Klassikerförklararad
dynga

Robert Crumb
Fritz the Cat
Karneval, 2008

Ända sedan jag fastnade för Arne Anka för snart tio år sedan så har jag blivit rekommenderad att läsa Crumb, och då främst Fritz the Cat. Ändå har det inte blivit av förrän nu. När jag slutligen slår ihop Fritz-albumet är jag förvånad över att andra uppfattar de två serierna som lika.

Fritz the Cat vältrar sig i olika mansmyter och uppträder som bohem, hemlig agent, filmstjärna och revolutionär utan någon till synes större satir. Arne Anka är en uppenbar satirisering av medelklasspoeter som pantsätter ordbehandlaren för att kunna gå på krogen och ragga.

Tonen i Fritz-albumet sätts med den inledande serien om hur "den förlorade sonen" Fritz återvänder hem till mor och syster. Det tar inte många rutor förrän det står klart att serien flera sidor senare kommer finalera i att syskonen ligger med varandra. Ungefär så fortsätter det hela albumet igenom. Fritz knullar en hit, en dit, röker brass, är CIA-agent och slåss mot kinensiska kommunister. Humorn blir inte skarpare om man vet att Fritz the Cat länge var utlopp för ett liv Robert Crumb ville, men inte ansåg sig kunna leva.

Fritz och hans vänner påminner om de äventyrande bohemerna i Jack Kerouacs På drift. På samma sätt figurerar också kvinnor hela albumet igenom som bakgrundsfigurer, prydnader, finansiärer, sexobjekt, gnällspikar och moralister. Gränsen mellan att satirisera och enbart återupprepa kan vara tunn. Frågan är om kvinnoföraktet i Fritz the Cat över huvud taget är satir? Jag ser inget som tyder på det. Tvärtom skildras katten Fritz nästintill genomgående som en cool kille och kvinnor som irriterande, såvida de inte erbjuder frivilligt sex. Tillräckligt irriterande kvinnor blir "straffknullade", alltså gruppvåldtagna.

Crumbs teckningar är lite kladdiga till en början, men de blir snyggare och snyggare. Teckningar är trots allt hälften av seriemediet, och är de fula kan serien bli jobbig att läsa. Liv Strömquists Hundra procent fett, som jag läste nyligen, lider till viss del av fula teckningar. Skillnaden mellan Liv Strömquist och Robert Crumb för mig är att medan Liv skriver roliga serier och kan rita snyggt om hon vill, så dras Roberts mycket vältecknade serier ideligen med kraftigt obehagliga undertoner.

Fritz the Cat får givetvis vara hur alternativ som helst. Mycket så kallad alternativkultur gör inget annat än att reproducera det människoföraktande samhällets redan dominerande uppfattningar. Men att Crumbs grabbklyschiga serier skulle vara utmanande och våga skriva sånt andra inte säger är ren lögn. Jag menar, vem har inte hört "henne skulle man kunna knulla...med en påse på huvudet!"? Om Crumb sedan gör någon liten "galen" twist på detta, så blir det inte ett nytt eller roligare skämt för det.