Santa Luzia och böckerna

Innan vi hinner börja prata sätter hon igång, och i hennes monolog kommer ingen emellan och den är lång. Först handlar det om Lula, den skam det är för det brasilianska folket att en sån inkompetent man, för att inte kalla honom åsna, valts till landets president. Som tur är blir han inte långvarig. Han kommer störta och han kommer ta Brasilien med sig i fallet om inte något görs. Något måste alltså göras!

Och Santa Luzias första dam är en handlingens sådan. Hon har redan slutit samman intresserade första damer i andra städer, lika lättförgätliga som nånsin Santa Luzia, och om Lula inte snabbt sticker långt bort dit han kom ifrån, då åker de upp till Brasília och gör livet surt för honom. Minsann.

Sen går hon, denna kommunens socialsekreterare, tillika hustru till borgmästaren, raskt över till ämnet de jordlösa, åtminstone i storgodskretsar hänger nämligen Lula och MST tätt samman. Stans borgmästare råkar vara stans största godsägare, så de jordlösas organisation MST är ett känsligt ämne. Godsägarna måste också sluta sig samman, menar hon. Det görs redan i liten skala, just faktiskt i Santa Luzia och omnejd. Hennes make har tagit initiativet till en legion som förbinder sig att hjälpa varandra om deras jordar ockuperas. Och det är inte tal om att utvisa de jordlösa, de ska skjutas, och på momangen. Och om den jordlöse hinner ta sig utanför gränsen för ägorna, ja, då ska han släpas tillbaka, om det krävs för att hålla sig inom lagens riktmärke, och sedan skjutas.

Jag tänker att jag måste hem till Aracaju och varna MST.

Favoritplatsen för Aracajus borgmästare att stoppa sina hustrur är just som ansvarig för sociala frågor. Främst därför att det dit kommer en hel del resurser som lätt kan försvinna ner i utvalda personers fickor om rätt kvinna sitter på rätt post. Men också för att en sån post inte kräver nån särskild kompetens. Tycker borgmästaren och hans hustru iallafall.

Att det finns många första damer utklädda till socialsekreterare, av alla de slag och kalibrar, märker vi när vi reser runt i en rad sergipanska kommuner för att berätta om Unicef-projektet Läsväskan. Tanken är att förbättra det statliga projektet Peti som skapades för att få bukt med barnarbetet och där familjen får en slant per månad för att i stället för att ha ungen arbetandes, sätter honom i en speciell skola. Denna särskilda skola, som i 99 fall av 100 leds av en ung tjej, ofta knappt läs- och skrivkunnig, hålls i en minimal sal och är helt berövad varje tillstymmelse till material - må det vara penna, svart tavla, papper, leksaker

För att ge dessa lärare möjlighet att utöva någon annan verksamhet än ren förvaring av barn, är Unicefs idé att ge dem en väska full av litteratur och att vidareutbilda läraren så att hon kan använda sig av dessa böcker i undervisningen. Det är Grimm-sagor, indianhistorier, socialpedagogiskt korrekta berättelser men framförallt är det en sällsynt fristad för fattiga flickor och pojkars fantasi.

Och i försöken att implementera projektet reser vi alltså till i gudsförgätna kommuner runt om i Sergipe. Och möter den ena första damen efter den andra. Vissa skräckinjagande som i Santa Luzia, andra ömkliga, en och annan omtyckbar.

Hon i Santa Luzia de Ithai vill i vilket fall inte ha bokväskan till sina Peti-ungar. De har det bra som de har det, och kommunen är inte intresserade av att dela ut kommunistböcker till sina invånare. Och hon gör redan mer än vad hon borde för sin stads medborgare, säger hon, och visar stolt kittet som alla nyblivna mödrar får - ett par tygstycken att göra blöjor av, en liten bäbiströja och bäbisbyxa, en nappflaska. "Nu slipper jag iallafall alla nyblivna desperata mödrar som tidigare ringde till mig och grät om att de inte hade kläder till ungen och skämdes för att lämna sjukstugan med en naken bäbis." Men vid kläderna går gränsen, några böcker ska vi inte ha.