Serbien, Milosevic och
protesterna

Förbundsrepubliken Jugoslavien, bestående av Republiken Serbien och Republiken Montenegro, utropades i april 1992 efter upplösandet av Socialistiska Förbundsrepubliken Jugoslavien. Den senare bestod av republikerna Slovenien, Kroatien, Bosnien/Hercegovina, Serbien (med de två självstyrande regionerna Vojvodina och Kosovo), Montenegro och Makedonien.

Jugoslavien ligger i centrum av den balkanska halvön, och gränsar till Albanien, Kroatien, Bosnien/Hercegovina, Ungern, Rumänien, Bulgarien och Makedonien. Jugoslaviens befolkning uppgår till 10,5 miljoner invånare, med huvudstaden Belgrad som största ort med omkring 2,5 miljoner invånare.

Efter "kommunistregimens" kollaps i början av 90-talet kom Milosevic och hans Socialistiska parti till makten med hjälp av de starka serbisk-nationalistiska vindar som blåste genom området och tvingades på medborgarna. Nationalistiska ledare fick även makten i de andra ex-jugoslaviska delstaterna. På grund av detta inleddes krig efter krig på Balkan. Dessa krig höll igång ända till slutet av Kosovo-kriget och NATO-bombningarna 1999.

Krigen försämrade såväl det politiska som det ekonomiska läget i Jugoslavien. Landet var isolerat och uteslutet ur alla internationella organisationer och samfund, och levde sedan början av 1992 under hårda ekonomiska sanktioner. Levnadsstandarden började sjunka tills det nådde botten efter bombningarna, då Jugoslaviens BNP låg under Albaniens ett land som annars brukar anses vara Europas fattigaste.

Jag tänker här inte gå igenom några detaljer rörande krigen i Jugoslavien, för det skulle ta upp för mycket plats men resultatet av krigen var fattigdom och inskränkningar av de mänskliga rättigheterna, såsom yttrandefriheten, organisationsfriheten osv. Milosevics parti Serbiska Socialistpartiet (SPS) satt fortfarande vid makten, nu i koalition med hans hustrus "kommunistparti", Jugoslaviens Förenade Vänsterparti (JUL) och den kände serbiska fascisten Vojislav Sesljs extrema högerparti Serbiska Radikala Partiet (SRS).

Milosevic var i ordets vanliga bemärkelse inte någon diktator, utan Jugoslaviens politiska system beskrevs istället ofta som en ickeliberal demokrati. Det förekom val var fjärde år och det mesta sköttes inom lagarnas ramar. Dock var all media av betydelse kontrollerad av staten, och det var därigenom lätt att kontrollera opinionen. Nya lagar togs i bruk från gång till gång, endast för att försäkra sig om att oppositionen mot staten och därmed mot Milosevic inte hade så stort inflytande på folket.

I de senaste valen, 1996, förlorade Milosevic regim för första gången en del av makten. Oppositionella politiska partier vann lokala val, men Milosevic vägrade att erkänna valresultaten. Inte förrän efter månader av demonstrationer blev valresultaten till slut erkända även av honom.

Från 1996 till 2000 skedde inga förändringar förutom att levnadsstandarden för vanligt folk sjönk. Milosevic och hans kumpaner blev rikare och rikare, alltmedan folket blev fattigare och fattigare.

Konflikten i Kosovo sattes igång när Milosevic inte var villig att tala om regionen med albanska nationalister. Konflikten avslutades i och med NATO:s bombningar av Jugoslavien. Bombningarna påverkade inte Milosevic och hans skara nämnvärt istället drabbades vanligt folk när deras arbetsplatser blev förstörda, sjukhusen och skolorna bombades sönder och nationalismen, som tidigare hade dalat åter var på frammarsch.

Valet i år

I valet den 24:e september i år hade två kandidater störst vinstchanser Slobodan Milosevic och Vojislav Kostunica. Oppositionen hade samlats under namnet Serbiens Demokratiska Opposition (DOS) och stod enad bakom Kostunica, som är konservativ serbisk nationalist med nyliberala ekonomiska teorier som stöd för sin politik.

Vi serbiska anarkister ställdes inför ett svårt val: Skulle vi rösta eller inte? Röstandet stred mot våra anarkistiska principer, och speciellt röstandet på en sådan högerpolitiker som Kostunica. En del anarkister förde fram argument om att det skulle vara lättare att verka politiskt under Kostunica än under Milosevic. Det kan jag hålla med om, och även om jag själv inte röstade så förstår jag dem som gjorde det.

Man måste förstå är $ I vilken situation vi befann oss i. Vi som arbetade inom den politiska oppositionen hade ingen möjlighet att uttrycka oss fritt. Vi fick inte publicera någonting, vi kunde göra några offentliga framträdanden att organisera oss fackligt och andra saker som ter sig naturligt i många andra länder var endast drömmar för oss.

Valnatten fylldes av olika budskap. Alla deltagande partier uppgav olika resultat, och valkommissionen gav inte ut något officiellt resultat. Det stod dock klart att DOS klart hade vunnit valet, vilket många källor däribland SPS uppgav. Milosevic verkade förvirrad, varken han eller någon i hans närmaste krets verkade veta vad de skulle säga.

Efter tre dagar av jättelika demonstrationer organiserade av oppositionen, utsåg DOS Kostunica till segrare av den första valomgången och hävdade att han fått mer än 50 procent av rösterna. Dagen därpå utannonserade valkommissionen, som helt stod under Milosevic kontroll, nya resultat. Nu sades det att det skulle utlysas en andra valomgång eftersom ingen av kandidaterna hade fått mer än 50 procent av rösterna. Alla förstod att Milosevic hade förlorat valet och att han nu med alla medel endast försökte att hålla sig kvar vid makten.

Den organisation som samlade större delen av den unga delen av befolkningen var "Otpor" som på serbokroatiska betyder "Motstånd". Många anarkister har frågat mig om den här organisationen, eftersom de officiellt inte har några ledare och eftersom de använder sig av vissa anarkistiska symboler. Tyvärr måste jag göra alla anarkister besvikna, då Otpor egentligen är en nationalistisk organisation som förespråkar nyliberala reformer. De leds av ett fåtal "organisatörer" i själva verket ledare som innehar all makt inom organisationen, och de får även ekonomiskt stöd från ett flertal västländer.

Givetvis är inte alla av Otpors medlemmar delaktiga eller positiva till detta, som vi ser som fel. Majoriteten av de unga som är med har gått med eftersom Otpor under de två senaste åren var den mest framträdande delen av motståndet mot Milosevicregimen.

Generalstrejk utlystes

Oppositionen utlyste generalstrejk som ett led i kampen mot Milosevic, och den 2 oktober hade idéen förankrats bland folket och generalstrejken mot Milosevic inleddes.

Vi stödde strejken eftersom vi ansåg, och anser fortfarande, att avsättandet av Milosevic stod högst på dagordningen och att det var det vanligt folk skulle tjäna på mest.

Strejkens första dag förlamade hela Serbien. Alla städer i Serbien, bortsett från Belgrad, stod i princip stilla. Gruvarbetare i landets största kolgruva i Cacak började strejka en dag innan generalstrejken skulle inledas, och de var de som mest entusiastiskt höll strejken igång. Universitet och gymnasieskolor började strejka även de.

Det främsta tecknet på att strejken var effektiv var Milosevic TV-framträdande, där han anklagade demonstranterna och de strejkande arbetarna för att vara betalda av NATO för att splittra Jugoslavien inifrån. En del lokala TV-stationer slutade sända program från den Milosevickontrollerade Serbiska Radion och Televisionen (RTS), och började istället informera folk om den verkliga situationen i Jugoslavien.

Strejken följdes av blockader av huvudleder i Belgrad och motorvägar runt om i Serbien. Under strejkens andra dag följde började fler och fler företag strejka även de, och Serbien var ännu närmare ett totalt stillestånd. Belgrad var blockerat i mer än sex timmar, och motorvägen som går genom Belgrad var blockerad under mer än två timmar. I vissa delar av staden började polisen slå ner demonstranter. Detta var för oss det främsta tecknet på att Milosevic förstod att hans dagar nu var räknade och att han nu endast kunde hålla sig kvar vid makten med hjälp av våld.

Polisvåldet var dock ganska begränsat. På vissa ställen började polisen redan på andra strejkdagen gå emot order om att slå tillbaka demonstranter, vilket gav oss hopp om att polisen snart skulle förena sig med folket. Mer än 7000 strejkande gruvarbetare ställdes under tredje strejkdagen mot 2000 kravallpoliser, som ville få dem att återuppta arbetet i gruvorna. Några arbetare blev skadade, men med hjälp av folket i den närliggande staden Lazarevac fortsatte de strejka.

Studentprotesterna

Vi var mest aktiva i studentdelen av protesterna, och hade där ett antal konflikter med Otpors "organisatörer". I våra ögon var de alltför mediakåta och inte hade någon aning om hur man organiserade protester. De hade också svårt att acceptera att vi ville använda våra svartröda fanor, men eftersom vi stod på oss och fick stöd av andra demonstranter fick vi till slut rätt.

Vi förstod att strejken inte skulle kunna åstadkomma någonting utan någon ideologisk förankring, så vi hjälpte till att organisera studentprotesterna genom att sammanlänka "organisatörerna" med en mängd oberoende fackföreningar i Serbien. Vi hade kontakter med oberoende fackföreningar för mediearbetare som arbetade på stationer som var kontrollerade av Milosevic. Vi förstod att enda sättet att ta kontrollen över media var om mediearbetarna gjorde det. Så vi tog kontakt med fackföreningarna och satte dem i kontakt med demonstranterna.

Tredje protestdagen bestod mest av väntan, eftersom det var planerat att folk från hela Serbien skulle komma till Belgrad nästföljande dag för att hjälpa till att blockera Belgrad helt. Blockaderna och protesterna runt om i staden fortsatte.

Regimen gjorde ännu ett felsteg genom att tillsätta en välkänd fascist som professor vid filosofiska fakulteten vid Belgrads universitet. Universitetet var redan känt som centrat för protesterna mot stat och auktoritet. Vi, de filosofstuderande, kom fram till att vi skulle blockera universitetet dag och natt och att vi inte skulle låta några studier pågå tills professorn blev utbytt. Så jag, och omkring 20 andra studenter, spenderade natten och morgonen vakandes i fakultetsbyggnaden utan att släppa in den nytillsatte professorn.

Andra professorer höll möten och kom fram till att de stödde oss och bestämde sig även att inte godkänna den nya professorn. De beslutade sig också för att strejka tillsammans med oss tills fascisten blev utbytt.

Avgörandets dag

Fjärde dagen blev en avgörande dag för Milosevic. Man kunde riktigt känna i morgonluften att något stort skulle ske. Det var uppenbart att folk hade fått nog av Milosevic och hans regim. Folk började samlas på torget framför Filosofiska fakulteten omkring klockan elva på morgonen. Det tog inte lång tid innan massan blev oöverskådlig. Några uppskattningar säger att det var omkring två miljoner människor samlade på Belgrads gator varav många var från andra städer.

Omkring klockan tre inleddes protestmarschen. Demonstrationståget gick längst med en av Belgrads största gator. Nu förstod jag att någonting stort skulle ske. I tågets front gick folk från staden Cacak, som var bland de mest militanta deltagarna.

Tåget nådde fram till parlamentsbyggnaden, som stormades och sattes i brand. Polisen satte in tårgas, men för första gången slog folket tillbaka! En del poliser började misshandla demonstranter, men slogs tillbaka och då gav många poliser upp och gick över till demonstranternas sida. Många polismän skadades och deras uniformer och hjälmar togs ifrån dem och visades upp som troféer. Även några polisbilar förstördes.

Demonstranterna nådde därefter fram till den statliga TV:ns (RTS) högkvarter, vilket stormades, förstördes och sattes i brand. Chefen för RTS dödades nästan av upprörda demonstranter. Alla TV-stationer och andra mediecenter togs över av deras anställda. För första gången på tio år inledde RTS sändningar som talade mot Milosevic och snart var det hela över.

Valkommissionen meddelade att de hade misstagit sig och att oppositionens kandidat egentligen hade vunnit valet. Milosevic gjorde ett TV-framträdande där han sade att han nu hade förlorat, och att han istället skulle spendera mer tid med sin sonson.

Nu byggs en ny "demokratisk" stat upp. Vi står fast vid våra anarkistiska principer, och kommer kämpa lika hårt mot den här staten som vi skulle kämpa mot någon annan. Skillnaden är att vi nu kommer att kunna organisera oss mot regimen. Det talas redan om att Jugoslavien ska gå med i Internationella Valutaunionen IMF något som vi kommer att vara redo för!

Generalstrejken som genomfördes visade att själva generalstrejkskonceptet inte alls, som många brukar säga, är uträknat. Den visade att folk, när de är inriktade på ett specifikt mål nu handlade det om att störta Milosevic, verkligen tar till solidaritet och ömsesidig hjälp som ett vapen! Slutligen visade strejken även att arbetarna är, och även kommer att vara, den drivande revolutionära kraften i samhälle. Utan stödet från gruvarbetarna från Cacak skulle ingenting ha hänt under protesternas sista dag.

Det råder inga tvivel om att vårt samhälle tog ett steg mot frihet, men ur vårt anarkistiska perspektiv var det endast just ett steg och ett litet sådant. För att uppnå vårt mål ett fritt samhälle utan några orättfärdiga auktoriteter, klasser eller utsugning kommer vi vara tvungna att kämpa ännu hårdare, men till slut kommer idén om den fria världen segra!