Feministpanel i
Fi-drevets kölvatten

Det visade sig snart att Tiina Rosenberg verkade ha ett ganska avslappnat förhållande till den omfattande personförföljelse hon blev utsatt för under 2005. Hon skämtade ganska friskt och menade att mediedrevet mot Fi faktiskt hade sina positiva sidor.

- Det klargjorde läget. När det blåser så märker man vilka som håller feminismens fana högt, vilka det går att lita på. De övriga deltagarna i diskussionspanelen var Rebecka Lärnesjö, vänsterpartist och docent i sociologi, Diana Mulinari, också hon docent i sociologi samt Åsa Trullsson, doktorand i religionsfilosofi och aktiv i Möllevångsgruppens kvinnocafé i Malmö. Som synes dominerades panelen av akademiker, vilket påpekades från publikhåll. En kvinna frågade, med adress till Tiina Rosenberg, varför Fi duckar för de tunga frågorna, som sex timmars arbetsdag, och ägnar sig åt vad hon beskrev som ”akademiskt besserwisseri”. Hon syftade på diskussionerna på Fi:s årsmöte som, enligt henne, handlade för mycket om abstrakta frågor som konstruktionen av kön och mindre om jordnära frågor.

- Det är ingenting konstigt att vi diskuterade kön på årsmötet eftersom det är en central fråga för feminismen, svarade Tiina Rosenberg och tillade att Fi inte alls består enbart av akademiker men dock har ett starkt stöd i medelklassen.

Formulera om feminismen

Åsa Trullsson blev den paneldeltagare som starkast betonade gräsrotsperspektivet, med sin erfarenhet av praktiskt feministisk arbete.

- Vi har ingen ideologi, vi är inte ”anarkafeminister” eller så, vi är bara feminister. Vårt arbete är praktiskt, identitetsstärkande och medvetandehöjande. Vi jobbar med systerskap, att stödja och stärka varandra, sa hon. Hon ansåg att det var hög tid att gå tillbaka och formulera om vad feminism är och vad som inte är feministiska frågor. Hon syftade bland annat på att det i offentligheten betraktas som ”osmart feminism” att jobba med makt och sexualitet, i stället för ”smarta” feministiska frågor som lika lön för lika arbete. Men, sa hon, ”för mig är feminism ett radikalt sätt att analysera makt”.

Makt en het fråga

Just makt blev en av de hetare frågorna i panelen, som i övrigt i hög grad präglades av det samförstånd som brukar känneteckna paneldiskussionerna på sociala forum. Rebecka Lärnesjö beklagade att feminismen tappat konceptet klass.

- Kvinnokamp är i grund och botten maktkamp. Kvinnorörelsen har lyckats bra på många fronter, med kvinnojourer, kaféer, förändrad lagstiftning, jämställdhetsarbete på skolor och arbetsplatser och så vidare. Men klass har försvunnit. Idén att ”alla är feminister” döljer det faktum att klass skär rakt igenom kampen för jämlikhet. Alla kvinnor har inte gemensamma intressen.

”Ingen kvinnokamp utan klasskamp” slog hon fast med direkt udd mot den borgerliga feminismen. Diana Mulinari höll med henne och menade att ”en feminism som bygger på att skada andra, som exploaterar andra, är en farlig feminism”. Denna attack mot de borgerliga feministerna upprörde en kvinna i publiken som frågade sig varför panelen inte innehöll någon företrädare för det borgerliga lägret.

Backlashen - en maktkamp

Andra ämnen som behandlades under de närmare två timmarna var queerbegreppet, sex timmars arbetsdag, separatistisk organisering och om vi upplever en feministisk backlash. Vad gäller det sistnämnda påpekade Åsa Trullsson det anmärkningsvärda att personer nuförtiden kan sitta i tv och hävda att könsmaktsordningen inte är definierad. Hon tillade dock att det feministiska engagemanget på gräsrotsnivå är stort men att den starka backlashen kommer från makthavarnas sida.

Diana Mulinari höll med och konstaterade att det är en ambivalent tid vi lever i, med rasistiska och homofobiska attityder på ytan, men att det under denna yta bubblar av motstånd. Rebecka Lärnesjö menade att backlashen vi ser är en maktkamp.

- Feminism är ju en maktkamp och människor släpper inte makten frivilligt. När kvinnokampen går framåt hårdnar maktkampen.

För akademisk prägel

En annan fråga som fick stort utrymme var den om strategi. Vart går vi härifrån? Hur ska feminister arbeta. Där vävdes den samman med frågan om feminismens akademiska prägel. - Feministiska rörelsen är för akademisk idag, vi måste bredda debatten, menade Åsa Trullsson. Paneldeltagarna hade uppenbara svårigheter med att svara konkret på frågan om vad som bör göras. En kvinna i publiken definierade feminismen som att ”vara mot förtryck”. Vi måste åter till praktiken, menade hon. Vad ska vi göra?

- Politikens första regel är att söka sig till en grupp, små eller stora. Allting börjar i kollektiv organisering, svarade Tiina Rosenberg. - Vi måste behålla våra utopier, försvara den feministiska utopin att avskaffa kön som princip för social organisering, var Diana Mulinaris svar. Men publiken krävde mer konkretion än så. Moderatorn lyfte fram sex timmars arbetsdag och ställde frågan om det var ett bra krav. Det var ett av de få konkreta politiska krav som diskuterades. Rebecka Lärnesjö var otvetydig i sitt svar.

- Det är en av de viktigaste frågorna just nu tillsammans med lagstiftning om rätt till heltid, full sysselsättning och utbyggnad av offentlig sektor. De andra deltagarna höll med om att sex timmars arbetsdag var ett viktigt krav, men Diana Mulinari ville gå ännu längre. - Fyra timmars arbetsdag för alla. Vi har råd med det.