Kollektiviseringen under
det spanska
inbördeskriget

Istället så bildades kollektiviserade jordbruksbyar med sammanlagt miljontals invånare i Aragonien och Levante av den jord som tidigare varit godsägarnas. Även byarnas skomakare, frisörer, affärer etc valde att ingå i kollektiven i ett system av ömsesidig kooperation (samarbete). I städerna kollektiviserades fabriker och diverse näringsgrenar bl.a. kollektivtrafiken. Det är främst om detta denna uppsats kommer att handla.

I längden kunde inte regeringen hålla ut mot fascisterna, understödda av Italien och Tyskland. Regeringen understöddes endast av Sovjet och Mexiko, och stödet var svagt och förknippat med politiska villkor. Alla demokratier i Europa vägrade stödja regeringen och stödde dessutom fascisterna genom att försöka förhindra de medborgare som ville slåss för republiken att åka till Spanien. 1939 föll vänsterregeringen, kollektiven upplöstes och fascisterna grep makten.

Ideologisk bakgrund

Kapitalismen (det system där kapitalet ägs av ett fåtal och drivkraften för produktionen är penningvinsten) skapar klassklyftor, maktkoncentration, kriser, dåliga arbetsmiljöer och ständiga ekonomiska kriser anser socialisterna. Därför har det alltid funnits diverse socialistiska vänsterideologier som kämpat mot kapitalismen.

I Spanien fanns dels de två klassiska vänsterfraktionerna, socialdemokraterna och kommunisterna. Socialdemokraternas ideologi gick i princip ut på att arbetarklassen skulle bilda partier och kämpa för rösträtt, därefter skulle de ta över staten och långsamt reformera bort kapitalismen. Kommunisternas ideologi gick ut på att arbetarklassen via revolution skulle ta makten över staten och sedan direkt avskaffa kapitalismen.

Under spanska inbördeskriget samarbetade de socialdemokratiska och kommunistiska partiledningarna med grundtanken att fascismen skulle stoppas och revolution eller ej var en senare fråga. Tanken var att skapa en enhetsfront mot fascismen och även liberaler ingick i regeringen. Därför kom även regeringen att motarbeta kollektiviseringen. De ansåg att kollektiviseringen splittrade motståndet mot fascismen.

I Spanien fanns dock även en stark anarkistisk och anarkosyndikalistisk rörelse. Denna ansåg att en revolution var nödvändig för att avskaffa kapitalismen men att revolutionen även skulle krossa staten/regeringen. Istället skulle underifrån skapas ett samhälle byggt på frivilligt samarbete och lokalt självbestämmande. Anarkisterna förkastade alltså helt tanken på att organisera sig i ett parti och de organiserade sig istället i fackföreningen CNT (Conferacion Nacional del Trabajo). När inbördeskriget var ett faktum och godsägare och kapitalister flydde över till den fascistkontrollerade sidan började anarkisterna på landsbygden agitera för att bönderna borde bilda kollektiv och på de arbetsplatser där CNT-arbetare var i majoritet, bl.a. kollektivtrafiken, tog fackföreningen över produktionen.

Kollektivisering på landsbygden

Det gick i princip till så att syndikalisterna i Aragonien och Katalonien utlyste möten i varje by där de förklarade vad ett kollektiv var för något och vilka fördelar det skulle kunna ge. Sedan bad de alla att gå hem och tänka noga över saken, de som inte ville ansluta sig kunde fortsätta som tidigare på egen hand. Någon tvångskollektivisering var det alltså inte tal om och eftersom godsägarna hade flytt, möttes kollektiviseringen inte av något direkt motstånd i alla fall i början.

Det var dock inte bara syndikalister och anarkister som ingick i kollektiven utan i kollektiven var alla kollektivister som arbetade gemensamt för allas bästa. I Aragonien var det i första hand syndikalisterna som drev kollektiviseringen och dessa kollektiv var också mera anarkistiskt organiserade, men i Levante var det främst lokala socialdemokrater som drev kollektiviseringen.

Hur fungerade då bykollektiven rent praktiskt? Principen för kollektiven löd "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". Alltså fick tillexempel gravt handikappade lika mycket mat och grunkor som unga vältränade arbetare, eftersom båda arbetade efter förmåga. Eftersom folk numera arbetade för att göra kollektivet rikt, inte godsägaren, så ökade arbetsmotivationen.

Grundtanken med kollektiven var att de före detta godsägarjordarna skulle brukas gemensamt. Men på de flesta håll gick kollektivisterna ännu längre och kollektiviserade även den egna lilla täppan. Fördelarna med detta var "lokal storskalighet", arbetet kunde organiseras effektivare, kollektivet kunde gemensamt köpa in utsäde och jordbruksmaskiner och en massa små "tegar" kunde lappas ihop till en rejäl åker. Samtliga kollektiviserade byarna höjde och moderniserade produktionen från kollektiviseringen fram till att de erövrades av fascisterna. Även hantverkare och butiker i byarna valde att ingå i kollektiven. Kollektivisterna startade också ny social service, bl.a. skolor. Ransonering utifrån uppgjorda mallar och lokala pengar används ofta för att fördela produktionsresultatet. Anarkisternas dröm om "obegränsad tillgång" (att produktionen ska va så hög att alla kan få vad de vill) lyckades dock aldrig praktiseras, främst p.g.a. att kriget ledde till en knapphet på allt.

Kollektiven styrdes i första hand genom direkt demokrati på stormöten även om valda revolutionskommittéer kunde ha ansvaret för styrandet mellan stormötena. Kollektiven gick också samman i frivilliga federationer med varandra.

Busandet i städerna

I städerna infördes arbetarstyre och gradvis kollektivisering på ett flertal företag och branscher. Anarkosyndikalisterna hade alltid haft målet att "överföra produktionsmedlen i arbetarägo" men på många arbetsplatser var arbetarna helt enkelt tvungna att ta över sina företag eftersom arbetsgivarna flytt till de fascistkontrollerade områdena.

Det första som kollektiviserades var livsmedelsindustrin. Orsaken var att man ville få igång produktionen efter generalstrejken för att undvika svält. Fackföreningen kallade tillbaka arbetarna som glatt befriade började producera för samhällets bästa. De mest entusiastiska revolutionärerna var bagarna som till en början organiserade allmän utbespisning på alla restauranger och hotell.

Medan man fortfarande slogs mot fascisterna på barrikaderna i Barcelona kallade kollektivtrafiksyndikatet tillbaka alla spårvagnsanställda till jobbet. På några dagar gjordes alla Barcelonas gator farbara och alla vagnar målades röda med stora svarta CNT bokstäver. Vagnarna kördes runt och blev en symbol för revolutionen.

Textilindustrin, enskilda andra industrier och resten av kollektivtrafiken överfördes också i arbetarägo. Det är svårt att avgöra om dessa företag fungerade bättre än när de var privatägda, men de fyllde sin funktion trots att den välutbildade ledningen hade flytt. Sedan utförde industrin diverse flexibla omställningar som när restaurangerna hade allmän utbespisning eller när verkstäderna började bygga pansarvagnar, något som hade varit omöjligt i en kapitalistisk ekonomi.