De intellektuellas brist
på ryggrad

ABFs Z-sal var på måndagskvällen mer än fullsatt. Arrangören Olof Palmes minnesfond och ABF hade sålt fler biljetter än de hade platser. Det var nära att Saids svenska översättare Hans O Sjöström fick stanna kvar i foajén, samma öde hotade ett antal personer som köpt biljett. Det var på håret att självaste Jan Guillou slapp in.

Said, som bisattes av Carl Tham, hade rest från bokmässan i Göteborg och höll ett föredrag om de intellektuella och globaliseringen. Det var ett spännande föredrag - mycket mer politiserat än man kunde vänta av det formaliserade sammanhanget.

Det närvarande socialdemokratiska etablicemanget nickade underdåningt - ingen ifrågasatte den amerikanske professorn ens när han indirekt angrep dem.

De intellektuella och media

Said ansluter sig till samma radikala diskurs som bland andra den australiske journalisten John Pilger och lingvisten Noam Chomsky ger uttryck för i sina arbeten om medias globalisering och de intellektuellas medlöperi; där den dolda dagordningen sätts av till arbetarregeringar kamoflerade nyliberala regimer.

Saids uppfattning skiljer sig från många samtida intellektuella i det att han inte i liberalismens genombrott under perioden efter murens fall ser ett "nyliberalismens grandslam".

Han menar att den globaliserade massmedian producerar journalistik som är ekonomiskt vinstgivande och avsiktligt spekulativ i syfte att manipulera opinionen.

Manipulationen

Manipulerandet sker genom av viktiga data förträngs - bakgrunden till nyheterna förtigs eller snuttifieras - de tusentals barn som dör tillföljd av sanktionerna mot Irak skriver ingen om. Irak är identiskt med Saddam Hussein...

Denna journalistik är okänslig för de vanliga människornas levnadsvillkor och deras behov, den är därför ofarlig för politikerna i västvärlden . Den utgör en industri där gränserna mellan nyheter och underhållning suddats ut så att dessa inte längre kan skiljas åt därför att nyheterna är tomma och rafflande som underhållning.

Rafflande blir det om dramaturgin i nyheterna är polimiserad. Världen kan inte bestå av mer än två tydliga alternativ; en Bush och en Gore.

I amerikansk massmedia är synen på omvärlden dessutom manekeistisk - enligt en tradition som inleddes som under kalla kriget. Kommunismens Den store satan har numera ersatts med Islams.

Enligt massmedia består därför varje konflikt alltid av två parter - vilka manekeistiskt kan delas i "goda" och "onda" som i vilken amerikansk film som helst - USA stöder de "goda". I Irak eller i Palestinakonflikten är muslimerna de "onda", de beskrivs som terrorister och despoter.

Naturligtvis är verkligheten aldrig så enkel - självklart har varje konflikt ett spektra av nyanser. Massmedia förhindrar effektivt, genom dramaturgin, varje försök att få en helhetsbild av komplicerade konflikter. Den etablerade massmedian har dock utmanats av Internet.

Kryperi och kurage

Och de intellektuella, som till exempel Fukuyama, yrar om historiens slut och liberalismens slutgiltiga seger - vilket stöder uppfattningen om att förra seklets klasskonflikter försvunnit; och därigenom ger sitt stöd åt en "ny världsordning" vilken inte alls är ny; utan samma gamla världsordning - fast företagens makt ökat och deras hegemoni har stärkts. Benäget bistånd till denna diskurs ges av journalister och akademiker som helt frånsagt sig sin roll som kritiska granskare..

Said hävdar att det bland de intellektuella finns en motsatt tendens av motstånd hos till exempel Chomsky, Pilger eller i den grupp palestinska intellektuella som öppnade ett komunikationscentrum i flyktinglägret i Haifa. De kunde därigenom upprätta en nätförbindelse mellan Haifa och Jerusalem. För första gången kunde landsflyktiga palestinier ha direkt förbindelse med palestinier i Israel. Komunikationscentret förstördes efter någon vecka, men har återupprättats.