Rysk höst

Svara på det, den som kan. Men att reda ut hur det blev så här är inte fullt lika svårt. Svaret står att finna i en ödesdiger symbios mellan nyliberalism och stalinistisk korruption.

Det berättas om Hitler att han under "Operation Barbarossa", sitt ryska fälttåg, stirrade sig blind på Stalingrad, "Stalins stad", som symbol och därvid tappade alla perspektiv på riskerna i sitt engagemang. På samma vis förlorade USA:s nyliberala konsulter i Moskva fullständigt fattningen inför möjligheten att ideologiskt och praktiskt besegra fienden på hans hemmaplan. Så ser det i vart fall ut. De "duktiga" nyliberalerna från Harvard (Anders Åslund bland dem) äntrade Jeltsins triumfvagn och ryckte snart nog i tömmarna. Om än tömmarna hette Gajdar och Tjubais, de formellt ansvariga för Rysslands katastrofala nyliberala experiment. Tankarna går lätt, för övrigt (historiska paralleller är ofta både belysande och uppslagsrika), till ett annat sorgligt ryskt experiment, den lenin-stalinska tvångskollektiviseringen och avsekulakiseringen.

En viktig detalj i detta sammanhang, som Harvard-gänget antingen inte kände till eller helt sonika struntade i, är att den ryska privatiseringen ingalunda tog sin början 1992 då Sovjetväldet officiellt bröt samman, utan redan från det ögonblick då dess styrande funktionärer insåg att dess öde var beseglat. Gorbatjov själv föregick för övrigt med dåligt exempel. Ledande ministrar och deras närmaste medarbetare lade själva beslag på den egendom och utrustning de förvaltade, sålde andelar till varandra, skyndade sig att sluta lukrativa avtal med västerländska kontakter, förde över kapital, öppet eller dolt, till de små halvkapitalistiska företag som tilläts i Perestrojkans kölvatten. Värden för motsvarande 200 miljarder dollar beräknas ha helt enkelt försvunnit på det här viset. Det är främst ur denna klass som Rysslands nyrika kommer. Jamen, maffian? frågar någon. Låt det vara sagt en gång för alla: den ryska maffian är intimt förbunden med den gamla nomenklaturan (och i viss mån med den nya).

Då avregleringens stund var inne såldes Sovjetunionens företag och egendom ut för en spottstyver (i viss mån, och då på mycket förmånliga villkor, till skuggbolag där den nya ryska staten var delägare). Intäkterna härav motsvarade faktiskt bara hälften av vad motsvarande operation inbringade i Ungern! ZIL:s bilfabriker med tillgångar motsvarande en miljard dollar såldes för 23 miljoner dollar, Gazprom, världens största leverantör av naturgas, slumpades bort för 230 miljoner dollar. Och hamnar, oljebolag, hotellkedjor, energiverk, högteknologiska företag i det jättelika militära industrikomplexet - allt gick samma väg: till inhemska och utländska lycksökare som minst av allt var intresserade av att investera i underhåll och utveckling. Man kan lugnt påstå att denna enorma privatisering för privatiseringens egen skull ägde rum utan att ett enda privat företag skapades.

Nyliberalerna lyckades. Men det kapital som så snabbt och hänsynslöst ackumulerades lämnade landet eller nyttjades i spekulationssyfte. Idag ser vi resultatet: Ryssland är utarmat, rent privatägda industrier säljs ut en sista gång och läggs sedan ner, de där staten är inblandade förmår inte längre betala några löner - i åtskilliga fall sedan så lång tid tillbaka som ett år. Inflationen rasar och den rena byteshandeln florerar - inte bara mellan individer, utan också mellan företag - det talas om att flygplan byts mot mejerivaror. En nog så intrikat affär som i sin tur göder nya parasiter, kan man tänka.

Det ryska folkets protester har kablats ut över världen. Vi har sett strejkande gruvarbetare kräva Jeltsins avgång till ackompanjemang av dunkande skyddshjälmar, och vi har sett transportblockader där människokroppen har använts som barrikadmaterial. Ändå har vi långt ifrån sett allt. Och allra minst talas det i västerländska media om det verkligt farliga: arbetare som ockuperar sina egna fabriker och vägrar "ägarna" tillträde, i några fall har de upproriska rentav varit beväpnade. Så tex. vid det stora pappersbruket VTsBK i Sovjetsky nära Viborg, strax norr om St. Petersburg, där en konflikt rasade under årets första fyra månader. Bilderna i artikeln är därifrån, på det ena ser vi arbetare patrullera i det tomma pappersbruket, på det andra säger plakatet: "Bara slavar arbetar gratis, vi är inga slavar".

Internationella valutafonden, IMF, beviljade alldeles nyligen Ryssland ett lån på 23 miljarder dollar. Och vad kräver IMF i stället? Jo, mer av den skit som har fört landet till sammanbrottets rand: devalvering, ökade skatter (i ett land där det saknas reda pengar!), nedskärning av den statliga budgeten (vilket inte alls är tänkt att gå ut över byråkratin, utan - ja, gissa vad: den offentliga sektorn, lärare, läkare, vårdpersonal), mer kapital till finansmarknaden (SIGMA).

Nyliberalismen i sin prydno. Håll igång tills det rasar!