Exit Sandman

Hösten 1989 reste en av mina vänner till London. Efter något tjat lyckades jag övertala henne att gå till Forbidden Planet, Londons största seriebutik, för att försöka hitta gamla nummer av några amerikanska tidningar. Väl hemkommen förklarade hon att det mesta på min lista bekräftade att jag hade en märklig smak och serier över huvud taget var ett konstigt påfund. Fast, tillade hon, den där Sandman var ju frän förstås.

Om ni inte har upptäckt The Sandman kan det vara dags att ägna den lite uppmärksamhet när den nu är nedlagd. Det är inte alls en motsägelse, det finns ett antal samlingsvolymer där snart hela sviten finns att läsa på bättre papper och utan de annonser som dyker upp mitt i de amerikanska tidningarna.

Med denna artikel tänkte jag utveckla några tankar om de enskilda epsioder av Sandman som jag tyckt mest om, både när jag först läste dem och vid den genomläsning jag gjorde när det slog mig att det faktiskt inte skulle komma fler nummer.

Serien är alltför komplex och innehåller alltför många litterära och mytiska referenser för att jag skall våga mig på någon utförligare genomgång och analys av hela materialet. Dessutom lär det finnas akademiska uppsatser och pseudoakademiska diskussioner på nätet för den intresserade. Nå.

Revitalisering

I sin äldsta version handlade The Sandman om Wesley Dodds som knallar runt i en lustig kostym och sprutar sömngas på skurkarna. Den tillhör den kategori av ganska stelt tecknade och schematiskt berättade historier från 30- och 40-talet som i USA kallas för "The golden age".

Efter Frank Millers revitalisering av Batman i "The dark knight returns" och John Byrnes uppiffade Superman i "The man of steel" skulle alla amerikanska superhjältar moderniseras och efter framgångarna med Alan Moores "Swampthing" lät redaktörerna på DC hämta över ett antal britter för att göra jobbet. Sandman hamnade under Neil Gaimans penna, varpå den gamle Dodds avpolleteras, för egentligen handlar det om drömfursten själv, drömmens personifikation som har hållts fången under nästan hela 1900-talet men nu är fri.

En ny genre

De första sju episoderna handlar om hur Sandman rymmer ur sin fångenskap, återtar sina redskap och återskapar sitt förödda rike. Därefter lämnar Gaiman den konventionella skräck/äventyrs-genre där berättelserna tagit sin början och gör vad som får anses vara en remarkabel bedrift, han skapar en ny genre.

Sandman bas blir en blandning av klassisk engelsk litteratur, gamla folksagor och (främst grekiska) myter. Det är denna blandning som ger serien dess speciella stämning. Medaljens baksida är förstås att det hela ibland seglar iväg alldeles ut i det blå och blir pompöst och svårläst. Mestadels är dock Gaiman en god berättare med ett säkert öra för dialog som vet att förvalta sitt pund. De bästa resultaten uppstår när han tyglar sin berättarglädje och koncentrerar sina historier.

Ett dockhem

Inte bara dyster, utan riktigt kuslig är den historia som heter The Doll's House (#8-16, samlad i en volym med samma namn på engelska, utgiven på svenska av Tago).

åtminstone de första trefjärdedelarna, innan den alltför kosmiska upplösningen slår till, är den enda riktigt otäcka längre Sandmanberättelsen.

Utan att släppa greppet om läsaren stoppar Gaiman i denna historia om förrymda mardrömmar, misshandlade barn och seriemördare in ett par makabra skämt, där huvudnumret måste vara seriemördarnas konvent. Bisarra paneldebatter varvas med inblickar i mördarnas trasiga själsliv och en krypande känsla av att allt när som helst kan gå riktigt, riktigt illa utan att blandningen någonsin känns cynisk och beräknande.

Det är en snygg balansgång på knivseggen som löper genom hela denna långa sekvens. Vi får en inblick i de mörkare delarna av människors inre, på det sätt som nästan bara de bästa skräckberättelserna mäktar.

Djävulens nyckel

Därefter upphör Sandman att vara otäck utan etablerar sig som den egensinniga blandning serien har blivit känd som. I samlingsvolymen Seasons of mist (#21-28, ej på svenska) berättas en lång historia om hur djävulen tömmer helvetet och lämnar nyckeln till den ovillige drömkungen. Snart flockas bland annat demoner, asagudar, alver och änglar i drömmens rike för att kräva denna nyckel.

Upplösningen är om inte chockerande, så i alla fall oväntad. Vägen dit är fylld av briljanta dialoger och stämningsfyllda sekvenser uppblandat med lite makaber humor. Trots ett onödigt mellanspel om gengångare på en brittisk internatskola, som är bra i sig men stör kontinuiteten. Gaiman har dessutom en ganska jobbiga idé om att man måste byta tecknare vid vissa kapitel som slår ut i full blom här.

Seasons of mist är ändå den mest konsekvent genomförda längre historien. Vissa delsekvenser, som Lucifers monolog i kapitel 2, har en tyngd som gör att de ligger kvar långt efter det att man slutat läsa. Så tycker ni er bara ha råd med en Sandmanbok är det den här ni skall köpa.

Poetisk vecka

En orsak till att jag inte ordat så mycket om de olika tecknarna är att trots att större delen av den amerikanska tecknareliten paraderat över sidorna är Sandman i allt väsentligt en författares verk.

Handlingen och dialogen är huvudsak och illustrationerna får foga sig i detta. Sedan får Gaiman säga vad han vill om att manuset inte skrivs förrän tecknare är utsedda och Jill Thompson får vara hur hypad som helst i Bild och Bubbla.

I mitt sista exempel #64 (kapitel 8 i The Kindly Ones, ej på svenska) är detta ganska tydligt när Teddy Kristiansens vackra, naiva teckningar genom större delen av numret endast illustrerar en text, de tillför inget eget. Men det spelar ingen roll för skildringen av vad som händer under en vecka, båda i drömmen och i den verkliga världen, har sådana poetiska kvaliteter och sprudlar av sådan fantasi att den skulle kunna stå för sig själv som skönlitterär text. Samtidigt för den berättelsen långsamt, men effektivt, framåt och förmedlar en isande känsla av det slut som närmar sig.

Ni kan gott investera i The Kindly Ones av andra skäl också, det är en vacker och vemodig historia där alla trådar knyts ihop, samtidigt som slutet lämnar utrymme för många goda fortsättningar mellan andra pärmar än den månatliga Sandman. En värdig final.

Det stinker!

Mindre värdigt är DC Comics idé att ge ut samtliga 75 nummer en gång till. Hela sviten, inklusive Dave McKeans fantastiska omslag, finns ju redan samlad i snygga böcker. Ingen vettig människa behöver lösnummer med sämre papper och annonser. Det stinker Marvel Comics.

Istället köper den kloke serieläsaren varje nummer av The Dreaming, uppföljaren till Sandman.