En kväll som Salemnazist

Vid perrongen på Stockholms centralstation visade det sig att väldigt många nazister valt samma tåg. Jag såg nazister från Blood & Honour (B&H), Nationalsocialistisk front (NSF), folk med Combat 18-jackor och många av marschens funktionärer. Flera av de vanliga resenärer som tänkt ta just det pendeltåget ångrade sig när de såg vilka medpassagerare de skulle få.

Nazisterna sluddrade och ramlade på varandra

Tågvagnen jag hamnade i bestod nästan enbart av nazister och den var så full att många tvingades stå. De flesta var synbart berusade och flera av dem sluddrade och ramlade över varandra. En demonstrationsvakt påminde om alkoholförbudet som man beordrat under själva marschen.

På sätena bredvid och framför mig satt ett gäng AIK-huliganer som skröt vitt och brett om hur modiga de var när det nästan blev bråk då AIK:s ishockeylag mötte Almtuna borta i allsvenskans norra grupp. En grupp väktare tycks ha stoppat huliganerna och man kom överens om att det var bra att väktarna sa åt dem att lugna ner sig i stället för att slå på dem. Huliganerna verkade över huvud taget ganska osäkra, och frågade då och då en person jag identifierade som B&H-ledare om praktiska frågor kring marschen, och om de skulle få slippa "rödingarna".

Väl på plats i Salem förvånades jag över hur få nazisterna var. När några hundra nationaldemokrater kommit med ett senare tåg och flera hyrda minibussar med nazister från andra delar av Sverige anlänt gjorde jag ändå uppskattningen att årets nazistmarsch inte var talrikare än den antifascistiska manifestationen förra året - alltså ungefär 1 500 personer. När nationaldemokraterna klivit av tåget marcherade de i grupp för att ställa sig främst i ledet.

Den frusna italienaren och polisen

Efter alla floskler och skryt på tåget ställde jag mig bland en grupp italienska fascister - de förstod jag ändå inte vad de pratade om, även om kroppsspråket talade för att det var ungefär samma diskussioner som pågick där. En polis frågade snällt på svenska en av italienarna om han frös, något han uppenbarligen gjorde. Nazisten förstod inte vad polisen ville och blev livrädd, började stamma något varken jag eller polisen kunde uppfatta och gömde sig ännu mer bakom sin halsduk. När polisen till slut kom på att ställa samma fråga på engelska pustade den italienska nazisten ut och stammade fram ett "yes". Förutom italienarna såg jag även tyskar och några andra som kommit från andra länder.

90 minuter efter samlingen påbörjades marschen. Av någon anledning bytte man håll på demonstrationståget och de nationaldemokrater som ställt sig först hamnade sist i tåget. På de ställen i ledet där man inte stod fyra i bredd skrek vakterna åt dem att göra så. De som inte hade med sig egna facklor beordrades att betala för att få en sådan tilldelad sig. Med ett väl utspritt och bara fyra personer brett tåg såg marschen ut som en lång slingrande eldorm, som leddes av respektive arrangörsorganisations ledare till ljudet av krigstrummor.

Småprat och kyla på skogsvägen

Under hela marschen var det endast en handfull människor som valt att beskåda dess färd längs en skogsväg i Salem. Många av åskådarna var journalister. De flesta småpratade under paraden om vad de gjort på sistone, eller klagade över den bitande kylan. När tåget nått slutdestinationen lättade stämningen och många gick runt och hejade på bekanta, medan vissa höll sig i bestämda grupper. Vid det här laget hade jag fått mer än nog av både kylan och nazister och jag bestämde mig för att gå hem i stället för att stå still och frysa ihjäl medan nazister talade ut i högtalarsystemet.

Stiftelsen Expo skriver på sin hemsida att talen i år var mer militanta än förut. NSF och Svenska motståndsrörelsen (SMR) krävde ett omedelbart avskaffande av demokratin, medan Nationaldemokraterna sa att den parlamentariska demokratins företrädare skulle straffas hårt när deras parti tagit över makten. Blood & Honour förklarade att sorgen är över och raskriget har börjat. Expo uppskattade antalet nazister till 2 000, vilket är betydligt fler än de flesta andra gissat på. Jag vet inte vem som har rätt, men i vilket fall som helst var det alldeles för många.