Situationistiska internationalen existerade mellan 1957 och 1972 och utgjordes från början av ett antal konstnärer och intellektuella som föresatt sig att utforska möjligheterna att förverkliga det konstnärliga projektet i vår tid. En sådan verksamhet grundade sig på insikten att konsten i betydelsen 'framställning av konstnärliga objekt' var död och vad det handlade om var att åstadkomma fritt skapade ögonblick av liv, att konstruera situationer. Denna inställning ledde till en kritisk granskning av det nutida samhällslivet och av den revolutionära rörelsens historia samt till ett storslaget försök att formulera en sammanhängande, modern revolutionär teori.

Internationalen bildades vid en konferens i Alba i Italien med deltagare från bl.a. Bauhaus imaginiste (Asger Jorn) och lettristerna i Paris (som Gil Wolman). Ett viktigt projekt under de tidigaste åren var att systematiskt och slumpmässigt genomströva ett antal stadsmiljöer och undersöka deras inverkan på sinnesstämning och känsloliv, en verksamhet som utarbetades av Ivan Chtcheglov och gavs beteckningen dérive. Ganska snart kom sällskapets aktiviteter att domineras av gruppen i Paris men internationalen hade också från och till sektioner i Tyskland, Skandinavien, USA, England och Italien som publicerade egna tidskrifter.

Den franska tidskriften kom ut med tolv nummer mellan 1958 och 1969. Redaktör för samtliga nummer var Guy Debord och i redaktionskommittén i mitten av sextiotalet återfinns bl.a. Michéle Bernstein, Raoul Vaneigem, Mustapha Khayati, René Viénet och J.V.Martin.

Situationisterna vägrade att formulera någon som helst doktrin eller ideologi med vilken ledarna i en organisation alltid dominerar skaran av militanter. De avvisade i stället alla lärjungar och dem som inte förmådde upprätthålla gruppens hisnande ambitioner och de förkastade termen 'situationism' som använd enbart av fiender till det situationistiska programmet.

Enligt situationisterna står vi inför ett universellt dominerande system som utmärks av att den stora massan av människor förblir passiva under det skådespel (spectacle) som de härskande minoriteterna organiserar. Ett skådespel som inte enbart utgörs av sina mest påtagliga manifestationer, som exempelvis reklam och TV, utan som också tränger ner i och formar nästan all mänsklig aktivitet. I detta system reduceras människan till enbart konsument av varor och hon tvingas delta i produktionen som alienerad: hon offrar sitt liv för rätten att överleva. Men mot systemet uppstår ständigt kritik och opposition; mycket är skenbart och spelar sin roll i det förhärskande skådespelet, annat återinpassas eller rekupereras av makten. Den autentiska oppositionen måste ständigt finna nya kampformer; en är détournement: att använda redan existerande företeelser i omkastad betydelse och omstörtande syfte.

Situationisterna uppmärksammade och influerade revolter runt om i världen på sextiotalet. I Frankrike låg de bakom skandalen i Strasbourg och de ingick i den första ockupationskommittén på Sorbonne i maj 68. Deras idéer, som kunde avläsas på väggarna i Paris, rör sig i människornas sinnen som fiskar i vattnet.

Doktor Eriksson

Fler texter av Doktor Eriksson