Ett samtal inför en ny
kriminalvårdslag

Att ämnet kommer upp just nu kan ha att göra med att regeringen i höstas tillsatte en parlamentarisk utredningsgrupp för att ta fram en ny kriminalvårdslag. Utredningen ska vara färdig i december 2004.

Det gav anledning till att ställa en rad frågor om svensk kriminalvårdspolitik till Magnus Hörnqvist, doktorand i kriminologi på Stockholms universitet.

Du och professor Hanns von Hofer skrev den 28 mars en debattartikel i Svenska Dagbladet att det inte behövs fler fängelser, vilket är ett krav som har förts fram i media av både kriminalvårdsdirektörer och politiker. Ni ställer mot dem ett förslag om en förnuftig kriminalpolitik, som innebär en restriktiv användning av fängelsestraff. Vill du utveckla det.

- Det finns egentligen ingen vettig anledning att låsa in människor i fängelse. Ingenting visar att de skulle ha särskilt positiva effekter för någon, och bara en liten minoritet av dem som sitter inne kan beskrivas som farliga för andra. Att det över huvud taget fortfarande finns fängelser måste ses som ett misslyckande för hela samhället. Få institutioner i samhället kan uppvisa så urusla resultat under så lång tid. Och det blir inte bättre av att man runtom i hela västvärlden börjat ta till fängelser som en slentrianmässig lösning på sociala problem som till exempel narkotikamissbruk. Att låsa in socialt marginaliserade människor i fängelse leder bara till ytterligare marginalisering.

- Detta är inget okänt förhållande, tvärtom. Därför har man även från officiellt håll försökt hålla ned användningen av fängelsestraff och under 1990-talet experimenterat med alternativa påföljder som kontraktsvård, fotboja och samhällstjänst. Under senare år har trycket på hela systemet ökat, av olika anledningar. Användningen av de alternativa påföljderna har planat ut på en konstant nivå, allt fler skickas till fängelset, samtidigt som kriminalvården varit tvungen att spara pengar. Det har lett till allt färre möjligheter och resurser till allt fler fångar. Lösningen är motsatsen. Minska antalet fångar och satsa istället desto mera på de som blir kvar.

I oktober 2002 kom ett förslag från Kriminalvårdsstyrelsen om att två fångar skulle dela cell på vissa anstalter för att lösa överbeläggningen. En lösning på platsproblemet som har lagts fram är att nya fängelser bör byggas. Känner du till andra förslag på lösningar bland de kriminalvårdspolitiska beslutsfattarna som ligger nära eller närmare ert förslag?

- I den allmänna debatten diskuteras överbeläggningen som om det handlade om ett naturfenomen som typ att nu har det regnat väldigt länge och då är vattenreservoarerna överfyllda och hotar att spränga dammarna. Detta är förstås inte sant. Hur många personer som ska sitta i fängelset är helt och hållet politiskt bestämt. Tyvärr framkommer detta inte alltid. Men det är ingen hemlighet för beslutsfattarna själva, fast de verkar inte dra konsekvenserna av detta utan väljer hellre att inte göra något alls utan sitta med händerna i kors och se på medan fängelserna fylls. En liten ljusglimt är dock det förslag som just presenterades av justitieministern om att införa halvtidsfrigivning för förstagångsdömda.

I debattartikeln i Svenska Dagbladet skriver ni att det tekniskt sett är lätt att genomföra en begränsning av antalet fångar och ger Finland som exempel på att det också kan praktiskt genomföras. Vad har du för tankar om ett politiskt beslut om en begränsning av antalet fångar i Sverige och hur kan det praktiskt genomföras?

- Allt beror givetvis på om den politiska viljan och handlingskraften finns. Politiker gömmer sig lätt bakom vad den så kallade allmänheten tycker. Själva vill de egentligen inte straffa och plåga människor, eftersom de är så upplysta och fina personer, men de måste tyvärr tänka på vad allmänheten tycker och den är hämndgirig och tycker alltid att fångarna har det för bra. Så går snacket. Men en opinionsundersökning som kriminalvården själv lät genomföra för ett litet tag sedan visade att det är en klar minoritet av den svenska befolkningen som har detta primitiva synsätt. Två tredjedelar ansåg att kriminalvårdens främsta uppgift var att rehabilitera dom som begått brott och hamnat i fängelse.

- Konsekvensen av detta är att det i högsta grad är politiskt möjligt att minska användningen av fängelsestraffet och istället satsa på något mer positivt och effektivt. En början är att dels minska tillströmningen till fängelset och dels förbättra utslussningen från fängelset. Konkret ser detta olika ut för olika grupper som sitter i fängelset. En stor grupp är narkomaner som utgör runt hälften av alla intagna. Där måste fler ges möjlighet till kontraktsvård. Idag får straffvärdet inte överstiga två år för att domstolen ska gå med på kontraktsvård. Men eftersom straffvärdet på narkotikabrott är så otroligt högt jämfört med andra brott är det många som utestängs från detta och istället döms till fängelsestraff.

- När det gäller utslussningsbiten finns det också många kanaler och ventiler som skulle kunna öppnas inom det nuvarande systemet om bara politikerna öppnade lite på kranarna. Möjligheten att placera enligt paragraf 34 i lagen om kriminalvård i anstalt - att den intagne får vistas på behandlingshem under senare delen av strafftiden - kan utnyttjas betydligt effektivare. Då skulle vistelsetiderna på anstalterna kunna kortas samtidigt som folk med narkotikaproblem redan på tidigt stadium kunde börja förbereda tiden efter fängelsestraffet. Alla som idag sitter i fängelset ska ju en dag ut i samhället igen.

I debattartikeln pekar ni på möjligheten att en fånge med missbruksproblem får vistas på behandlingshem under senare delen strafftiden. Det är ju möjligheter som även framförs av RFHL (Riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende). Du är doktorand i kriminologi, men jobbar också på RFHL. Hur är RFHL:s arbete tillsammans med fångar på den anstalt/frivård som du jobbar på utformat i stort?

- Under 1980-talet fanns en utvecklad verksamhet i RFHL:s regi ute på anstalterna. På många ställen hölls öppna samtalsgrupper där man diskuterade vad fängelset gör med en, hur man handskas med vardagliga problem, droger eller hur man vill leva egentligen. Syftet var att motivera och stödja de intagna. I samband med nerdragningarna i början på 90-talet försvann mycket av den här verksamheten, men nu är vi på gång att återuppbygga den. Det låter inte så märkvärdigt kanske men vi vet att det går att göra mycket med ganska små resurser.

- De intagnas rättigheter är också ett jätteviktigt område. Vi märkte att kunskaperna om vad som egentligen gäller med paragraf 34, körkortstillstånd och andra saker var ganska dåliga på många anstalter. Man visste kanske ungefär hur det fungerade men inte exakt. Det gällde både personal och intagna. Därför tog vi fram en rättighetsfolder som förklarar permissionsreglerna, hur man får tillbaka körkortet, överklagar beslut, organiserar ett förtroenderåd och annat matnyttigt. Den är just klar och distribueras nu till landets alla häkten och anstalter. Reaktionen hittills har varit väldigt positiv. Dessutom jobbar vi för att det ska inrättas en särskild fångombudsman. Det ska vara en person som finns till hands och kan svara på frågor och se till att de intagnas rättigheter inte kommer i andra hand. Många gånger händer det att folk inte får det som de egentligen har rätt till, något som kanske inte skulle accepteras när det gäller andra grupper i samhället, men när det gäller fångar är det tydligen inte så noga.

Moderate politikern, Kristina Axén-Olin, har nyligen motionerat om att fängelser ska kunna drivas i privat regi. Tror du att det finns en politiskt färgad taktik att bygga fler fängelser och att öppna för att lägga ut enskilda fängelser för att verksamheten ska drivas av ett affärsdrivande företag? Vad anser du om fängelser i privat drift?

- Jag tror att denna fråga är politiskt död i Sverige. Det är bara enstaka debattörer, moderater som Kristina Axén-Olin eller Lena Liljeroth, eller Kris-ordföranden Christer Karlsson, som gått ut och krävt detta. De har inte fått någon större uppbackning för kravet om privata fängelser men desto mera mothugg. Även facket, sossarna och kriminalvården själv är som jag förstått det klart negativa till detta.

- Privata fängelser handlar om att tjäna pengar, och i princip det enda sättet man kan konkurrera på är att kapa kostnaderna, vilket främst går ut över de intagna men även personalen får det sämre. De enda vinnarna är aktieägarna, alla andra förlorar. Dessutom försvinner ännu mer av den redan begränsade offentliga insynen på grund av företagssekretessen. Det finns förstås några länder, framför allt England och USA, som privatiserat delar av fängelseväsendet. Men exemplen därifrån är så avskräckande att ingen vettig människa kan tycka att detta är bra idé.

En ny kriminalvårdslag är under utredning som ska vara färdig i december 2004. Du har kommenterat direktiven på RFHL:s hemsida och sagt att säkerheten sätts före behandling i dem. Vill du utveckla din syn på direktiven för den nya kriminalvårdslagen.

- 1974 års kriminalvårdslag föddes i ett samhällsklimat som var starkt kritiskt till användningen av fängelsestraffet. Det gjorda att man byggde in skrivningar för att om möjligt balansera upp kontrollskadorna. I den så kallade portalparagrafen sägs att kriminalvården "skall utformas så att den intagnes anpassning i samhället främjas och skadliga följder av frihetsberövandet motverkas". Lagen tillerkände de intagna flera rättigheter, som i och för sig alltid var villkorade, det vill säga, beroende av en massa andra saker, men ändå. Tendensen idag är att det som står i denna lag i allt mindre grad stämmer med verkligheten. Paragraf 14, till exempel, om vistelse utanför anstalten för att kunna besöka bibliotek, simhall eller vad det nu kan vara. Idag beviljas få paragraf 14-aktiviteter, på grund av en kombination av ekonomiska och säkerhetsmässiga orsaker.

- Men vad gör man då? Ska man ändra verkligheten eller lagen? Tydligen ska man ändra lagen. Om man läser direktiven är det lätt att få känslan av att det handlar om en roll back av de intagnas rättigheter. Formuleringar om "samhällsskydd", "säkerhetskrav" och "effektiva verktyg att motverka de kriminella nätverkens aktiviteter i anstalterna" har en framskjuten position i direktiven. Visserligen finns det också skrivningar om "individens egen motivation till förändring", "individuella behov" och att "erbjuda teoretisk och praktisk utbildning samt meningsfull arbetsträning". Men tyngdpunkten verkar ligga på säkerhetsaspekter i snäv mening.

Har du fått någon inblick i det pågående utredningsarbetet och kan kommentera det?

- Nej det är för tidigt. Utredningen ska inte vara färdig förrän mot slutet av nästa år. Förhoppningsvis kommer debatten igång på riktigt snart, vilket vore klart bra. Känslan är lite att vi står vid ett vägskäl. Om kriminalvården får mer pengar för att bygga fler fängelser, kommer den samtidigt att tvingas spara pengar på andra saker, som de intagnas utbildning, maten, personaltätheten med mera. Dessutom kommer man att fortsätta satsa på nya säkerhetsåtgärder för att därigenom kompensera för bristen på innehåll, allt vettigt som skulle kunna göras under tiden i anstalt.

- Men detta är inte den enda möjliga utvecklingen! Politikerna kan också välja att inte bygga fler fängelser, kanske rentav minska antalet fångar, och använda pengarna till att satsa mera på de kvarvarande fångarna. Det skulle betyda en satsning på de mest grundläggande sakerna i livet - arbete, bostad, utbildning, drogbehandling, sociala relationer. Det är väl känt att det är just på dessa områden som intagna på anstalt skiljer sig från befolkningen i övrigt, om vi för ett ögonblick bortser från det faktum att de har begått brott av något slag. Det finns många som tycker så här, även om de inte alltid märks i den allmänna debatten. Men det är speciellt viktigt att göra sin röst hörd nu, för i höst fattar regeringen med all sannolikhet beslutet om det blir en jättesatsning på nya fängelser eller inte.