Sverigedemokraterna - ett
obehagligt parti

Boken är uppdelad i två avdelningar - i första delen redogörs för partiets stormiga historia. En illuster berättelse om hur anhängare från tjugo- och fyrtiotalets välkända nazister Birger Furugård, Sven Olov Lindholm, och deras ideologi så småningom kom att få inflytande i föreningen i Nordiska Rikspartiet (NRP) och Bevara Sverige Svenskt (BSS). Enfrågeorganisationen BSS blev den mest lyckad, den kom att bestå till 1986. Det var aktivister från denna grupp som tillsammans med Framstegspartiet i Stockholm bildade Sverigepartiet. Detta parti var dödsdömt från födelsen och det sprack efter ungefär ett år. I partiet dvaldes dock en parallellorganisation, och ur denna sprang Sverigedemokraterna.

Problem med fasaden

Sverigedemokraterna hade från början problem med sin fasad. Man ville framstå som demokrater men i stort sett alla medlemmar i styrelsen hade nazistisk bakgrund. Man ville framstå som laglydiga men styrelsemedlemmarna var gravt brottsbelastade. Så fortsatte det länge.

Det var först när den avhoppade centerpartisten Mikael Jansson tillträdde som ordförande för partiet som de skrålande skinnhuvudena gradvis försvann från partiets demonstrationer och möten och som nazianstrukenheten mattades. Trots att det förnekas är partiet dock fortfarande mycket rasistiskt.

Även kopplingar till nazismen är, vid närmare granskning, lätta att finna. Till exempel är partiets logotyp, facklan med svensk fana, kopierad från det engelska nazistpartiet National Front (NF). I partiets tidning SD-kuriren rekommenderas alltjämt litteratur från europeiska nazistpartier.

Nypressad kostym

Partiet fick så småningom mandat i ett antal kommuner. Bombarjackan hade byts ut till en välstrykt kostym.

Det avslutande kapitlet i första delen av boken, behandlar den senaste partisplittringen, som födde Nationaldemokraterna. Splittringen skedde därför att en grupp i partiet tyckte organisationen blivit för mesig.

Den andra delen av boken beskriver de propagandakampanjer som partiet genomfört mot framförallt invandrare, homosexuella och vänstern men som också drabbat politiker och journalister.

Denna del av boken beskriver en ideologi som bygger på en populism bestående av konspirationsteorier, rasism och enkla lösningar som tilltalar ungdomar, pensionärer och vuxna missnöjesväljare. I denna ideologi talas det mycket om lag och ordning, men partiet är det tyngst brottsbelastade i landet.

Också partiets samröre med Vit maktrörelsen granskas, samt Sverigedemokraterna som plantskola för terrorister med utgångspunkt för attentatsförsöket mot Gudrun Schyman, 1 maj 1993. Det var då några Sverigedemokrater greps nära vänsterledaren med en handgranat i en väska under ett första maj-tal i Stockholm.

Slutligen finns längst bak i boken ett schematiskt register över partiets valkandidater och styrelse med domregister och nazistisk koppling.

Att granska ett extremistiskt parti

Att utsätta Sverigedemokraterna för samma granskning som andra partier är en journalistisk skyldighet men behäftat med en rad svårigheter. Partiet har stött från sig alla journalister som försökt skaffa sig insyn, handgripligen. Det har skett med regelrätta överfall, hotfulla telefonsamtal och mordhot som medel. Partiet styrs diktatoriskt av brottsbelastade personer. Strukturen är därför allt annat än genomskinlig. Vore det inte för dessa oändliga interna konflikter skulle Larsson/Ekman nog inte kunna skriva sin bok. Partikonflikterna har ofta karaktären av vendettor med burleska inslag. De olika fraktionerna pratar skit om varandra för öppen ridå i närradion och avslöjar ganska bra organisationens struktur.

Både Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna förmår inte längre att växa. Till skillnad från sina europeiska systerpartier som Jörg Heiders högerpopulistparti eller Pia Kjærsgaards Dansk folkeparti, stöter man bort respektabla medlemmar. Partierna har heller inte lyckats tvätta bort naziststämpeln trots att de länge försökt, ett resultat av det externa motståndet från utomparlamentariska grupper, även om parlamentariska aktivister försöker ta åt sig äran. Partiet har inte fått bli ett rumsrent växande parti tack vare bråken 30 november och i samband med alla andra samlande manifestationer. Detta har ökat trycket på partiet gång på gång och hjälpt till i de interna bråken.

De eviga partistriderna har hittills spräckt varje försök till homogenisering, en enhetligpartibildning har varit omöjligt.

Partiledningen saknar en ordförande som är trovärdig, ickenazist, ostraffad, och tillskillnad från Jansson, har utstrålning. Partiet är ogenomskinligt, hemlighetsfull och repellerande också för nya medlemmar. Kort sagt det förefaller omöjligt att organisationen i dagens skepnad skulle bli Sveriges svar på Dansk folkepartiet, som vissa kommentatorer velat göra gällande under den gångna veckan.

Själva boken

Sverigedemokraterna, den nationella rörelsen är underhållande skriven. Att extremhögern är Stieg Larssons specialitet märks. Boken Sverigedemokraterna är full med källmaterial som granskats noggrant och försetts med rimlig analys. Det är ett relativt hederligt intellektuellt arbete.

Jag antar dock att diskussionen om boken kommer att bli het. Annars blir jag besviken. Säkert kommer kritiken att komma från såväl vänster som höger. Naturligtvis kommer Sverigedemokraterna att anklaga boken för att vara oriktig, en produkt av extremvänstern.