Spektrat av möjliga levnadsval reduceras drastiskt: för bara tio år sen var det möjligt att leva som arbetslös, ointresserad student, socialfall, konstnär, småkriminell, sällskapsmänniska, fuskare, idealist eller aktivist utan större mödor än de inneboende idag har det i princip blivit ekonomiskt omöjligt att göra det om man inte driver sin linje som ett effektivt affärskoncept, och trakasserierna från myndigheterna (och käcka representanter för allmänheten) når oanade höjder. Att ge efter för den järnhårda sociala konformismen ger oss möjlig (inte säker) materiell och social trygghet: utan kommunikation, utan möjligheter, utan skönhet, utan det okända, utan nyfikenhet, kort sagt utan liv. De som hamnar utanför bildar en skarpt avgränsad klass av offer, fråntagna sina medel att handla, som utsätts för ständigt nya förnedrande nycker av den skenbara välviljans godtycke. Och den som försöker hålla näsan över vattnet måste komma på allt smartare lösningar för att få in pengar och bli accepterad trots att man håller på med en egen verksamhet; dessa verksamheter färgas av säljbarhet, konkurrenskraft, reklam och sponsring och blir en experimentell sektor av den fria företagsamheten - påhittiga individer tycker sig lura systemet, men vem är det som skrattar?

Men repressionen som med ständigt nya medel och ständigt nya befogenheter möter dem som av olika skäl sprattlar emot gör likväl inte det tomma liv som erbjuds mer lockande. Fängelse än sen: är det inte ungefär samma arbetstvång, förnedring, godtycke och kontroll som kantar våra liv härute också, men i lite andra doser? Visst: att kamrater rycks ifrån oss kan göra oss rasande, att rättsprocesserna drivs utan elementära krav på objektivitet och vederhäftighet kan göra oss rasande, men de är likväl bara de klumpigaste åtgärderna för att skydda den brist på liv som vi alla står inför, som är det värsta.

Surrealisternas verksamhet går egentligen bara ut på att utforska medlen att exaltera livet bortom privat lycka, karriär, pengar, lönearbete, familj och sunt förnuft. Därför månar vi om de gamla vanliga och aldrig inaktuella vägarna: ilskan, fantasin, drömmen, förälskelsen, leken, poesin, slumpen, den experimentella oordningen i sinnena, ägnandet åt det okända. Därför är vi särskilt fientliga mot alla dessa försök att kolonisera kreativiteten och revolten med marknads- och karriärskompromisser: till exempel kultursvängen och den parlamentariska reformismen. Alla desperata initiativ för att öppna nya möjligheter att verkligen leva har i oss en värdelös allierad. Riv upp!

Ingemar Johansson

Fler texter av Ingemar Johansson

Relaterade länkar:
Den radikala skattkistan
Guy Debord and the Situationists
Raol Vanegiem: Konsten att leva, en manual för de unga
S.I Startseite
S.I. Archives

Sök på Yelah

För kännedom

LUF-aren Isak Bergdahl har polisanmälts för att under valborgsfirandet i Uppsala ha gjort hitlerhälsning. Bergdahl riskerar inte bara böter, utan också jobbet vid Uppsala universitet. Men ärligt talat, är det ändå inte ganska skönt med politiker som faktiskt står för sina åsikter?
Erik Lindgren