Den unkna stanken av
sanning, den söta smaken
av motgift

I förstamajtåget dyker samma känsla upp. En obehaglig krypande känsla av "sanning", resulterat i förstörande. Jag ser och känner den omkring mig varje dag. I Washington, Afghanistan, på Yelah, i skivaffären, i skolan etc. Kalla ord fastkedjade på väggar och i människors hjärnor. Vi kallar det sanningen. Definitionen. Och jag kan inte motsätta mig det. Självklart inte. Vi behöver identiteter, tillhörighet, förenklade begrepp och annat som möjliggör kommunikation, men känslan består och jag känner att jag måste finna motgiftet. Den förstörda definitionen, inte det som förstörts av den.

Så plötsligt slår det mig. Kanske efter att jag läst en bok (exempelvis Hakim Beys Temporary Autonomous Zone) att jag bakom orden i Washington, Afghanistan, på Yelah och de andra platser jag mött den unkna stanken av sanning också ser trevandet. Sökandet och förvirring. Plötsliga stunder av klarhet. Plötsliga stunder av inget. Ni vet känslan då ni ser ett ansikte ni inte kan placera i rätt kontext. För en stund svävar du genom dina erfarenheter och bilder. Scannar av och förkastar. Springer vidare i klumpen som nu växer sig allt tjockare i ditt huvud. Förvirringen och den saknade definitionen. En stund av oskuld. Av renhet. Ja, jag vet inte vilka fler pampiga ord jag skulle kunna använda. Vågar jag? Ja, det gör jag. Frihet.

Definitionen är ett vapen. Avvarandet av den, likaså. Låt förvirringen bli en kampmetod. Placera sanningar i fel kontext, ord i fel mening, en bild med fel ljud. Och låt mig som betraktare få erfara en sekund av söt smak, den söta smaken av frihet. Det kravlösa betraktandet, solidariseringen med intet. Men, bara för en kort sekund. För allt definieras, då det förväntas, och sökandet fortgår. Efter motgiftet. Efter ännu en skymt av frihetens trailer.