussen. Några soldater frågade om jag var judisk, och med ett nekande svar lämnade jag dem. Utan att förstå det befann jag mig nu i Palestina, utan att ens ha visat passet.

Mitt nästa mål var att ta mig till Beit Sahur i Betlehem där min vän skulle möta mig. Jag fick hjälp av en försäljare att få tag på en kille som skulle köra mig dit. Den hjälpen kostade mig 20 shekel, som jag visserligen fick ett armband för. Resan gick genom mer bebyggelse, och av min chaufför fick jag veta att jag nu var i Betlehem. Jag förstod först då att det inte finns någon landsbygd som delar städerna, men däremot en mur.

Mitt möte med klagomuren hade väckt en del känslor. Jag hade besökt den tillsammans med en sekulär judisk vän, som vanligtvis inte besöker den. Vid den försökte jag ändå sätta mig in i känslan av förlust som många judar upplever här. Med handen mot muren blickade jag upp mot himlen långt ovanför, tänkte på det judiska folkets historia här. Samtidigt stod en man bredvid mig och snyftade sig igenom någon bön. Historien tar sina märkliga turer. Samma folk som gråter vid urgammal mur bygger nu en ny, som ett annat folk i sin tur begråter.

Mötet med den moderna muren i Betlehem, byggd med samma historiska vansinne som alla andra murar, var omtumlande. Det kändes som man kunde höra ljudet av ett dovt maskineri som surrade kring den, ett maskineri av rädsla och hat som driver på dess byggande. Den lilla del av muren som jag såg var fylld med slagord, men påfallande ofta hade den en förtvivlad och vädjande ton.

Denna del var ännu inte färdig, och från den israeliska sidan kom en familj gående genom en olivlund som ligger där. De hälsade på den kameraförsedda västerlänningen, som hälsade tillbaka. Mannen i följet stannade till, förklarade att hans hus hamnat på fel sida av muren, jag såg ögonen tåras, han vände sig då bort och gick sin väg. En gammal kvinna i sällskapet försökte på mycket fåordig engelska hjälpt med desto mer gestikulerande förklara att han inte längre kan försörja sin familj.

Den skillnad som slog mig mest mellan palestinierna och israelerna - förutom levnadsförhållanden - var nivån av politisk aktivitet. Jag har inga procenttal, men det verkar inte vara mycket fler aktiva i Israel än Sverige. De palestinier jag talat med berättar om siffran 50 procent, vilket i så fall är mycket högt. Ett annat tecken på aktiviteten kan vara den mängd slagord och affischer som klär Betlehem.

Att den politiska aktiviteten är så hög tycker min palestinske värd Iyad inte är så konstigt - de lever ju med konflikten dagligen. Från att de är barn lever de därmed automatiskt med politik. I Israel mötte jag mestadels fredsaktivister som inte är särskilt representativa för befolkningen. Andra som jag mötte ville helst förtränga konflikten så gott det går. Som Iyad, precis som de israeliska fredsaktivisterna säger, så har den judiska befolkningen en möjlighet att leva hyfsat normala liv utan att konflikten tränger sig på.

Jag kan inte låta bli att slås av hur bakvänt förhållandet mellan aktivism och faktisk möjlighet att göra något är. Bosättningarna och ockupationen är något som israelerna kan göra något åt, det är deras valda regeringar som driver denna politik. Jag frågade Iyad vad det palestinska folket skulle kunna göra för att hindra självmordsbombarna, och han svarade:

- Hur stoppar man någon som redan gett upp allt?