Proudhon i London

Hans kläder ser mycket udda ut. Så också glasögonen som nog inte går att köpa för 50 kr i ståndet han går förbi.

Går sedan in i en park där folk firar söndagen. Folk stirrar på honom. Visst finns där både punkare och hårdrockare som ligger i gräset men de är på något sätt mer anspråkslösa än vad Proudhon är när han lufsar fram.

Han har konkat runt med en proppfull liten handväska genom hela London. Plötsligt öppnar han den, där i ligger en liten, typisk talarpall.

- God dag, säger han med artig ton. Mitt namn är Pierre-Joseph Proudhon...

Ingen verkar ta någon notis. Han kliar sig i sitt skägg och tänker.

- Jag är nog mer känd som "egendom är stöld", kan jag tänka.

En och annan tar notis. De flesta ignorerar honom som en av dessa galningar som talar om jordens undergång med mera med mera.

- Jag kom tillbaka eftersom mitt uttryck är så väldigt feltolkat. Det är ju trots allt 160 år sen jag skrev den lilla skriften

- Jag får nog börja med att skriva om min barndom tror jag. Jag föddes 1809 i östa Frankrike. Min mor hade jobbat som tjänsteflicka. Far var bryggeriarbetare. 1814 belägrade de hela staden så vi fick fly till en annan förstad till Besancon. Far fick ta nytt jobb som tunnbindare. Men det gick ändå nöd i familjen. Och eftersom jag var äldst så fick jag jobba som kreatursherde från och med 7 års ålder. Han ser munter ut. Och nostalgisk. Det var underbart. Jag levde i gemenskap med naturen, jag strövade omkring i skog och mark dagarna i ända. Jag välte omkring i det höga gräset och åt frukter och bär som min dagliga föda. På kvällen var jag ordentligt sur men vad gjorde det när solen torkade? På något sätt måste jag ha fått ganska mycket inspiration därifrån. Folk undrar varför han låter så högtidlig när han pratar. Rent 1800-talssnack.

Vår familj hade många goda vänner. En av dem skaffade på något sätt en gratisplats till mig i Latinskolan i Besancon. Han ser lyrisk ut. Men det gick inte så bra, för familjekassan var det ju inte populärt att jag arbetade utan lön så jag fick arbeta då och då. Det var inte så lätt över huvud taget. Jag hade ju inga pengar till skolböcker. Ofta blev jag bestraffad för att ha glömt mina böcker. Om det vore så väl, jag ägde ju inte ens några skolböcker Han fnissar och snyftar samtidigt. Men vad jag vet så tar ni väl fortfarande betalt för skolmaten här, eller? Sen försöker ni rätta till klass-skillnaden genom att ge alla samma skoluniform. Patetiskt är det utan tvekan! Han lugnar ner sig lite och fortsätter. Men jag kämpade på. Jag vann flera pris, en gång vann jag även första pris. Medan de andra ynglingarna hade gratulerande föräldrar efter sig så hade jag bara mig själv på vägen hem. När jag kom hem grät mina föräldrar. De hade förlorat i domstolen, nu stod bankrutten framför dörren. Jag förstod att min skolgång var slut. Jag behövde försörja mina syskon och fick ta jobb på boktryckerifirman.

Jag fick vara korrekturläsare av gamla teologiska verk. Det var intressant, jag blev väldigt intresserad av språkvetenskap faktiskt. Men för mig har väl inget varat i mer än en månad så jag blev arbetslös efter ett tag igen. Jag vandrade från stad till stad för att söka arbete, jag var utfattig. En dag behövde jag sälja alla de skolböcker som jag fått i premier för att få mat. Jag besökte Paris alla 90 tryckerier, jag gick från stad till stad. Till och med till borgmästaren. Men egentligen saknades det nog inget arbete. En rik förläggare kunde säkert använda mig till någonting. Jag var en bricka i deras spel. Min blotta existens, att någon gick längs vägen med trasiga kläder och hög grad av kunskap som när som helst var bered att ta arbete på ett av landets tryckerier. Det var ett bra argument för kapitalisten mot arbetaren när han krävde högre lön. Nu börjar han snyta sig. Jag kände skam över att vara fattig. Jag ville inte vara fattig. Jag ville vara värdig. Jag försökte på alla sätt, ivrigt försökte jag att nå överhetens höjd. Det gick inte, jag tillhörde fel klass. Plötsligt försvann skammen och ovilligheten. Den ersattes med ilska. Ilska mot överheten som inte tillät mig att vara med. Jag bestämde mig för att analysera överheten, jag tänkte analysera hela det ekonomiska systemet. Efter ett tag märks att han nu ser ordentligt förbannad ut. Ingen ser ut att ignorera honom längre, hans tal lämnar ingen oberörd. Plötsligt lugnar han ner sig. Förresten. Glömde jag att berätta om Gustave? Gustave Fallot, en sann vän till mig. Jag träffade honom på bokbinderiet, sen fick han jobb som bibliotikarie. Medan jag var på luffen så skrev han följande uppmuntrande ord till mig "Proudhon! Vi äro bröder, så länge jag ännu har ett stycke bröd och ett rum, skola vi dela. Kom till mig, tillsammans skola vi segra eller gå under."

Jag hade tur, Besançon-akademien gav mig en studiepension. 1500 francs om året i 3 år. Det tackar man för. 1838 var det. Jag behövde verkligen pengarna. Två år tidigare hade jag och en kompanjon startat upp ett boktryckeri som fick ordentliga skulder. Min kompanjon begick självmord så jag hade en ordentlig börda att ta över. Jag skrev en liten skrift om söndagsvilan. Den fick jag pris för, fast kyrkan förbjöd den förstås. Det mesta jag har gjort har förbjudits. Nu hade jag lite erfarenhet inför mitt kända verk, "Vad är egendom?". Svaret var faktiskt inte så svårt att få fram, det var bara att fråga borgerligheten som ansåg att bara män med egendom skulle få rösta. Varför hade inte jag då rösträtt? Jag ägde ju mina glasögon. Jag ägde mitt tryckeri som jag arbetade i. Var inte det en egendom? Nej, svarade borgerligheten. En egendom kan man utnyttja andra med. Såväl ens anställda som samhället. Det är självklart att mitt boktryckeri inte var stöld. Jag vet inte vad jag skulle skriva i dag. Jo, förresten. Här har vi dagens tidning. Han tar fram sin handväska än en gång. 2 maj är det i dag ja. "Anarkister förstörde McDonalds" Ja, nu förstår ni vad jag menar. Om någon skulle slagit sönder mitt hus så skulle det inte blivit några större rubriker. Men den rikes äganderätt är helig, för om hans egendom attackeras så kan inte exploateringar fortsätta som i går. Förresten, läste en notis om att ägandekoncentrationen av aktier har ökat. Aktier, vilket bra ord att ersätta egendom med! Han mumlar lite för sig själv "Vad är aktier? Aktier är stöld" Det är ju perfekt! Förresten, jag antar att ni alla sitter framför datorn och placerar halva lönen i en sån där aktiefond va? Han fnissar lite för sig själv Jo, visst kan ni ju försöka stjäla lite av varandra men tro inte att man byter system på det sättet. I ett land en bit bort, Sverige, ägs 80 procent av aktierna av den rikaste procenten. Tro inte att det förändras med "den demokratiska kapitalismen". Jo, förresten. Gratulerar till era datorer som man faktisk kan ha nytta av. Men tro inte att ni fått pengarna till datorn gratis. Era förfäder har kämpat hårt för att få acceptabla villkor. Jo, tiderna har ju förändrats sen jag levde. Men nu verkar utvecklingen ännu ha stannat. Fler bor på gatan, precis som på min tid. Nu låter vi bemanningsbranschen bestämma villkoren. De är ungefär lika bra som på min tid faktiskt. Jag har också hört att de flesta av er lider av stress. Jo, men så fungerar ju "den nya ekonomin", den är helt enkelt gammal. Ni jobbar ju fortfarande ihjäl er 8 timmar om dagen, inte alls dåligt. Sen efter jobbet sitter ni och era barn och studerar borgerlighetens tv-program. Gratulerar! Han fnissar lite åter igen. Var var jag någonstans nu? Jo, jag gav ut "Vad är egendom?" Den retade upp så väl universitet som regeringen. Jag blev nästan dömd. Jag blev åtalad för angrepp på egendomen, religionen och de goda sederna. Samt agitation till missnöje mot regeringen. Kan någon här förklara för mig hur man agiterar till missnöje?

1843 var det roliga slut. Det var dags att arbeta igen eftersom stipendiet hade gått ut. Tryckeriet hade en skuld på 7 000 francs så det var dags att sälja. Tryckeriet förvandlades till egendom antar jag. Jaja. Jag har hört om de där som köper aktier i ett företag, ropar ordet "IT" och blir sedan mångmiljonärer vid 20 års ålder. Medan alla övriga får arbeta tills de blir 65, och spara till tiden efteråt. Jaja. Jag tog jobb som kontorist på en kolfirma i fyra år. Det var ordentligt tråkigt faktiskt. Sedan blev det året 1848. I slutet av februari pågick gatustrider som sedan avlöstes av 1500 barrikader som restes. De stormade rådhuset och kungadömet. Jag var där. Vi bestämde oss för att inrätta en provisorisk regering som skulle ge arbete åt alla. Den dagen förlorade jag förtroendet till våldet - men framför allt till makten. Där makten finns - där finns fortfarande ingen frihet. Dessa maktens män lyckades ta makten över revolutionen. Sedan dess har valet för mig inte varit svårt alls - ett samhällemed överhet eller utan överhet. Vi vet vad överheten gjorde av med revolutionen. De lät allting återställas till det vanliga. Förresten, nu har ni tydligen val vart fjärde år. Han ser ut att agitera nu. När ni röstade senast, kände ni känslan av att inget parti var värt din dyrbara röst? Tänkte ni den där tanken att man inte kan lämna över ansvaret till ett ombud. Varför inte ta saken i egna händer? Tydligen sägs det att ni måste få tillbaka förtroendet för era rika politiker. Varför inte utrota förtroendet istället?

Ironiskt nog så blev jag erbjuden en plats i någon slags protestregering. Jag kan tänka mig själv sitta i parlamentet och se hur folket ber till sina politiker i stället för att ta saken i egna händer.

Han fnissar än en gång.

Jag hade en tidning, kallad "Folkrepresentanten", den blev tyvärr förbjuden 1848. Sen fick jag ju motståndare också. Marx, som sade sig representera proletariatet. Jaha, jag vet bara om att hans far var mycket förnäm. Dock inte min. Han berättade om proletariatets diktatur och hur kommunismen skulle segra. Han berättade att det enda sättet att revolutionera samhället var genom en våldsam omstörtning, trots att det fanns andra vägar. Han trodde på staten och ledarna. Han trodde på tvånget. Varje vedbod skulle tillhöra staten. Allt skulle delas upp genom den kommunistiska principen. Jag har inget emot idéerna om allmänt ägande och rättvis uppdelning. Men tvånget? Nej tack. Sen kom förstås också hans efterföljare Lenin, som vred om det mest auktoritära ur Marx idéer, sen kom också Stalin som lät sig inspireras av Lenins handlingar. Ja, se vad som hänt i dag. Hur många miljoner har dött av stalinismen? Mina egna uppföljare, Bakunin och Kropotkin, skäms jag däremot inte över. Men dessa mord är väl inte fler än alla som blivit offer för det ekonomiska systemet. Alla barn som svält ihjäl på vår bakgård, den så kallade tredje världen. Alla soldater och civila som dött i våra ledares krig. Han ser ut att fundera lite. Nej, jag ska inte strö salt på era sår. Hellre på mina egna

Jag startade min folkbank också. Jag skulle starta med 12 000 medlemmar, och 36 000 francs i kapital. Men som jag sa: Det mesta jag gjort har blivit förbjudet. Jag blev åtalad för kritik mot Louis Bonaparte och fick sitta i fängelse i 3 år. Som kronan på verket fick jag 3000 francs i böter. Har ni suttit i fängelse någon gång. Jo, jag antar det. Alla som inte passar in i statens bild sitter väl i fängelse. Han ser inte ut att vilja prata om det. 1958 var det dags att fly till Belgien. Jag skulle få besöka fängelset i 4 år till efter att ha givit ut en hädisk skrift. Jag återvände inte förrän år 1862. Han ser dyster ut. 3 år senare dog jag. Det kändes tomt när jag låg på min dödsbädd. Så länge hade jag kämpat, till och med suttit i fängelse. Men hade någon lyssnat? Det visste jag inte. Jag visste allt om det rådande systemet men jag visste inte alls om någon hade lyssnat. Han sätter sig ner på marken och är tyst för en stund. Sedan reser han sig upp igen och tittar på den nu trollbundna publiken. Har ni lyssnat? Ja, skriker de unisont. Tack, då vill jag bara säga en sak till er. Om ni vill komma någon vart så får ni göra det själva. Ni kommer ingen vart genom att kasta gatsten mot polisen. Visst tog vi makten med våld under februari-revolutionen. Men vi avskaffade den aldrig. Ni måste skapa. Han packar i lådan i sin handväska och börjar gå iväg. Det ser ut som om folk vill följa efter honom. Han stannar och säger: Leve anarkin! Anarki är ordning! Folk förstår vad han menar.

Nu går han iväg igen.