För att inte alla ska behöva läsa hans "Den Ende och Hans Egendom", på 500 sidor så ska jag försöka berätta lite om honom, hans tankar och hur de påverkat andra, hur de påverkar oss.

Jag hade tänkt börja med att säga lite kort om vem Stirner var och vad han sysslade med. För att sen gå över till att prata om hans filosofi, vad det egentligen var han tänkte och vilka politiska konsekvenser det skulle få. Däribland kort, kort vilka hans "lärjungar" varit och på vilket sätt han influerat dagens anarkism.

Vem var egentligen Max Stirner? Det som de flesta har hört är bara att han är den "stora egoisten, den eviga konfliktens diktare" eller, i bästa fall, att han var grundaren av individualanarkismen. Vet man inte mer än det är det absolut ingenting att skämmas över. Det finns inte mycket skrivet på svenska om någon av de anarkistiska teoretikerna. Och vad det gäller Stirner är det verkligen pinsamt lite.

än en gång: vem var han?

Max Stirner, eller som han egentligen hette: Johann Caspar Schmidt, föddes i den tyska staden Bayreuth i oktober 1806. Tjugo Dr senare började han på universitetet i Berlin där han bland annat läste filosofi för Hegel, som vi tyvärr måste återkomma till senare. Med undantag för fyra Dr när han dels reste runt i Tyskland och dels tog hand om sin gamla mor så bodde han hela sitt liv i Berlin.

Efter studierna blev han lärare vid "Madame Gropius berlinakademi för unga damer" Under tiden umgicks han i en lös grupp unghegelianer som kallades "de fria", de brukade träffas på Hippels vinstuga, sitta och dricka `l och vin som tyskar gör och diskutera filosofi.

Unghegelianer måste vi nog gå in på lite här. Som namnet antyder är det lärjungar till Hegel, en av världens absolut största och mest obegripliga filosofer. Som nämnts var Hegel vid den här tiden lärare vid Universitetet i Berlin och han hade ställning i det närmaste som "statsfilosof" (egentligen hade han det, den Preussiska regimen anammade hans historiefilosofi och upphöjde i stort sett allt han sa till sanning). Hans lärjungar var dels "gammelhegelianerna", som var ganska ortodoxa och ville bevara hans filosofi och dels dessa nämnda "unghegelianer" som ville fullända den. Resultatet blev ofta att unghegelianerna kom att bestämt ta avstånd från Hegels idealistiska filosofi. Bland de mest kända unghegelianerna finns Ludwig Feuerbach, Karl Marx och Freidrich Engels. De två senaste var även de ofta med under diskussionerna på Hippels vinstuga när de bodde i Berlin. Detta var kring 1840, Dren innan Engels åkte till England och undersökte arbetarnas levnadsvillkor och innan de båda skrev det kommunistiska manifestet. Det är också Engels som tecknat den enda kända bilden av Stirner som finns, den ska enligt legenden ha tillkommit just en kväll på Hippels.

Men de diskuterade inte bara filosofi där, det var också bland "de fria" som Stirner träffade Marie Dähnhardt, som han gifte sig med 1843. Och det för oss in på "Den ende och Hans Egendom", för året efter, 1844, gav han ut sin enda bok av något värde. Det verk som skulle lägga grunden för individualanarkismen.

Innan vi gör över till filosofin skall det bara nämnas att han slutade sitt jobb strax innan Den Ende gavs ut, för att slippa bli avskedad, vilket han säkert också skulle ha blivit. För att förbättra familjens ekonomi investerade han Marie Dähnhardts hemgift i ett mejeri som strax gick omkull. Efter fyra års äktenskap fick Marie nog och emigrerade så småningom till Australien.

Max Stirner gav senare ut en bok till, denna gång under eget namn, Reaktionens historia hette den och ska vara makalöst tråkig. Stirner som privatperson beskrivs ofta som timid, tråkig eller till och med apatisk. Han dog som han levt, häpnadsväckande odramatiskt. Albert Jensen skriver i sin lilla Stirnerbiografi att "[h]an blev överraskad av ett sting av en giftig fluga och efter några dagar låg han död i graven. Han dog den 25 juni 1856, nära femtio år gammal."

Den Ende och hans Egendom

Stirner omnämns ofta tillsammans med Krapotkin, Proudhon och de andra som en av anarkismens lärofäder. Det är på grund av hans totala förnekande av alla auktoriteter utanför det egna jaget, den yttersta personliga friheten, han fått denna plats. Men det är trots allt inte många inom den anarkistiska rörelsen som inspirerats av honom.

De flesta tror sig veta att Stirner tyckte att en människa har rätt att ta sig vad han/hon har makt till. Att rätt och makt är samma sak, att man inte ska engagera sig med folk som man inte själv har någon nytta av, sådana man inte kan utnyttja.

Men var det inte precis det han skrev? Jo, och det är nu allt blir så krångligt. Vill man i Den Ende och hans egendom se den stora Egoisten, som utnyttjar allt och alla, "min makt är min rätt", så går det alldeles utmärkt. Vill man se en ganska vanlig anarkist med ett ovanligt dramatiskt och metafor fyllt språk, så går också det bra.

Vid en läsning av Stirner tvingas man att göra som han säger att man ska göra, inte bli besatt utav texten utan göra den till sin. äga den, det är först då man får ut något av den. Och med tillräckligt fördomsfulla ögon går det att läsa nästan vad som helst i Den Ende och hans egendom. Det viktigaste skälet till att den är så omtvistad borde vara språket. Stirner använder sig av mycket värdeladdade begrepp, antagligen i syfte att chocka läsaren, och de som tagit till sig hans budskap, eller vad de ansett var hans budskap övertar ofta även hans terminologi, vilket gör att de ideologiska skillnaderna gentemot andra anarkistiska riktningar verkar större än vad de kanske i själva verket är.

Den absolut största delen av boken ägnas åt en uppgörelse med religionen och kyrkan som sedan länge blivit omodern och har, dess antiauktoritära drag undantagna, ingenting med anarkism att göra.

De avsnitt som har politisk relevans är till övervägande delen negativa. En Egoist godtar inte några överindividuella idéer eller mål, som nationalism, religion eller klasskamp. Dessa kallar Stirner spöken, fixa idéer eller religioner, dessa besätter sina anhängare och gör dem till slavar. Egoisten skall istället, genom noga övervägande, ta till sig idéer och göra dem till sina. Det handlar inte om att bli fri från tro, fri från staten etc utan att bli besittningstagare, att göra allt till sin egendom. Eftersom alla överindividuella värderingar förlorar mening för egoisten, förlorar också orden "moral" och "rätt" sin betydelse. En rätt måste vara allmängiltig och given av någon som accepteras av alla, en gud, en kung, en lag. För egoisten som inte accepterar något som högre stående än sig själv, förlorar rätten helt mening. Rätten blir inget annat än en synonym till makt.

"Man frågar ständigt: ’vem eller vad giver mig rätt till detta?’ Man svarar Gud, kärleken, förnuftet, naturen, humaniteten o.s.v. Nej, blott din makt, din kraft giver dig rätten..."

Stirner menade dock inte att egoisterna skulle gå omkring och försöka utnyttja varandra så mycket det bara är möjligt. Helt isolerad kan ingen människa vara varken känslomässigt eller i sin egenskap av ägare. Stirner skriver, mycket riktigt, att även egoisterna kommer att fortsätta att hjälpa och vårda, trösta och ta hand om sina nära och kära. Inte på grund av att det är "rätt" utan för att alla mår bra av att ha glada och nöjda vänner kring sig. Om man är för jävlig mot sina medmänniskor slår det automatiskt tillbaka, för eller senare.

Det enda han skriver om hur samhället borde vara beskaffat är de förhållandevis kända bitarna där han, helt flyktigt, beskriver framtidens samhällsgrund, föreningar av egoister.

Staten måste med nödvändighet raseras när ingen längre erkänner en högre makt, men samhället kommer att bestå. Samhället kommer att bestå av dessa föreningar av egoister, men en organisation får inte bli ett självändamål. Då har organisationen gjort dess medlemmar till slavar, och äger dem. Egoisterna, individerna, som behöver få någonting gjort sammansluter sig efter sina behov i föreningar för att på så sätt få lättare att genomföra dessa. När målet är uppnått upplöses föreningen. Inget krångel.

Politiskt inflytande

Den politiska rörelse som brukar härledas från Stirner är individualanarkismen. Den är inte stor, och har inte heller varit det någon gång. Inte nog med att den är så obetydlig så den knappt är värd epitetet "riktning" av anarkismen (som inte är så stor själv), det är dessutom helt fel att ge Stirner hela äran/skulden av individualanarkismen. Som jag tidigare nämnt är det inte så stor del av Stirners Den Ende och hans egendom som är politiskt gångbara och hur som helst är det i första hand en filosofisk bok, mycket av det som är grundläggande för en politisk lära saknas. Att basera en hel samhällsanalys enbart på Jaget, skulle ju göra analysen ganska bräcklig. De första individualisterna, som kan tolkas som anarkister eller i alla fall åt vänster (redan tidigare fanns manchesterlibereralerna som mer liknar dagens nyliberaler eller bara vilka frihandels-fantaster som helst), borde ha varit Stirner, 1800-talets mitt, och Nietzsche, sista hälften av 1800-talet.

Nietzsche kallas av G. Henriksson-Holmberg för "aristokratisk anarkist" och Ellen Key säger sig vara individualistisk anarkist efter att ha läst två essayer om Nietzsche.

Hur som helst, det var bara en parentes. Dessa, och då i synnerhet Stirner kan sägas vara de "gamla" individualisterna, de nya, de som gjorde en politisk doktrin av den förut mer filosofiskt inriktade individualismen, är främst J.H. Mackay och Benjamin Tucker.

John Henry Mackay, irländsk poet, uppväxt i Tyskland, bosatt i England, var den som återupptäckte Stirner, han gav ut nyutgåvor av Den Ende, samlade ihop och gav ut Stirners småskrifter och skrev en biografi över honom. Det var Mackay som kopplade samman Stirners filosofi med Proudhons ekonomiska analys för att på så sätt skapa en praktisk politisk teori, som i alla fall kunde mäta sig med de andra anarkistiska riktningarna. Dessa låg i regel inte så långt ifrån varandra som man kan förledas att tro när man läser deras angrepp på varandra.

Benjamin Tucker, amerikan sedermera bosatt i Frankrike, höll mer fast vid Stirners grunder, det negativa, raserande, med utgångspunkten att alla auktoriteter måste förstöras och att allting ska komma från individen. Denna hårdnackade betoning av individen kan eventuellt förklaras av att Tucker inte intresserade sig så mycket för ekonomiska teorier odyl som Mackay utan inriktade sig istället på moraliska frågor, om man vill kalla det så.

I ett tal 1890 som utgivits som broschyr på svenska säger han:

Varför kunna vi icke komma överens om att låta var och en leva sitt liv, genom att ingen av oss överskrider de gränser som skiljer vår individualitet . Det är dessa reflektioner, som närmar mänskligheten till de sanna sociala överenskommelserna --- Det är klart, att dessa överenskommelser, dessa sociala lagar, utvecklade till sin fulländning, utesluta varje aggression.

När vi betrakta denna överenskommelse och jämföra den med anarkisternas definition av "staten" förkroppsligandet av angreppets princip, så se vi att staten är samhällets motståndare.

Tuckers individualism har dock inte haft så stort inflytande i Europa som Mackays.

Den individualistiska anarkismen i Sverige

Den individualistiska anarkismen har aldrig haft många anhängare i Sverige men åren 1905-1912 ungefär så fanns det faktiskt en rörelse mot individualism bland anarkisterna i Sverige.

På den tiden var anarkisterna organiserade i Ungsocialistiska partiet, från början Socialdemokraternas ungdomsförbund men sedan 1903 självständigt. Ungsocialistiska partiet var ett rent anarkistiskt parti som inte ställde upp i val utan trodde på den direkta aktionen. Det var på initiativ av ungsocialisterna som SAC bildades 1910, och detta får man nog tyvärr se som en av de största orsakerna till att Ungsocialisterna allt mer tynade bort under 1920 talet. Som mest hade partiet cirka 2000 medlemmar.

Då, som nu, var den anarkism det stora flertalet förespråkade krapotkiansk. Bland de mer intellektuella var dock individualismen känd tidigt, främst genom Nietzsche och hans lärofader Schopenhauer. Men de hade också tagit intryck av filosofiska materialister som Büchner och naturvetare som Darwin. Många hade också läst Stirner på Tyska eller i den danska översättning som kom 1902.

Från 1908 börjar man dock på allvar diskutera Stirner och individualismen. Det görs främst i de ungsocialistiska tidningarna "Brand" och "Nya Folkviljan" men också på lokala medlemsmöten. På den här tiden var det fortfarande vanligt med resande agitatorer och en del av dem var övertygade individualister.

1908 utkom det första och sista numret av "Individen Anarkistisk organ for Skandinavien" av Svenska och Danska individualanarkister. Den är varken speciellt bra eller saklig, men bara att man försökte ge ut en individualistisk tidning tyder på att intresset trots allt ökade(att det inte kom ut mer en ett nummer kanske tyder på motsatsen).

Waldemar Johansson, (senare Waldemar Bernard) en pamflett vid namn "Bör egoismen fördömmas?" I den använder han sig utan att rodna av många exempel tagna direkt från Den Ende och hans egendom. Till skillnad från Stirner har Johansson ett mål med individualismen, den är ett skäl för en socialistisk revolution. För att få det hela att fungera lite smidigare säger han att det finns två sorters egoism, en "fin" egoism och en egoism som är "krass och rå". Detta resonemang är lite underligt, isynnerhet som han bara fem sidor tidigare berättat att det inte finns något objektivt gott och ont.

Detta med en uppdelning av egoister i "bra" och "dåliga" är ganska vanligt bland de som skriver om individualismen i Brand och Nya Folkviljan även om inte alla gör det.

1910 kommer också den Svenska utgåvan av Den Ende och hans Egendom, översatt av Albert Jensen. Albert Jensen är en intressant man, han är antagligen den svensk som skrivit mest om individualism och egoism, han är också en av individualanarkismens hätskaste motståndare. Detta är inte oviktigt, med tanke på att Jensen var den mest inflytelserika anarkisten i Sverige, efter Hinke Bergegren, och är det nog än idag.

Som sagt så var inte individualismen bara en filosofisk fråga. I Stockholms Norra ungsocialistiska klubb, den ursprungliga ungsocialistiska klubben, var de flesta individualister från nånstans kring 1907 till 1912 när klubben lades ned.

Bland de drygt 100 medlemmarna märktes där Emerik Larsson och Georg Schröder, de Svenskar som jobbat med tidningen "Individen", Leon Larsson, poet och bror till Emerik och Waldemar Bernard. Bland medlemmarna var också Hinke Bergegren, han var dock negativ till individualismen (blev senare övertygad kommunist).

I December 1908 beslöt man att avsätta sin styrelse pga "där det finns styrelse måste det också finnas styrda." Styrelsen återupprättades efter ett år, men man beslöt då att gå ur partiet, detta för att stadgarna sa att "Centralkommittén och kongressen är partiets högsta bestämmande myndighet."

Den ungsocialistiska kongressen 1912

I juni 1912 skulle Ungsocialistiska partiet ha en kongress i Stockholm. Det var fyra år sedan sist och under den tiden hade individualismen spritt sig i partiet. Nu förelåg det tre motioner som handlade om partiets inställning till individualanarkismen. Det var många som ville ha ett entydigt uttalande. Men lika många tyckte att, det var väl inget att bråka om, på de flesta håll hade individualisterna och kommunisterna (alltså krapotkianerna) kunnat samsas alldeles utmärkt men på vissa håll, främst i storstäderna, hade individualisterna skaffat sig mycket dåligt rykte.

De tre motionerna behandlades i stort sett i en klump och kontentan av deras frågor var att de ville ha ett entydigt svar på hur partiet skulle förhålla sig gentemot individualisterna. Två av motionerna var från Uppsala klubben, och efter vad det verkar skrivna av Walter Bernard själv.

Albert Jensen hade förberett ett uttalande som han ville att kongressen skulle anta. I detta sa han bland annat att:

Då varje socialistisk rörelse måste sträva, att genom skapandet av arbetarklassens samhörighetskänsla framalstra den klassolidaritet, som är nödvändig för en massaktion mot kapitalismen och dess våldsorgan (staten o.s.v.) och den individualismen anarkismen huvudsakligen vädjar till varje enskild individs trånga egeninträsse och absoluta individuella självhävdelse, vilket blott är egnat döva samhörighetskänsla och solidaritet;

så betraktar kongressen denna individualistiska anarkism, som en mot socialismen fientlig riktning.

Efter en lång debatt antogs Jensens uttalande, med röstsiffrorna 14-13. även om det inte sades uttryckligen i uttalandet så ansåg de flesta att i och med ett så tydligt avståndstagande från individualismen så var det omöjligt för individualisterna att vara kvar i partiet. Vissa såg det som positivt, andra negativt.

Både individualisterna och kommunisterna tyckte att grunden till motsättningarna låg i begreppsförvirringen, att de använde olika termer för att säga ungefär samma sak.

Ada Shiött sammanfattade både språkförbistringen och att det egentligen var ett storstads problem med orden: "de stora meningsskiljaktigheterna finna vi i landsorten det icke vara så stor skillnad på."

Resultatet av kongressen blev att några av individualisterna lämnade partiet men de flesta var kvar, utan några problem. Diskussionen om individualismen och Max Stirner stannade dock helt av. I alla fall ett tag. 1916 ger Albert Jensen ut den enda svenska biografin över Stirner som skrivits. Max Stirner Den anarkistiska individualismens djärvaste apostel, hans liv och åskådning, som den hette, innehåller förutom en kort biografi en ganska kritisk genomgång av Stirners politiska tankar. Nu är Jensen betydligt mycket mer nyanserad än han var på kongressen. Kanske beror det på att han ändrat åsikt om individualismen, men troligare är att han helt enkelt inte hade så mycket emot filosofin i sej, utan mer ogillade de politiska effekter som många av Stirners efterföljare hävdade. Boken ger en balanserad, om än kritisk, genomgång av Stirners tankar och kan rekommenderas. Bland annat visar Jensen på de betydande likheter som finns mellan Stirner och Krapotkin.

Ett tag kring 1920 började man skriva lite om Stirner och individualismen igen, mest i "Röda Fanor", ungsocialisternas nya tidning efter att Nya Folkviljan lagts ned. Nu såg man individualismen som en integrerad, och självklar, del av anarkismen och inte som en separat lära. Man betonade likheterna istället för skillnaderna mellan Stirner och de andra teoretikerna. Någon ny våg individualanarkister uppkom inte, som det gjort kring 1908. Antagligen för att man inte längre hade något behov av att säga att man var individualist, eftersom alla var det.

I Anarkismen Dess grundtext från 1928 skriver G. Henriksson-Holmberg att en anarkist med nödvändighet är egoistisk, att alla frihetssträvande personer per definition är det. Individualismen hade definitivt blivit en del av anarkismen, istället för, som innan, en riktning inom anarkismen.

Text: Ulf Lundblad