Staten mördade Ken
Saro-Wiwa

Ken Saro-Wiwa tillhörde Ogoni-folket - en minoritet av många i Nigeria - och hans liv är intimt sammanvävt med dess moderna historia. Ogoni-folket lever i Niger-deltat, en ursprungligen rik och bördig miljö med goda förutsättningar för fiske och lantbruk.

Född 1941 skulle Ken Saro-Wiwa snart fylla 17 år då man 1958 gjorde stora oljefyndigheter i området. Inom kort hade Shell, och senare även Chevron och Mobil, etablerat sig där. Återverkningarna på miljön blev omedelbar. Inte nog med att den ursprungliga kulturen vräktes undan av oljeborrar, raffinaderier, fabriksanläggningar och en totalt ny infrastruktur - miljön tog också, omedelbart och påtagligt, stryk av urskogsröjningar, utsläpp och oljespill. Redan då var den unge Ken en skrivande människa och han påpekade under pseudonym dessa allvarliga konsekvenser i brev till Shell och olika regeringsorgan. Det hade ingen verkan alls.

Saro-Wiwa kom från en välbärgad familj, studerade vid det främsta nigerianska universitetet och blev så småningom regeringstjänsteman. Som sådan försökte han bekämpa Shell inifrån. Det båtade föga och han lämnade etablissemanget för att försörja sig som fri skriftställare. Här var han mera lyckosam och hans romaner och noveller röjer en ursprunglig berättartalang och ett utsökt handlag med engelska språket (på hans egentliga modersmål, Khanna, existerar i stort sett ingen litteratur). Bland hans verk kan romanen "Sozaboy" nämnas, men också den kritiska TV-serien "Basi & Company", som belyste förhållandena i landet ur en fattig medborgares synvinkel och lär ha samlat 30 miljoner tittare i veckan innan den 1992 förbjöds av militärdiktaturen. Han publicerade också flera stridsskrifter mot oljebolagens och myndigheternas oheliga allians.

1989 tog Ken Saro-Wiwa initiativet till Movement for the Survival of the Ogoni People (MOSOP) som bildades året därpå som en bred folkrörelse med miljökampen som främsta punkt. Detta ledde till otaliga konflikter med militärdiktaturen, som - för egen del - hade slutit synnerligen förmånliga avtal med oljebolagen. Grovt räknat kan man säga att bolagen och de makthavande delade vinsten rätt av, medan folk i gemen fick så gott som ingenting.

MOSOP satte strålkastarljus på dessa förhållanden, såväl inom som utom landet, och som dess förgrundsfigur arresterades Ken Saro-Wiwa vid åtskilliga tillfällen. Det var också under denna tid, i början av 90-talet, som Shell och diktaturens handgångna män - bland dem den nuvarande statschefen Abdulsalam Abubakar - gemensamt diskuterade möjligheten att röja Ken Saro-Wiwa ur vägen med våld, om så krävdes.

Till en början vidtogs dock andra repressalier: mellan juni 1993 och maj 1994 företog den nigerianska militären en systematisk ödeläggelse av Ogoni-samhället och dess ekonomi. Tusentals dog och många fler ställdes hemlösa. MOSOP svarade med massuppbåd och svidande kritik, dock hela tiden i fredliga former. Icke förty arresterades Ken Saro-Wiwa den 21 maj 1994 utan att några som helst beskyllningar till en början riktades mot honom. Så småningom konstruerades en smått löjeväckande anklagelse att han skulle ha låtit mörda fyra Ogoni-hövdingar - varav alla vid närmare påseende visade sig vara hans vänner och en rentav släkt med honom - under ett upplopp. Det står fullständigt klart att Saro-Wiwa ingenting hade att göra med denna händelse, hövdingarna mördades med all säkerhet av den nigerianska säkerhetspolisen.

Under tio månader hölls Ken Saro-Wiwa och åtta av hans stamfränder fängslade utan rättegång. Under denna tid blev de torterade och förvägrades medicinsk vård och all kontakt med omvärlden. Först i februari 1995 upprättades en militärtribunal som skulle döma Saro-Wiwa och de andra enligt de föregivna anklagelserna att de hade intrigerat för att mörda de fyra Ogoni-hövdingarna. Vad de i själva verket anklagades för var att ha organiserat Ogoni-folket till försvar för sina rättigheter gentemot diktaturen och Shell. För att skaffa undan dem för gott instiftades en ny lag som stipulerade dödsstraff utan benådningsrätt för envar som befanns skyldig till att ha framkallat etniskt våld.

Rättegången var en fars. Åtskilliga internationella observatörer har redogjort härför. Den general som var tribunalens ordförande besvarade frågor i vissa vittnens ställe, viktiga videobevis fick inte läggas fram med mera. Intressant är också att Shell hade en jurist på plats för att bevaka det hela. Från själva början stod det klart att Nigerias självhärskare hade bestämt sig för en fällande dom med ty åtföljande hängning.

Den 31 oktober 1995 dömdes Ken Saro-Wiwa och hans vänner till döden, och trots starka internationella protester effektuerades domen tio dagar senare.

Fallet Ken Saro-Wiwa visar med all önskvärd tydlighet hur långt i förakt för enskilda människors liv makten kan gå då den känner sig hotad. Men det visar också att dessa yttersta medel är tveeggade. De sociala omvälvningar som just nu äger rum i Nigeria ger belägg härför.