Den ryska arbetare- och
bonderevolutionen

Efter Trotskijs och röda arméns slakt på antiauktoritära socialister i Kronstadt samma år som denna bok utkom på svenska, skildes de antiauktoritära och auktoritära socialistiska rörelserna i Ryssland åt för gott. Bolsjevikpartiets diktatur blev sedan i det närmaste total. I Souchys förord kan man ana en förhoppning om att de rådande förhållandena skall förbättras, att revolutionen skall komma på rätt, folklig köl igen. Dessa förhoppningar grusades 1921.

Ingen med historiens facit i hand kan hävda annat än att det råder, och alltid har rått, en avgrundsvid klyfta mellan auktoritär och antiauktoritär socialism. Trots detta har jag fortfarande sett exempel på, att exempelvis syndikalismen sammanknyts med diktaturer som de i f.d. Sovjet, Kampuchea och Warzawapakten. Måtte detta tidsdokument vara en nagel i ögat på dem som hävdar att all socialism fallit i gruset med Berlinmuren. Det är förvisso den antiauktoritära socialismens kanske värsta fiende som har fallit.

Texten har skrivits av från originaltextens första 40 sidor. Boken i sin helhet omfattar 240 sidor, men dessa två första stycken är de, som jag uppfattat som historiskt mest viktiga och värda att föreviga. Om tid och ork finns, skall jag någon gång foga de övriga 200 sidorna till detta elektroniska dokument. Boken i sin helhet torde med stor tur finnas att tillgå på välsorterade antikvariat och universitetsbibliotek. Som en fingervisning om originalets omfång och ämnesindelning bifogas här den fullständiga innehållsförteckningen.

Linus Walleij 1999-08-06

INNEHÅLL:

RYSSLAND.
	Sid.
Förord	5 *
Den socialistiska rörelsen i Ryssland	16 *
Marxisterna (socialdemokraterna)	16 *
Narodnikerna (folksocialisterna)	19 *
(Höger socialrevolutionärerna)	19 *
Vänster-socialrevolutionärerna	20 *
Maximalisterna	25 *
Anarkister och syndikalister	29 *
"Nabat"- anarkisterna	35 *
En grafisk framställning	39
Landsbygden	40
Böndernas ekonomiska läge	44
Böndernas politiska läge	57
Fackföreningarnas utveckling	65
De ryska fackföreningarnas organisation	82
Oppositionen i fackföreningarna	91
Förstatligande eller socialisering	97
Förtrustningen	103
Hemindustrien och atellerna	111
Konsumtionen	114
Arbetarnas ställning i städerna	128
Arbetarförsäkring	136
Finanssystemet	140
Råden	146
Den röda armén	155
Uppfostran	166
UKRAINA.
Revolutionen	175
Machno	183
Den socialistiska rörelsen	214
Bönderna och kommunismen	222
Det ekonomiska läget	229

* = Omfattas i denna avskrift

---

Augustin Souchy

Den ryska arbetare- och bonderevolutionen

Resultatet av en studieresa i Ryssland och Ukraina under april--okt. 1920.

------

Översättning från författarens manuskript

Av

Ragnar Casparsson.

------

BOKFÖRLAGET BRAND

STOCKHOLM 1921

Föreningstryckeriet, Stockholm 1921.

---

RYSSLAND.

FÖRORD.

När den ryska revolutionen utbröt och tsarismen störtades, fanns det säkerligen icke en socialist, som icke hälsade denna revolution med glädje. Alla, från de moderataste statssocialister och reformister till de radikalaste anarkister, ja, till och med Europas liberaler, sågo ett tecken på framåtskridande i den ryska tsarismens störtande. Men när Kerenski¹ sedan ville rädda spillrorna av det ryska statsskeppet i ententens² säkra hamn och fortsätta kriget med Tyskland, så gjorde sig oviljan gällande bland Rysslands massor, emedan de hade hoppats att revolutionen skulle föra till freden! Då Kerenski med koalitionen Miljukov och Gutschkow förskrev sig till ententen, så kunde han naturligtvis icke uppfylla det ryska folkets fredsönskan. Det var klart, att de revolutionära vågorna icke skulle lägga sig, utan gå vidare i riktning mot freden. Det parti, som satte freden på sitt program, hade den största utsikt till framgång. Och detta parti var bolsjevikpartiet.

De politiska förutsättningar för bolsjevikernas seger förelågo. Men därtill kommo också de psykologiska och ekonomiska.

De psykologiska orsakerna. Sedan århundraden levde det ryska folket under tsarismens herravälde. Autokratien gjorde allt för att upprätthålla auktoritetstron hos folket. Denna auktoritetstro hade trängt så djupt ned i folkets liv, att den till och med hörde tillsammans med böndernas liv och inbördes förhållanden. Symboliskt för detta förhållande är ordet "lille far".³ En av de starkaste faktorerna för konserverandet av denna tro var religionen. Den grekiska kyrkans ortodoxa katolicism finner ännu i dag sitt starkaste stöd i Ryssland. Revolutionen har väl raserat tilliten till tsaren, men fullkomligt utplånad är den ändå icke. Tron på auktoriteter lever alltjämt i Ryssland och den är i dag långt starkare än till exempel i England eller Amerika. Det var därför naturligt, att det nya politiska systemet måste vara auktoritärt för den massa, som ännu alltjämt är auktoritetstroende. Bolsjevismen är ett auktoritärt system. Teoretiskt vill det självt vara marxistiskt, det vill säga auktoritärt-socialistiskt.

De ekonomiska orsakerna. Redan under Kerenski- perioden växte missnöjet och därmed fordringarna på självständighet bland arbetarna. Arbetarna, som representerades av arbetarråd eller fabrikskommittéer, ville icke längre vara löneslavar åt fabriksägarna. De ville avlägsna fabriksägarna och själva överta fabrikerna. Efter långvarig kamp lyckades de slutligen att nå detta mål. Men då de icke voro beredda på produktionens övertagande och icke heller hade några fackföreningar, som voro i stånd att leda industrien, så betecknade den första perioden av arbetarnas övertagande av produktionen ett allmänt förfall. Arbetarna arbetade för sig själva, men icke för samhället. Egna industriförbund hade de icke och de små ansatser till sådana sammanslutningar, som funnos, voro så föga utvecklade, att i denna period av allmänt förfall endast ett strängt centraliserat parti till en del kunde bekämpa det kaos, som härskade. Man kan till och med säga, att det var en lycka, att bolsjevikpartiet då fanns till och hade kraft nog att ingripa. Annars hade kanske ett icke socialistiskt parti, till exempel kadettpartiet jämnat vägen för reaktionen. Så som det nu blev kan man ju icke säga, att socialismens ideal uppfylldes, men under de givna omständigheterna var det den enda utvägen. En annan ekonomisk faktor var understödjandet av böndernas strävanden att tillägna sig storgodsägarnas jord. Både i städerna och på landet voro sålunda de ekonomiska faktorerna gynnsamma för bolsjevikerna.

Det gives idag många socialister, som fördöma bolsjevikernas herravälde i Ryssland. De äro motståndare till bolsjevikerna, emedan förhållandena i Ryssland under deras herravälde icke äro socialistiska. Och det är sant, att om man anlägger socialistiska eller kommunistiska synpunkter på förhållandena i Ryssland, så är det icke svårt att se, att det icke härskar någon socialism eller kommunism och då kan man -- från detta höga vakttorn -- fördöma bolsjevismen.

Bland bolsjevismens motståndare kunna vi urskilja tre olika riktningar.

Den första är kapitalismens och den kapitalistiska samhällsordningens anhängare. Till dessa kunna alla de stater räknas, som under kriget⁴ bildade ententen mot Tyskland och Österrike och som nu sammanslutit sig i ett Folkförbund, ett allt för ädelt namn för denna imperialistiska sammanslutning, samt Amerika och det kapitalistiska Tyskland. Dessa bekämpa icke bolsjevismen, emedan de svikits i sina förhoppningar på denna rörelse, -- de voro redan från början emot den -- utan emedan de känna sig hotade, emedan de frukta, att det bolsjevikiska Ryssland ständigt skall vara en revolutionsfara för alla andra länder. Men de frukta naturligtvis i första hand en revolution i sina egna länder, emedan de då skulle förlora sina privilegier, framförallt den privata egendomsrätten, varpå hela den nuvarande samhällsordningen vilar. Utom detta allmänna, internationella kapitalistiska intresse finnes det också speciellt nationalistiska. Frankrike hör till exempel till bolsjevismens argaste motståndare, därför att de franska kapitalisterna äro intresserade i Ryssland med större penningsummor än andra länders kapitalister. De vilja under alla omständigheter ha tillbaka de penningar, som de lånat bort till det tsaristiska Ryssland, och trots att bolsjevikerna flera gånger förklarat, att de äro villiga att gälda dem -- i början annullerade bolsjevikerna alla tsarismens skulder, -- så äro de franska kapitalisterna ändå icke nöjda; de vilja också för framtiden göra affärer i det på naturtillgångar så rika Ryssland. Och detsamma är förhållandet med alla andra kapitalistiska stater. Av dessa anledningar bekämpa de nu bolsjevismen med alla medel, som stå dem till buds: genom öppet och hemligt krig, genom blockaden och genom understödjandet av ryska kontrarevolutionärer.

Den andra riktningen bland bolsjevismens motståndare utgöres av de moderata och reformistiska socialdemokraterna. Till en del voro dessa redan från början emot bolsjevismens taktik, till exempel därför att den godkände upplösningen av konstituanten genom anarkisterna (till en del bidrogo bolsjevikerna till denna); en annan del blevo sedermera motståndare till bolsjevikerna på grund av deras antidemokratiska och antihumana medel, exempelvis på grund av förbudet mot tidningar och möten. De voro också principiella motståndare till den omdelbara och absoluta expropriationen av kapitalismens egendom. Enligt deras mening skulle bolsjevikerna ha sökt förbindelse med västerns demokratier. De taga Marx till hjälp och påstå, att socialismen endast kan komma genom kapitalismens egen utveckling. Politiskt måste Ryssland efter tsarismens sammanstörtande först ha genomlevat demokratien och ekonomiskt måste den ha genomlevat den modärna kapitalismen; sedan denna utveckling genomlupits skulle Ryssland vara moget för socialismen. De bekämpa också bolsjevismens frihetsfientliga tendenser, deras utomordentliga kommission för bekämpandet av smugglingen och kontrarevolutionen o.s.v.

Men när dessa människor själva komma till makten, så låta de förvisso icke sitt politiska handlande vägledas av några humanistiska synpunkter. En Noske som försvarsminister och representant för denna riktning har icke använt mindre inhumana medel än bolsjevikerna, men han har kanske hycklat mera än dessa. I det stora hela avböjer denna riktning av socialdemokrater, socialpatrioter, reformister eller vad de nu må kallas bolsjevikernas taktik, emedan den synes dem för radikal. Också denna riktning bekämpar bolsjevikerna hemligt eller öppet -- mest hemligt -- med alla medel och med allt gewalt. Den hjälper den beväpnade kontrarevolutionen, bidrager till att upprätthålla blockaden mot Ryssland o.s.v. När socialdemokraterna sutto i regeringen i Tyskland, så gjorde de verkligen allt detta emot det bolsjevikiska Ryssland.

Till den tredje riktningen bland bolsjevikernas motståndare höra slutligen de antiauktoritära socialisterna, anarkisterna och syndikalisterna. Medan de två första riktningarna äro motståndare till revolutionen över huvudtaget, så äro de sistnämnda alltigenom revolutionära. De äro heller icke motståndare till bolsjevikerna i samma mening som de två förutnämnda; de äro emot bolsjevismens auktoritära världsåskådning. De kämpa mot bolsjevikerna på det andliga området. Medan de reformistiska socialisterna äro emot bolsjevikerna, emedan dessa gingo för långt, förebrå anarkister och syndikalister dem för att de icke ha gått långt nog. De förebrå bolsjevikerna för att deras metoder icke gjort rent hus med den gamla staten och kapitalismen, att de givit auktoritetstron, statsfördomarna och löneslaveriets system för många koncessioner och därigenom hämmat revolutionens vidare utveckling. De förebrå bolsjevikerna för att de upprättat en ny stat och därigenom lett revolutionen i falska banor. De visa bolsjevikerna inkonsekvensen i deras ställning, då de å ena sidan påstå, att staten är en förtryckar- och klassinstitution och att ett fritt samhälle endast kan bestå utan stat, men å andra sidan sätta in hela sin kraft på att göra denna klasstat så stark som möjligt, så fruktansvärd som möjligt och att fullkomna densamma genom den strängaste centralism. De revolutionära syndikalisterna och anarkisterna säga vidare, att bolsjevikerna genom införandet av denna stat och denna centralism icke närma sig friheten utan avlägsna sig ifrån den. Som motståndare till den politiska maktens erövring förebrå de bolsjevikerna, att dessa genom erövrandet av den politiska makten blivit maktpolitiker och skjutit den viktigaste sidan hos socialismen och kommunismen i bakgrunden; men då de nu en gång slagit in på den politiska vägen, så måste de ju ta konsekvenserna härav. En av dessa konsekvenser är undertryckandet av andra socialistiska partier och riktningar, förbud mot utgivandet av tidningar och avhållande av möten o.s.v. Anarkister och syndikalister äro emot den bolsjevikiska metoden att erövra den politiska makten, de äro emot centralism och statssocialism. Det behöver väl näppeligen sägas, att de i likhet med bolsjevikerna äro förbittrade motståndare till privatäganderätten, till kapitalismen, den borgerliga demokratien och alltså även till varje slags nationalförsamling.

Som man lätt inser äro kapitalisterna och socialreformisterna starkare politiska motståndare. De revolutionära syndikalisterna och anarkisterna äro väl också motståndare till de bolsjevikiska metoderna, men om bolsjevikerna verkligen menade ärligt med talet om statens förstörande, så kunde det möjligen ur fiendskapen framväxa en kampgemenskap. Så som sakerna nu stå förhålla sig anarkisterna och syndikalisterna neutrala gentemot bolsjevismen, där de icke stå helt avvisande.

Att gömma sig bakom "objektivitetens" täckmantel är oftast ingenting annat än feghet; ett fritt bedömande, utan varje subjektiv färgläggning är väl icke möjligt, åtminstone icke om det står en personlighet bakom orden. Jag säger därför utan omsvep ifrån, att jag är revolutionär syndikalist och att min världsåskådning är anarkismens. Men om jag, liksom mina idéfränder, icke i allt kan erkänna bolsjevikernas metoder och taktik, så är det i högsta grad smaklöst av bolsjevikerna att stämpla oss såsom kontrarevolutionärer, för att på detta sätt misskreditera den revolutionära syndikalismen och anarkismen i de revolutionära arbetarnas ögon. Före revolutionens utbrott och före kriget skulle det icke fallit en rysk bolsjevik in att beteckna en revolutionär syndikalist och anarkist som kontrarevolutionär, endast därför att denna fördömde staten, proletariatets diktatur och centralismen tillsammans med kapitalismen. Tvärtom hade den gången den revolutionära syndikalisten och anarkisten haft större rätt att beteckna bolsjeviken på detta sätt. Men han gjorde det icke då det gällde de ryska bolsjevikerna. Nu är saken en annan. Bolsjevikerna äro härskande parti. Deras teorier, deras metoder och deras taktik äro icke blott platoniska; de äro en kall verklighet, som ofta är rätt kännbar för det ryska folket. De teorier och metoder, som tidigare voro mer eller mindre tacksamma diskussionsämnen i tidningarna, äro idag förordningar, dekret och lagar för det ryska folket. När vi alltså idag polemisera mot dessa teorier och denna taktik, så äro vi också nödgade att ta ställning till dekreten. Men göra vi det, så stämpla oss bolsjevikerna, när vår kritik är ogynnsam, såsom kontrarevolutionärer. Och ändå kunna vi i dag, lika litet som tidigare, avhålla oss från denna kritik. I dag ha vi ett verkligt underlag att bygga på, medan vi tidigare nödgades arbeta med hypoteser. Det är nödvändigt att observera en sak: skillnaden mellan dekret, lagar och förordningar, som framgått ur teorier, och sådana, som äro att föra tillbaka på förhållandena i Ryssland. En kritik av de senare vore, i betraktande av att bolsjevikpartiet är ett revolutionärt parti, en kritik av revolutionen själv. Och en sådan kritik kunna vi icke företaga i dag, i synnerhet icke som revolutionärer. Men en kritik av de förra hålla vi för lika nödvändig som tidigare diskussionerna mellan de olika socialistiska riktningarna. Men dessutom måste vi undersöka verkningarna av båda slagen av dekret, både av dem, som framgått ur teorierna och av dem, som fötts av de verkliga förhållandena. Hur litet vi än tro på lagar och dekret, så måste vi ändå medgiva, att de utlösa en reaktion hos folket. Folket reagerar dels vänskapligt, dels fientligt mot dessa dekret, allt efter deras natur och efter folkets önskningar; det givet också dekret, som utlösa och befordra folkets revolutionära krafter, men det givet även sådana, som hämma och förinta det revolutionära initiativet.

Men en sådan undersökning är ytterst svår. Att klassificera lagarna och dekreten på det sätt, vi tidigare angivit, är icke alltid så lätt i praktiken. En rad av dekret äro också resultaten av en sammansmältning mellan dessa båda element. Om nu verkningarna helt eller delvis äro befordrande för revolutionen eller också helt eller delvis frihetsfientliga, och folket reagerade mot dem på ett motsvarande sätt, så kunde man lätt komma i det märkvärdiga läget att man ville godkänna 60 proc. av dekreten och fördöma 40 proc. av dem. Men en social revolution är intet räkneexperiment; om man accepterar den eller fördömer den, så är den ändå en revolution.

Men för de avsikter vi hysa är det heller icke nödvändigt, att beräkna procenten i de sociala händelserna. Det rör sig här icke i första hand om en kritik av bolsjevismen utan om ett klart erkännande av revolutionen i Ryssland och de resultat den givit. Huvudavsikten är, att giva Tysklands och vest- Europas arbetare, för vilka boken skrivits, en del lärdomar, så att de i en revolutionär situation må kunna tillgodogöra sig den ryska revolutionens erfarenheter. Denna boks syftemål är således icke kontrarevolutionärt, utan revolutionärt. Om arbetarna vid studiet av dess sakuppgifter beträffande förhållandena i Ryssland komma till det resultatet, att de icke kunna godkänna vissa saker och vissa metoder och för sitt eget lands vidkommande icke önska sådana förhållanden som de ryska, så får detta icke vara liktydigt med ett avböjande av den sociala revolutionen, det får endast vara en lärdom med avseende på de medel och metoder, som icke böra brukas, när en revolution utbryter i deras eget land. Detta är det huvudsakliga syftet med denna bok och skildringarna från Ryssland, som äro fullt verklighetstrogna och icke försök att vare sig försköna eller svartmåla, skola vara underordnade detta syfte.

Om nu förhållandena i Ryssland icke befinnas vara sådana, som många hoppats och så som man tänkt sig genomförandet av den sociala revolutionen, så må man betänka, att revolutionen i Ryssland inträffade vid en tid, då de ryska arbetarnas och böndernas stora massor icke voro beredda att organisera det ekonomiska och politiska livet enligt frihetens principer, utan att revolutionen fann arbetarna fullkomligt oförberedda. Om man därtill lägger de ryska arbetarnas förhållandevis stora efterblivenhet i tekniskt avseende, så inser man, att revolutionen icke kunde komma på det sätt, som de stora teoretikerna eller de längst avancerade revolutionärerna föreställt sig.

Vi kunna alltså ställa oss den frågan: önska vi, att den ryska revolutionen icke hade inträffat, därför att den icke inbringat det vi hade hoppats och drömt om? Endast en antirevolutionär kan svara ja på denna fråga. Men varje revolutionär måste som en soldat med "gevär för fot" med hela sitt hjärta, hela sin känsla och sympati vara hos revolutionen. Och hur skulle vi kunna annat! Skulle vi, som ständigt strävat efter revolutionen, som hoppats på den och arbetat för den, vi som besjungit den i våra sånger, skulle vi, nu när revolutionen äntligen är här, skjuta den ifrån oss, som en kärlekslös moder sitt missbildade barn? Nej, revolutionen är här; den är icke sådan, som vi hoppades den skulle vara. Det är ett missbildat, delvis ofullgånget barn. Men det är vårt barn. Vi äro föräldrarna. Det åligger oss, att erkänna barnet, att vårda det, fostra det, omforma det och göra det till ett starkt, fritt, stolt och i möjligaste mån fullkomligt barn.

Berlin i december 1920.

A.S.

--------

---

Den socialistiska rörelsen i Ryssland.

Då det förnämsta syftet med denna bok är att giva en framställning av den ryska revolutionen och de förhållanden, som skapats genom densamma, så skola vi endast sysselsätta oss med de socialistiska partierna och rörelserna i Ryssland i den mån detta är nödvändigt för att man skall förstå revolutionen och ryska förhållanden.

Marxisterna (socialdemokraterna).

Den ryska socialistiska rörelsen var icke socialdemokratisk vid sin uppkomst. Icke heller den socialism, som företräddes av Bakunin hade uppstått ur socialdemokratiska teorier. Det var en slags socialism, som uppstått ur landets egendomliga lantbruksförhållanden. Den rörelse som uppstod kallade sig Narodniki och var en speciell rysk skola inom socialismen. Senare uppstod också i Ryssland en särskild socialdemokratisk skola, vars egentliga grundare var Plechanow, som företrädde Marx' och Engels' åskådning. År 1883 bildades det socialdemokratiska-marxistiska partiet. Då denna riktning icke hämtade sitt byggnadsmaterial från den ryska arbetar- och bonderörelsen, utan från utlandet, och då den utvecklades med stöd från den tyska arbetarrörelsen, så äro denna riktnings principer och teorier väl kända för vest-Europas och i synnerhet för Tysklands arbetare. De äro marxismens. Självfallet har den under den ryska knutpiskans herravälde bibehållet en revolutionär anda, så som denna bibehållits bland alla ryska revolutionärer, som varit tvungna att uppträda radikalt mot tsarväldet.

Redan mycket tidigt var det ryska socialdemokratiska partiet uppdelat i en höger- och en vänsterflygel. År 1905 kom det till en öppen brytning mellan de båda flyglarna. De radikala voro i majoritet och kallade sig därför majoritetsmän, på ryska bolsjeviker. De moderata voro i minoritet och kallade sig minoritetsmän, på ryska mensjeviker. Bland mensjevikerna stannade Plechanow och till dem sällade sig också Martow och Abramowitsch. Bolsjevikernas ledare var Lenin. Plechanow dog strax efter den ryska revolutionens utbrott. Han betecknas ofta som den ryska socialdemokratiens grundare.

Mensjevikernas program är snarlikt den vänstra flygelns i det tyska socialdemokratiska partiet eller den högra flygelns i oavhängiga partiet.⁵ Själva bekänna de sig nu till samma ståndpunkt, som den som intages av det oavhängigas högra flygel.

Bolsjevikernas program har mera intresse, emedan detta parti innehar makten och svingat sig upp till härskande parti i Ryssland. Det är således deras program, som blivit mer eller mindre förverkligat. Och om man också icke kan föra förhållandena i Ryssland tillbaka på deras program, eftersom livet aldrig följer några program, så har det dock övat ett starkt inflytande på utvecklingen sedan bolsjevikerna kommo till makten och på den nuvarande situationen i landet. Om vi ta ut de viktigaste punkterna ur bolsjevikernas program, så ha vi i viss mån ett kriterium på i huru stor grad förhållandena i Ryssland kunna föras tillbaka på bolsjevikernas politik och teorier och i vilken grad de äro att föra tillbaka på revolutionen själv.

Till de ryska bolsjevikernas grundprinciper höra proletariatets diktatur och erövrandet av den politiska makten genom ett socialdemokratiskt parti, -- ehuru det falskeligen säges ske genom "proletariatet" -- överförande av fabriker, gruvor, fartyg, hyttor, kort sagt hela industrien och jorden i statens ägo, det ekonomiska livets organiserande genom staten. Det heter ordagrant i deras program: "Statsmakten upphör att vara en parasiterande institution, som står över produktionsprocessen; den börjar omvandlas i en organisation, som endast och allenast fyller uppgiften, att förvalta landets ekonomiska liv". Upphävandet av den politiska rätten för den utsugande klassen och förövrigt av alla sådana frihetsinskränkningar, som stå i vägen för diktaturens genomförande. Organiserande av förbrukningen genom alla statsmedborgares obligatoriska medlemsskap i konsumtionsföreningar, som sedan bliva statsorgan.

Dessa äro i korthet grundsatserna och programmet för det bolsjevikiska partiet, som senare, efter det makten erövrats, kallade sig självt Det kommunistiska partiet. Enligt Lenins förklaring kallade partiet sig kommunistiskt, dels emedan det ville skilja sig från socialdemokraterna och dels emedan det ville draga över till bolsjevikerna de arbetare och bönder, som hittills varit med i den anarkistiska och revolutionära syndikalistiska rörelsen.

Vi skola senare bli i tillfälle att se, i vilken grad partiet lyckats överföra sitt program på samhällslivet i Ryssland.

Narodnikerna (Folksocialisterna).
(Höger-socialrevolutionärerna).

Medan marxisterna, både mensjevikerna och bolsjevikerna, egentligen äro en främmande växt på rysk jord, så äro däremot narodnikerna av äkta ryskt ursprung Narod betyder folk. Narodnikernas socialism var folkets egen socialism. En av de första och mest betydande männen i denna rörelse var Lawrow. Tschernitschewsky tillhörde den också. Denna rörelse är av äldre datum än marxisternas. Senare kallade den sig också Socialrevolutionära partiet. Medan marxisterna hade ett stort inflytande på städernas arbetarbefolkning, voro de socialrevolutionära ett övervägande bondeparti. Dess socialism var mera en bondesocialism än en proletärsocialism. Då Ryssland är ett agrarland med en befolkning, som räknar mer än 80 proc. bönder, så var det naturligt att det Socialrevolutionära partiet skulle vara det populäraste. Till detta parti hörde "revolutionens mormor", Breschkowskaja eller "Babuschka",⁶ som hon kallades och som genom revolutionen befriades ur fångenskapen i Sibirien. Efter Kerenski-regimens sammanstörtande reste hon till utlandet och gjorde gemensam sak med de amerikanska kapitalisterna.

På samma sätt som hos marxisterna utvecklades även inom detta parti en höger- och en vänsterflygel.

Den högra flygeln var för en konstituerande församling, liksom mensjevikerna alltså parlamentarisk. Dennas intellektuella ledare är Tschernow. Den hade också mycket annat gemensamt med mensjevikerna, ehuru den icke var marxistisk. Den var för koalitionsregeringen med de konstitutionella demokraterna (kadetterna) och den var med och bildade en koalitionsregering under Kerenski-regimen tillsammans med kadetterna Gutschkow och Miljukow samt mensjevikerna. Kerenski hörde själv till socialrevolutionärernas högra flygel. Enligt höger-socialrevolutionärernas program skulle nationalförsamlingen (konstituanten) äga avgörande inflytande över frågorna om rikets författning, socialiseringen och alla andra viktiga frågor. Det var och är den borgerliga demokratiens program.

Vänster-socialrevolutionärerna.

Helt annorlunda var det med den vänstra flygeln av det socialrevolutionära partiet. Dess medlemmar voro de gamla terroristerna mot det tsaristiska systemet. De äro också ännu idag terrorister, men skilja sig från bolsjevikerna därigenom att de endast erkänna den personliga terrorn, men fördöma den systematiska, organiserade terrorn. De äro för mördandet av en despot (tsaren), men de äro emot inrättandet av en särskild avskräckningsinstitution, såsom ochranan under tsarismen eller den utomordentliga kommissionen (Tscheka) under bolsjevismen.

Revolutionsprocessen påskyndade splittringen inom det Socialrevolutionära partiet. Från revolutionsutbrottet till november 1917 utgjorde den vänstra flygeln oppositionen mot partiets deltagande i koalitionsregeringen; den företrädde huvudsakligen en internationell ståndpunkt, men bröt sig i november 1917 ut och bildade Vänster-socialrevolutionära partiet.

Detta nya parti bildades huvudsakligen genom det livaktiga bondeståndet, och dess ledare lade särskild vikt vid, att undandraga de stora bondemassorna inflytandet från höger-socialrevolutionärerna. Dessutom ville de draga in i revolutionsprocessen sådana element, som stodo främmande för marxismen och som förnämligast hade utvecklats inom den ryska skolan "Narodnitschestwo". Ända till freden i Brest-Litovsk⁷ arbetade det vänster-socialrevolutionära partiet solidariskt samman med bolsjevikerna i alla sovjet och i regeringen. De övertogo från sjunde folkkommissariatet det för Ryssland så viktiga lantbruket, för att försöka realisera socialiseringslagen beträffande jorden.

När partiet vid freden i Brest-Litovsk icke kunde vara överens med den tyska imperialismen, så utträdde det ur regeringen. Från den tid, då partiet upphörde att dela regeringsansvar med bolsjevikerna, ha de senare ensamma fört sovjetregeringens politik. Bolsjevikerna började med terrorsystemet, med att tvångsutskriva bröd från bönderna, med att reorganisera polisorganen och att återinföra dödsstraffet. Som alla andra socialistiska partier förklarade sig det vänster- socialrevolutionära partiet vara motståndare till denna politik. I juli 1918 vid femte sovjetkongressen innehade partiet 40 proc. av mandaten. Men efter denna tidpunkt började partiet allt mera energiskt vända sig emot bolsjevikernas samarbete med den tyska imperialismen. Ett utslag av deras missnöje med denna politik var mordet på greve Mirbach, det tyska sändebudet i Moskwa.

Detta mord gav bolsjevikerna anledning att göra upp räkningen med det konkurrerande partiet och de begynte med en systematisk förföljelse, som fortgår ännu i dag, och således sträckt sig genom mer än två år. Alla partiets tidningar undertrycktes, ett flertal medlemmar skötos, hundrade och tusende sovjetdelegerade, som tillhörde partiet, blevo uteslutna ur sovjeten. Följden härav blev att partiet blev illegalt, dess bästa medlemmar kommo i fängelse och partiet förlorade möjligheten att öva ett direkt inflytande på massorna. De verksamma bönderna, som icke längre hade några representanter i sovjeten, drevos in på de desparata kuppernas väg. Men böndernas uppror blevo undertryckta med den största våldsamhet och vidgade därför klyftan, som nu ligger mellan bolsjevikernas makt och byarna.

Denna framställning av partiets utveckling har jag återgivit efter en berättelse av en av partiets ledare, som under den första perioden efter Kerenski-regeringens fall var medlem i folkkommissariernas råd som kommisarie för lantbruket, Isaac Steinberg. Även beträffande partiets program skall jag följa hans framställning.

För detta parti synes icke den så kallade övergångsperioden⁸ såsom en period, som principiellt skiljer sig från den socialistiska epoken. Under övergångsperioden skola inga andra principer omsättas än de, som verkligen tänkts för även det socialistiska samhället. När man talar om "statens avdöende" så kan man icke utveckla statsideologien och statstvånget till dess högsta form under övergångsperioden. Man kan icke förlita sig på övergångsskedets provisoriska karaktär, då världshistorien ofta visar, att just det "provisoriska" blivit det beståndande.

Det vänster- socialrevolutionära partiet tror icke på genomförandet av den sociala revolutionen genom en oförvägen minoritet eller genom något slags kommunistiskt parti. Det håller före, att om icke den sociala revolutionen endast skall bliva en enkel överföring av produktionsmedlen från en egendomsbesittare till en annan, utan en radikal omvälvning i alla människors sociala och andliga vanor, liksom också en fullständig förändring i produktionsprocessen och konsumtionen, så kan revolutionen endast säkerställas genom massans eget fria och självständiga skapande. Men detta betyder icke att partiet är parlamentariskt. Det är tvärtom antiparlamentariskt och emot en konstituerande församling.

Detta parti är således icke för proletariatets diktatur, utan för den verksamma och livaktiga majoritetens diktatur. Men i ett agrarland sådant som Ryssland måste den sociala revolutionens grundlag vara ett förbund mellan det verksamma bondeståndet och stadsproletariatet, varvid det visserligen icke är nödvändigt med en aritmetisk bondemajoritet; båda dessa verksamma huvudklasser måste vara likaberättigade.

I motsats till det bolsjevikiska partiet står det vänster-socialrevolutionära partiet på federalistisk grund. Under övergångsskedet måste hela samhällsbyggandet, både i politiskt och i ekonomiskt avseende, ske efter federalistiska principer. Partiet är ett sovjetparti och fordrar, att valen till sovjeten, som de under övergångsperioden betrakta som politikens centrum, endast böra äga rum under full frihet och att råden i sin verksamhet måste praktisera de längst gående demokratiska principer, eftersom rådssystemet under andra förhållanden endast blir ett hån mot arbetarnas vilja. Så är det nu, och som en följd därav skola arbetarna på nytt komma att sträva efter allmän rösträtt och liknande formella principer i den borgerliga demokratien. Råden skola blott politiskt och allmänt kulturellt tjäna uppbyggandet av det socialistiska samhället, och därför måste alla arbetsgrenar och alla arbetargrupper företrädas i dem. De ekonomiska funktionerna, produktion och fördelning av produkterna, skola uteslutande ligga i händerna på producenter och konsumenter, d.v.s. hos fackföreningarna och konsumtionsföreningarna. Partiet fordrar således icke en nationalisering av produktionen; de menar att en sådan endast leder till ett förstatligande av hela den ekonomiska processen och att den leder till den sämsta arten av statskapitalism. Produktionsmedlens socialisering skall icke vara det samma som att överföra produktionsmedlen i statens "ägo", utan skall betyda detsamma som deras förvandling till alla arbetares gemensamma rikedom. Denna tankegång var också vägledande i den socialiseringslag för jorden och storgodsen, som partiet utarbetade, och som den nuvarande regeringen nära nog helt och hållet upphävt. Partiet propagerar för skapandet av produktionsföreningar bland de verksamma bönderna. Produkternas fördelning skall däremot ligga i händerna på arbetar- och bondekonsumtionsföreningarna. Den federativa sammanslutningen av dessa båda slag av ekonomiska organisationer skapar den samhällspyramid, som förbinder byarnas och städernas ekonomiska verksamhet och varigenom statens roll -- vore det också rådsstatens -- föres tillbaka på alla organiserade medborgares verksamhet.

Det vänster-socialrevolutionära partiet har alltid erkänt den individuella terrorn såsom ett kampmedel, men ansett att det bör användas med den största försiktighet. Gentemot terrorn såsom regeringssystem eller såsom ett system för att förverkliga socialismen står det emellertid avvisande. Därför fördömer partiet också dödsstraffet, som bolsjevikerna återinfört.

På det internationella området vill partiet söka förbindelser med alla organisationer och socialrevolutionära rörelser, som försvara andra än rent marxistiska metoder för det socialistiska samhällets uppbyggande.

Jag har uppehållit mig en smula längre vid detta partis program än vid bolsjevikpartiets, därför att den bolsjevikiska litteraturen ju för närvarande översvämmar hela Europa och det således kan förutsättas, att de flesta politiskt intresserade arbetare känna till bolsjevikernas program förut. Men å andra sidan har det vänster- socialrevolutionära partiet nära nog varit oförmöget att få ut någonting över Rysslands gränser och detta kan därför vara en akt av utjämnande rättvisa.

Maximalisterna.

Ur narodniki eller de socialrevolutionäras rörelse utskilde sig under revolutionen 1905 de så kallade maximalisterna. På de socialrevolutionäras kongress 1904 ställde sig en grupp under Riefkin på den yttersta vänstern. Den uppställde ett maximiprogram och förkastade det socialrevolutionära partiets minimiprogram, men också alla andra partiprogram, såsom exempelvis det då ännu förenade marxistiska partiets. Alla andra, till och med de nuvarande bolsjevikerna, voro då minimalister.

Redan på kongressen 1904 ville maximalisterna icke ha någonting att skaffa med de andra partiernas reformprogram. De ville icke vara reformister, utan revolutionärer och de fordrade av en revolution, att den skulle förverkliga maximum av sådant, som en revolution kan genomföra. Redan den gången var det en av deras teoretiker, som företrädde sovjetidéen. Det var maximalisten Tagin, som propagerade för denna idé och tillsammans med anarkisterna fordrade uppfyllandet av vittgående maximikrav.

Då maximalisterna icke kunde komma till enighet med minimalisterna, så bröto de sig lös från de övriga och grundade en självständig organisation. De kallade icke denna för ett parti, utan en union, emedan de icke trodde på de revolutionära egenskaperna hos ett parti. I ett parti göra sig ständigt makttendenserna gällande och de tillåta aldrig den revolutionära principen en fri utveckling. Därför förkastade de det centralistiska partiet och bildade en federalistisk union.

Redan från starten företrädde maximalisterna en antiparlamentaristisk ståndpunkt. De deltogo aldrig i valen till duman och voro, tillsammans med anarkister och anarko-syndikalister, lidelsefulla motståndare till konstituanten. Maximalisterna rekryterades av de fattigaste bland bönderna och stadsproletärerna. Deras union har en klasskampsorganisations egenskaper och medlemmarna äro ivriga klasskampsmänniskor. De betona ständigt betydelsen av personlig insats till rörelsens fromma och skilja sig därvid från alla marxister. De voro också terrorister; ännu i dag äro de för personlig terror, men förkasta i likhet med vänster-socialrevolutionärerna regeringsterrorn och den systematiserade terrorn.

Som redan antytts äro de anhängare av sovjetidéen, ja, de hörde till dem, som först företrädde denna idé. De skilja sig dock från andra sovjetpartier, till exempel från det nu härskande partiet därigenom, att de vända sig mot partisovjeten. En av deras deviser är nu: All makt till sovjeten, men icke till partisovjeten, utan till klassovjeten. De fordra således all makt åt klassen, icke åt partiet, och enligt deras mening använda bolsjevikerna sin makt till förmån för sitt parti. Huvudsakligen på denna grund äro de också motståndare till det bolsjevikiska partiet.

I början av revolutionen och efter Kerenskis störtande hade de tillsammans med anarkisterna ett mycket stort inflytande på många ställen, i Kronstadt,⁹ Samara, Kursk, o.s.v. Men de voro icke centralistiskt organiserade, utan decentralistiskt. På många orter voro deras fraktioner de starkaste i sovjeten. Fraktionerna voro heller icke bundna genom direktiv från huvudorganisationen, utan varje fraktion kunde rösta så som den själv ville. Detta hängde tillsammans därmed, att de icke ville erövra makten. Bolsjevikerna, som sedan femton år hade berett sig på att övertaga makten, voro naturligtvis nödgade att hålla på en annan organisationsprincip. Bolsjevikernas järnhårda partidisciplin krävde absolut lydnad inför partiledningens paroller. Denna centralism och disciplin förhjälpte också bolsjevikerna, som långt ifrån voro de starkaste överallt, att erövra makten.

Då maximalisternas program i mycket löper tillsammans med vänster-socialrevolutionärernas, så påkallar detta en särskild upplysning. Sedan 1905 stod det i maximalisternas devis: I förenandet av hammaren, plogen och tänkandet ligger all makt och rätt, och sedan 1919: All makt åt råden, ingen makt åt partiet.

Då under bolsjevikpartiets herravälde alla andra partier måste leva illegalt, d.v.s. olagligt, så ha maximalisterna dragit sig tillbaka till Ukraina där de ha den största möjligheten att träffa folket med sina idéer. Så ha till exempel maximalisterna och anarkisterna i Ukraina, i synnerhet under bondegeneralen Machno, de bästa möjligheterna att utbreda sina idéer.

Utom maximalisterna gives det ännu en förening av vänster-socialrevolutionärer, som också utvecklats från narodnikerna och som i dag kalla sig barbister. Namnet kommer av barba, som betyder kamp. De äro alltså kampmänniskorna framförallt. Principiellt skilja sig dessa icke från maximalisterna.

Maximalisternas och barbisternas agrarprogram ansluter sig till den gamla mirorganisationen. Så långt möjligt skola bönderna besitta jorden kommunalistiskt. Storgodsägarnas och kulakernas jord skall övergå i kommunens ägo. Bönderna skola sedan gemensamt bruka den. Där bönderna dela jorden mellan sig skall man icke med våld hindra dem därifrån, utan endast se till, att de icke taga för sig mera, än de själva kunna bruka. Bönderna i en by, både de som bruka sin egen jord och de, som bruka jorden gemensamt, bilda en kommun. De träda sedan i förbindelse med andra kommuner och byta till sig sådana produkter, som de behöva. Om de föremål de tillbyta sig äro större åkerbruksredskap, lantbruksmaskiner etc., så gå dessa över i kommunens ägo. Bönderna skola politiskt och ekonomiskt garanteras den största självständighet.

Dessa strömningar äro huvudsakligen utvecklade i Ukraina och även anarkisterna i Ukraina bekänna sig till denna eller liknande program, så att alla dessa rörelser endast äro av skilda schatteringar, men i princip eniga. De äro allesammans decentralistiska och antiparlamentaristiska, antistatliga och federalistiska.

Anarkister och syndikalister.

Utom de nämnda rörelserna höra också anarkisterna till Rysslands socialistiska värld. Även om vi bortse från enskilda personligheter som Bakunin och Krapotkin och från de ryska anarkisterna i utlandet, så kunna vi i själva Ryssland följa den anarkistiska rörelsen sedan år 1903.

Alldeles som bland socialdemokraterna och narodnikerna, så finnes det också bland anarkisterna många strömningar. De individualistiska anarkisterna ha ingen nämnvärd rörelse. De kommunistiska anarkisterna och anarko-syndikalisterna hade däremot vid revolutionens utbrott 1917 och senare en massrörelse. Men då de icke sträva efter att erövra makten, utan vilja förstöra den, vilket ju även motsvarar deras principer, så ha de åter förlorat sin betydelse. De anarko-syndikalistiska tendenserna äro självfallet starkare bland arbetarna, medan de anarkistiska idéerna däremot ha fast fot bland bönderna i till exempel Ukraina.

Det gavs och gives i Ryssland anarkistiska narodniker, d.v.s. inhemska, folkliga, och emigrantanarkister. Anarkisternas idéer äro de samma som i andra länder. Viktigt är här endast deras ställning till revolutionen. De tolstyanska anarkisterna äro i minoritet. De revolutionära anarkisterna ha aktivt deltagit i revolutionen och ha spelat en framträdande roll. I synnerhet var detta fallet i revolutionens första period, då anloppet gällde tsarismen och Kerenski. Det är självfallet att de voro emot konstituanten och för formeln: All makt åt råden, och detta långt innan bolsjevikerna antogo denna devis. På många platser var det anarkisterna, som började revolutionen. I Jekaterinburg i Ural hade exempelvis anarkisterna genomfört revolutionen innan arbetarna i Petrograd ännu hade börjat. Redan den 5 juli 1917 demonstrerade arbetarna i Petrograd och Moskwa i av anarkisterna anordnade demonstrationer under devisen: All makt till sovjeten.

Konstituanten upplöstes heller icke av bolsjevikerna utan av anarkisterna. Det var anarkisten Anatol Gregorewitsch Zelasniakoff, som i spetsen för matroser från Kronstadt i januari månad trängde in i Konstituanten under plenum och sade till herrar ledamöter, att de nu hade pratat nog och att de kunde utrymma huset. I motsatt fall skulle matroserna hjälpa dem iväg. Anarkisternas direkta aktion ställde således parterna inför ett fullbordat faktum, och Lenin nöjde sig med att efteråt godkänna handlingen. Zelesniakoff föll i striden mot Denikins vitgardister¹⁰ vid Jekaterinoslaw den 26 Juli 1919, sedan Denkin hade satt ett pris av 400,000 rubel på hans huvud.

Anarkisternas och syndikalisternas ställning framgår bäst av deras resolutioner. På Allryska anarkistiska och syndikalistiska konfederationens första kongress efter revolutionen, den 25 augusti 1918, beslöts:

1. att kämpa mot statens och kapitalismens makt;
2. att federalistiskt sammansluta de självständiga sovjeten och att jämna vägen för en förening av arbetarnas och böndernas oavhängiga produktionsorganisationer;
3. att anbefalla åt arbetarna att bilda fria sovjet och att bekämpa folkkommissariernas råd, emedan detta var en organisation, som icke var till arbetarklassens bästa.
4. att upplösa den militära armén och beväpna arbetarna och bönderna; att samtidigt klargöra för dem absurditeten i begreppet "socialistiskt fosterland", emedan för arbetarna och bönderna hela världen är deras fosterland;
5. att på det skarpaste bekämpa de kontrarevolutionära tjecko-slovakerna samt alla andra kontrarevolutionära försök, men att heller icke förgäta, att det bolsjevikiska partiet blivit stationärt och reaktionärt;
6. att fördelningen av produkterna och förnödenheterna bör överföras direkt i arbetarnas och böndernas organisationer och att de beväpnade fälttågen mot bönderna böra inställas, emedan bönderna på grund av sådana attacker bliva fiender till arbetarna, och emedan solidariteten mellan arbetarna och bönderna därigenom brytes sönder och den revolutionära fronten spelas över i händerna på de kontrarevolutionära.

Anarkisterna och syndikalisterna ha icke uppställt något fast program. För att få klarhet beträffande deras ståndpunkt måste man vända sig till deras kongressresolutioner och till deras publikationer. Jag har vänt mig till en mycket framstående anarko-syndikalist i Moskwa, A. Schapiro, och bett honom klargöra sin ståndpunkt. Här följa de viktigaste punkterna:

1. Grundregel: Politiken utanför proletariatet är i samhällets nuvarande utvecklingsstadium antirevolutionär och kontrarevolutionär. Parlamentarismen är kontrarevolutionär, därför att den ligger utanför proletariatet. Politiken inom proletariatet är på det intimaste förbunden med det ekonomiska livet. Revolutionär ekonomisk och revolutionär proletärisk politik äro de drivande krafterna i den sociala revolutionen.
2. Om en revolution skall kunna antaga en social karaktär, så måste den läggas på den bredaste grundval. Detta betyder förintandet av det bestående statsmaskineriet, bekämpandet av kapitalismen och alla dennas hjälptrupper: bourgeoisin, liberalismen, reformsocialismen och medelklassen; det nya samhällets organisation måste uppbyggas på grundvalen av ekonomiskt oberoende; lönesystemet måste avskaffas.
3. Proletariatets diktatur, som man kallar den, kan icke vara ett verktyg i det revolutionära folkets händer. Karaktäristiskt för varje diktatur är, att den inom sig gömmer på autokratiska tendenser, åtminstone om det är en verklig diktatur. Det kan således icke givas en proletariatets diktatur. Om klasskampen fört till en sådan situation, att arbetarklassen ligger ovanpå och de andra klasserna under, så skola de andra klasserna alltid kämpa för att få tillbaka sin egendom. Det blir endast en liten del av proletariatet, som bär ansvaret. Och denna kan icke vara ett parti, vore det så ett kommunistiskt eller anarkistiskt parti. Partierna känna den teoretiska basen och de stora idealen, men de ha icke övergångsskedets anda. Ett parti måste med nödvändighet alltid vara dogmatiskt.
4. En social revolution är en ekonomisk revolution; den innebär förintandet av kapitalismen och arbetarnas kontroll över industrien och hela det ekonomiska livet. Den fientligt sinnade klassen bekymrar sig icke så synnerligen om statens form, den bekymrar sig mera om kapitalismen, om det ekonomiska systemet, om fabrikerna etc. Av dessa orsaker måste de revolutionära arbetarorganisationerna, fackföreningarna, bära upp den sociala revolutionen. Utan deras medverkan kan en social revolution icke vara framgångsrik.
5. Av dessa orsaker kan man på sin höjd tala om de revolutionära arbetarorganisationerna inom proletariatets diktatur. Ju förr de revolutionära partierna och grupperna uppslukas av den revolutionära proletärmassan, ju kortare skall övergångsperioden bliva.
6. Det rör sig icke i första hand om proletariatets diktatur, utan om proletariatets upprättande av en organisation, som kan uppehålla revolutionens vinningar. Ett partis diktatur över proletariatet blir en själlös mekanism, emedan partiet endast känner principerna om disciplin, men icke livets egen taktik.
7. Dogmatisk, mekanisk partidiktatur leder till dogmatisk, mekanisk centralisation, emedan ett parti icke är i stånd att på annat sätt kontrollera ett helt lands ekonomiska liv. Men dogmatisk och mekanisk centralism förstör mera än den bygger upp. Systemet karaktäriseras förr av sitt nedrivande än av sitt uppbyggande.
8. Axiom: Vid en husbyggnad lägger man först grunden och senare taket. I Ryssland var det omvänt, centralen bestämde vad som var att göra. Strukturen föll sönder när den var halvfärdig, emedan grunden hade försummats. Driftsråden kunna icke vara verktyg i händerna på en centralistisk organisation; de kunna endast regleras från centralinstanser.
9. Sovjeten kunna icke vara verktyg i händerna på en centralistisk organisation; de måste vara de verkliga hävstängerna inom sina verksamhetsområden. Ryssland lär oss genom en dyrköpt erfarenhet, att vårt fältrop måste vara: "underifrån och uppåt". Centralistisk diktatur är icke nödvåndig, åtminstone icke för alla områden av livet; varje område måste självt få avgöra, vad som bör centraliseras.
10. Politik och ekonomi måste förbindas till ett. När politiska och ekonomiska problem gå hand i hand, så bliva de sociala problem. Politik är samhällslivets organiserande. Ekonomi är livsbetingelsernas organiserande. Socialpolitik är förhållandet mellan människa och människa i alla livets skiftningar.

Anarkisterna och syndikalisterna äro för sovjetsystemet, men de äro motståndare till de politiska sovjeten. Man kan av deras resolutioner över sovjeten se skillnaden mellan dem och bolsjevikerna i detta avseende. Det heter däri bland annat:

"I betraktande av den roll, som sovjeten spelat i kampen mot kontrarevolutionen måste det konstateras;

1. att arbetarnas missnöje med bolsjevikerna med avseende på deras taktik och på sovjeten och andra organisationer växer;
2. att bolsjevikernas diktatur över sovjeten och över andra arbetarorganisationer drar över arbetarna till de läger, som äro för konstituanten;
3. att det är nödvändigt för arbetarmassorna att ha en klar förståelse för sovjeten, för att kampen mot kontrarevolutionen skall kunna föras med utsikter till framgång. Anarkisterna och syndikalisterna förklara sig vara för sovjeten, dock för sådana sovjet, som taga som sin uppgift, att förstöra den nuvarande statens centralistiska form. Vi förkasta folkkommissariernas sovjet, då dessa sovjets väsen motverka och paralysera de verkliga arbetar- och bondesovjeten.

Vi äro för sovjet bland befolkningen, när dessa kunna väljas under sådana betingelser, att arbetarna vid fabrikerna och bönderna från byarna kunna bliva direkt representerade; delegerandena få sålunda icke bliva politiker och representanter för partier, varigenom sammanträdena förvandlas till vanliga pratstunder.

Vi äro för fria sovjet, som endast ha att fatta beslut i enlighet med sina väljares önskningar. Kongressen beslutar därför uppmana alla anarkister och syndikalister, att deltaga i de provinciala sovjeten, i vilka det bolsjevikiska partiet ännu icke härskar och varest det ännu är möjligt att verka fritt."

Utom dessa anarko-syndikalister gives det också universella anarkister och pan-anarkister, som först utvecklat sig efter revolutionen. Dessa båda riktningar företrädas av bröderna Gordin. Dessa riktningar äro ännu så nya och omogna, att ett refererande av deras idéer knappast kan vara nödvändigt.

"Nabat"-anarkisterna.

Dessutom gives det i Ukraina en särskild anarkistisk rörelse, som består sedan revolutionen 1918: Nabatfederationen. "Nabat" betyder allarm, stridssignal. På federationens sista konferens, som hölls i Charkow i början av september 1920, preciserade den sin ståndpunkt på följande sätt:

1. De anarkistiska överlöparnas påstående, att den ryska revolutionen visat svagheten i de anarkistiska teorierna, är fullkomligt ogrundat. Tvärtom: den anarkistiska lärans grundprinciper stå alltjämt orubbade; de ha till och med stärkts genom den ryska revolutionens prövningar. Erfarenheterna styrka oss också däri, att vi måste stå orubbligt fast i kampen mot varje form av makt och kapitalism.
2. Anarkisterna hava aldrig bestritt, att det ligger en tidsepok mellan revolutionens första dagar i anarkistisk mening och det anarkistiska slutmålet eller den anarkistiska kommunen, under vilken epok de sista resterna av slaveri allmänt försvinna och det fria samhällets nya former treva sig fram. Denna period, full av fel och misstag, kan betecknas på olika sätt, exempelvis: den herraväldeslösa socialismens erfarenhetsperiod, perioden för den sociala revolutionens fördjupande eller också den anarkistiska kommunens första utvecklingsskede. Man kan också kalla den för en övergångsperiod, för att beteckna det karaktäristiska i samhällets utveckling mot fullkomlighet. Vi föredraga emellertid, att slippa använda denna beteckning, emedan de sista femtio årens socialistiska historia lagt ett bestämt innehåll i densamma. Vid begreppet "övergångsperiod" har man bundit föreställningen om något statligt, styvt, känslolöst. Uttrycket "övergångsperiod" är i den internationella socialdemokratiens program så genomträngt av historisk-marxistisk anda, av uppfattningen om en förutbestämd historisk utveckling, att det icke kan användas av oss anarkister.
3. Vi äro icke av den meningen, att den anarkistisk-kommunistiska ordningen måste föregås av en syndikalistisk såsom ett övergångsskede från ett statligt till ett antistatligt, anarkistiskt-kommunistiskt system. I teorin om den syndikalistiska ordningen, som skall träda istället för sovjeten, kan man tydligt märka inflytande från den ortodoxa marxistiska teorin om orubbligheten i samhällsutvecklingens lagar.
4. Vi avböja oss också uttrycket "arbetets diktatur", trots att några kamrater rått oss att använda det. "Abetets diktatur" är ingenting annat än ett försök att utvidga formeln "proletariatets diktatur", som nu blivit så påtagligt bankrutterad. Diktaturen måste ständigt leda till en del av proletariatets, ett partis eller några ledares, diktatur över massorna. Anarkismen är oförenlig med varje slags diktatur, även med de klassmedvetna arbetarnas diktatur över de andra, till och med när det kunde vara i de "andras" intresse! Vi kunna hålla med om, att perioden för den sociala revolutionens fördjupande, eller den herraväldeslösa socialismens erfarenhetsperiod även kan betecknas som arbetets diktatur, emedan de arbetandes intressen under denna tid måste stå högre än de parasiterandes. Men man kunde lika gärna kalla denna period för konsumtionens diktatur, eller rättfärdighetens diktatur, eller fördragets diktatur eller några andra lika dumma uttryck. Vi säga "dumma", eftersom det ju är känt, att konsumtionens intressen icke äro mindre än arbetets. På grund därav måste vi avböja ordet "diktatur". Med begreppet "diktatur" är begreppet Ludendorff eller Rennenkampf¹¹ förbundet, föreställningen om otyglat, brutalt våld och regeringsmakt. Införandet av begreppet diktatur i det anarkistiska programmet vore liktydligt med att frambesvärja en oförlåtlig tankeoreda.
5. Den revolution, som anarkismen eftersträvar, revolutionen under parollen "maktens oskadliggörande och kommunism", finner många hinder i vägen för sin utveckling. Det aktiva motståndet från dem som äro intresserade för uppehållandet av kapitalismen och makten samt trögheten och okunnigheten bland de breda arbetarmassorna kunna väl föra till förhållanden, som avlägsna de anarkistiska kommunerna från deras ideal. Att nu bestämma framtidens sociala förhållanden är omöjligt, emedan man icke känner det kvalitativa innehållet i de krafter, som skola forma förhållandena. Av dessa orsaker hålla vi det för onödigt, att utarbeta ett program, som skulle användas på förhållanden, som vi icke känna. Vi uppställa intet minimiprogram, men träda på grund av de nuvarande händelserna med full rätt och övertygelse inför arbetarmassorna för att visa dem anarkismens och kommunismens ideal.

Dessa anarkister äro skarpa motståndare till bolsjevikerna och till sovjetregeringen och de förklara, att denna icke längre är revolutionär, utan kontrarevolutionär och reaktionär. Men de höra icke till Machno-rörelsen, de ha tvärtom i en resolution tagit bestämt avstånd från Machno, som de icke vilja betrakta som en revolutionär. De bekämpas häftigt av sovjetregeringen och anbefalla därför en illegal verksamhet. Många av dem sitta i fängelse.

---

Fotnoter:

¹Kerenski -- socialist och ledare för Petrogradsovjeten och den provisoriska ryska regeringen från juli till november efter februarirevolutionen 1917, och som störtades i och med oktoberrevolutionen (som i vår tideräkning inföll i november). Kerenski var illa sedd av folket eftersom han inte tog landet ur första världskriget. Hans öde beseglades i och med bolsjevikernas statskupp.

²Ententen -- Benämning på de stridande mot Tyskland och Österrike-Ungern i första världskriget. Frankrike, Ryssland, Storbritannien och senare USA ingick i ententen.

³Lille far -- Tsaren.

⁴Första världskriget.

⁵Oavhängiga partiet i Tyskland -- de oberoende socialdemokraterna bröt sig ur SPD 1917. De regerade först tillsammans med socialdemokraterna men lämnade sedan regeringen. Partiet upplöstes 1922 och medlemmarna gick tillbaka till SPD, eller gick över till kommunisterna, KPD.

⁶Babuschka -- farmor, mormor eller gumma i största allmänhet.

⁷Freden i Brest-Litovsk -- freden mellan Ryssland och Tyskland, Österrike-Ungern, Bulgarien och Turkiet sluten i Brest-Litovsk (nuvarande Brest) den 3 mars 1918, avslutade Rysslands inblandning i första världskriget.

⁸Övergångsperioden -- perioden mellan den forna kapitalistiska samhällsformen och det genom revolutionen kommande socialistiska / kommunistiska samhället.

⁹Kronstadt -- befäst ö utanför Petrograd, senare Leningrad, nuvarande S:t Petersburg. Ön skyddar huvudstaden mot angrepp och är av stort militärt värde. Denna blev 1921, samma år som denna bok utkom på svenska, skådeplats för bolsjevikernas slutgiltiga mord på den antiauktoritära socialismen. För mer information om detta, se Ida Metts' Kronstadt 1921.

¹⁰Vitgardister -- de s.k. vita generalerna (varav Denikin var en) var rester av den tsaristiska militären som bekämpade revolutionen och ville återinföra tsardömet eller åtminstone krossa bolsjevikerna. Begreppet användes också om de borgerliga trupperna i finska ibördeskriget.

¹¹Ludendorff och Rennenkampf -- Erich Ludendorff var general på Tysklands sida i första världskriget. När boken skrevs ägnade han sig åt inrikespolitik av det nationalistiska slaget, företrädde bl.a. "dolkstötsteorin". Han slog in på en nazistisk bana och deltog senare i Hitlers kuppförsök 1923. Paul von Rennenkampf var en rysk general som led sina styrkor i fördärvet under första världskriget, placerades som guvernör i Petrograd och avrättades efter oktoberrevolutionen. Båda tycks enligt författaren ha förespråkat en militärregim.