En serbisk republik för
alla - en paradoxal dröm

På mindre än ett år lyckades denna pseudostat besätta tre fjärdedelar av Bosniens territorium och med en utomordentlig effektivitet rensa ut i stort sett alla icke-serber. 1995 gav desperata diplomater efter och erbjöd den serbiska republiken rätten till cirka hälften av Bosnien. I dag ser den serbiska entiteten mer ut som en självständig stat än en bosnisk delrepublik.

Inga bosniska flaggor eller symboler syns till, de serbiska fotbollslagen vägrar att spela med övriga Bosnien och frågar man en Bosnienserb var han eller hon kommer från lär man få svaret: "Från före detta Jugoslavien".

Den serbiska republiken är i dag en av de mest tragiska delarna av Europa. Fattigdomen och hopplösheten här sitter inte bara i plånboken, utan även i mentaliteten. Det är som folket i denna republik har fastnat i sorts socialt vakuum där det är omöjligt att varken forma drömmar om framtiden eller lokalisera sig i nuet.

Dagen innan "det andra försöket" satte jag mig på ett kafé från vilket man en gång kunde betrakta Banja Lukas berömda 1600-tals moské, Ferhadija-moskén. I dag syns endast spår av grunden. Alla de över 600 moskéerna i den serbiska delen av Bosnien förstördes under kriget. Då den första stenen för återuppbyggandet skulle läggas ned attackerade en stenkastade mobb bestående av serbiska extremister. En man avled och trettio skadades. Måndagen innan midsommar var det då dags för "det andra försöket". Över tusen poliser hade anlänt för att försäkra att allt skulle gå lugnt till.

Jag tvingade mig på två kafékunder för ett uttalande om hur de trodde att det skulle gå. "Förhoppningsvis blir det lugnt", hävdade den ena, "men döm inte oss serber från Banja Luka för denna idiotin", fortsatte han. "Vi har inget emot att de återvänder och bygger upp sin moské. Ligisterna som kommer hit och bråkar är inte härifrån."

"Väst har alltid velat se oss serber som våldsamma", fyllde den andra i. "Se vad som hände i Göteborg, är det någon som påstår att alla ni svenskar är våldsamma för det." Jag ville verkligen tro att dessa ligister var undantag då jag dagen efter betraktade ett hundratal unga serber som kastade sten, sjöng çetniksånger och slogs med den inkallade kravallpolisen. När jag därefter blev gripen av tre civilklädda poliser som aggressivt slet tag i min kamera och bad mig att "dra åt helvete", stod det klart för mig hur omöjligt det är att förstå denna serbiska republik.

Det börjar bli allt mer tydligt att Republika Srpska i dag står inför ett konkret sammanbrott. Framförallt har fattigdomen blivit ett rent kritiskt problem. Mer än hälften av befolkningen saknar arbete, tre fjärdedelar lever på runt 20 kronor om dagen, standarden på skolor och sjukhus är katastrofalt bristfällig. Bosnienserbiska politiker har öppet erkänt att den Republika Srpskas stat är bankrutt. Det är ett faktum att den största delen av biståndet till Bosnien har gått till den muslimska och kroatiska federationen. Den serbiska republiken har ofta bojkottats då serbiska politiker överlag varit ointresserade att samarbeta med det internationella samfundet. Trots att serberna för varje år blivit mer och mer utarmade fortsätter de att ge sitt stöd till Karadzics nationalistiska parti SDS. I förra valet, november 2000, fick de 40 procent av rösterna.

Det finns i dag i stort sett bara två utvägar för Republika Srpska, sammanbrott eller öppning. I dag står Bosnien inför den största möjligheten till förändring sedan Daytonfreden. Trots att Bosnien enligt Dayton är en multietnisk stat konstituerad av de tre stora etniska grupperna består landet av två entiteter, vilkas konstitutioner utesluter respektive folkgrupp.

I den serbiska republiken är endast serber konstituerande folk, medan de i sin tur är uteslutna i federationen. Men nu har Bosniens högsta domstol krävt en förändring, alla folken måste vara konstituerande i båda konstitutionerna. En sådan reform skulle kunna betyda att myndigheter i den serbiska republiken måste börja anställa en kvot av kroater och muslimer och att dessa dessutom måste få garanterade platser i det Bosnienserbiska parlamentet.

Reformen skulle i princip betyda att den serbiska republiken måste bli en republik för alla. Men med tanke på att endast ett tusentals flyktingar har lyckats återvända till de serbiska delarna känns förändringen avlägsen. Det finns dessutom inget vidare stöd för förändringarna bland serberna. Faktum är att få Bosnienserber anser sig vara speciellt bosniska.

I en undersökning bland unga serber in Bosnien hävdade bortåt 70 procent att de inte eller knappt kände någon tillhörighet till Bosnien. I en annan liknande undersökning hävdade dessutom en majoritet av alla serber att de skulle föredra att Republika Srpska tillhörde Jugoslavien. Idén att dela Bosnien har också ett stöd i Jugoslavien. President Kostunica har offentligt talat om att Jugoslavien borde kompenseras med Republika Srpska för det förlorade Kosovo.

Även den i Bosnien berömda brittiska diplomaten David Owen har förespråkat en delning. Han hävdade nyligen i en artikel att det vore bättre att inse realiteten och dela Balkan efter de etniska linjer som nu uppstått.

Men tanken att dela Bosnien är främmande hos merparten det internationella samfundet. USA har satt upp avklippta band och normaliserade relationer med Republika Srpska som ett av kraven i deras biståndsprogram till Jugoslavien. Internationella samfundets samordnare i Bosnien, Wolfgang Petritsch, hotade några dagar efter den senaste incidenten i Banja Luka den bosnienserbiska premiärministern Mladen Ivanic med total isolation. Enligt Ivanic hade ett ultimatum ställts: "samarbete eller blockad".

Det låter som en omöjlig uppgift att få politiker som under tio års tid stött en politik av etnisk rensning och intolerans att plötsligt konvertera till väktare för mänskliga rättigheter och förkämpar för etnisk samlevnad. Går det verkligen att göra det gjorda ogjort och skapa en serbisk republik för alla?

En muslimsk återvändare som jag pratade i Banja Luka menar att hon klarat sig bra. "När man till vardags träffar folk reflekterar man inte över att jag är muslim." Hon jobbade tidigare som jurist på en kommunal myndighet, men fick tillsammans med alla icke-serber sparken 1992.

Trots det har hon återvänt och säger att Banja Luka är hennes hemstad och hon vill inte bo någon annanstans. Hon är dock ett extremt undantag. Hon har fått tillbaka sin lägenhet och hittat ett jobb, på en internationell organisation. Men hon menar att när politiker i Republika Srpska säger att de vill hjälpa folk att återvända ger de bara läpparnas bekännelser. "Det är komiskt, min pappa var på stenläggningen.

Den dagen öste det ner regn. En man som stod bredvid honom höll upp ett paraply för honom och när han tittade upp kände han ingen honom. Kalinic, en känd çetnik, och där var han och deltog i en ceremoni för återbyggandet av en moské han själv var med och förstörde. Det är ett skämt."

Det finns i dag i stort sett ingen Bosnienserbisk politiker som inte stöder Republika Srpska som autonom stat. De bosniska partier som önskar ett gemensamt Bosnien utan entiteter, som till exempel den före detta muslimske utrikesministern Haris Silajdzics parti, "För Bosnien och Hercegovina", och det Kroatiska NHI, "Det nya kroatiska initiativet", är huvudfiender hos alla de stora serbiska partierna.

När jag intervjuade ordföranden för det serbiska parti som allmänt anses mest moderat, SNDS, hävdade han att de kunde tänka sig att samarbeta med vilket parti som helst i Bosnien, bortsett från Silajdzics parti.

Går det då att tvinga dessa partier att genomföra reformer som motsäger deras egen politik? Kan man tvinga serber att öppna deras entitet? Republika Srpska är en stat grundad utan demokratisk anknytning. Den etniska rensningen var en välplanerad aktion utförd av nationalistiska ledare. Det var långt ifrån ett uttryck av en folk vilja.

Det finns en sanning som varje hjälparbetare erinrar sig när Bosniens framtid känns pessimistisk, nämligen att endast ett halvår innan kriget visade opinionsundersökningar att över 70 procent av serberna stödde den multietniska samlevnaden. Men i dag är denna verklighet ett minne blott. Verkligheten har kidnappats av nationalistiska ledarna från alla de tre etniska grupperna och utbyts av en främmande och konstruerad, men tragisk och paradoxal tillvaro.

I Banja Luka hävdar kafékunderna att de inte har något emot att muslimer återvänder, men samtidigt röstar de på politiker som gör allt för att förhindra detta. Serbiska demonstranter slåss mot serbisk polis för att förhindra muslimer att återuppbygga en moské, samtidigt hålls skådespelet under kontroll av civilklädda poliser bland demonstranterna.

Det är en tragikomisk paradox när en republik, skapad genom etnisk rensning, skall bli en stat för alla. Liksom endast ett hundratal muslimer och kroater återvänt till Banja Luka har endast ett fåtal av stenarna till moskén återfunnits. Det går helt enkelt inte att få det gjorda ogjort.