Allt du någonsin har
velat veta om - kokain

Cocaine
Dominic Streatfeild
Virgin Books

När kokan slutligen nådde Österrike anförtroddes den av Wöhler åt en av hans lovande unga studenter, Albert Niemann, vid Göttingens universitet. Niemann lyckades utvinna det verksamma ämnet i koka, ett ämne som i årtusenden hade prisats för sina många positiva egenskaper, men som först nu förelåg i sin rena kristalliska form. Med andra besläktade substanser i åtanke - morfin, nikotin, stryknin - döpte Niemann detta ämne till kokain.

Så långt har vi bara nått 60 sidor in i den brittiske journalisten Dominic Streatfeilds lite drygt femhundra sidor omfattande "biografi" om kokan och kokainet, Cocaine. Innan dess har han berättat om kokans mycket spännande förhistoria i Inkariket samt om dess historia under den första, mycket våldsamma, delen av den koloniala historien i Sydamerika. Efter berättelsen om den österrikiska flottans oväntade insatser för att sprida kokan världen över, fortsätter det österrikiska spåret med berättelsen om världen förmodligen mest berömde kokainist - Sigmund Freud. Och då har vi ännu många sidor kvar till de mer väntade berättelserna om Sydamerikanska knarkkungar, knarkfinansierade krig och statskupper och den så kallade Iran-Contras-affären.

Dominic Streatfeild har bevisligen suttit många dryga timmar på British Library och läst allt han har kunnat komma över med anknytning till koka och kokain. Men har inte nöjt sig med det, han har även träffat odlare, langare och knarkbossar i Sydamerika, besökt så kallade crack houses i New York. Det är svårt att komma på en enda vinkel som inte täckts upp av Streatfeild - han har intervjuat ekonomer, vetenskapsmän, botaniker, jurister, historiker för att genomlysa sitt ämne. Cocaine är del av en trend i bokvärlden, att man skriver om en enskild sak eller produkt och ur ämnet pressar så många fängslande fakta och anekdoter som man bara kan och ordnar dem kronologiskt. I denna anda har det skrivits "biografier" om torsken, kaffet, saltet, skum, det engelska pundet, gymnastikskon... och mycket lite tyder på att denna trend är övergående.

Den uppenbara risken är att resultatet bli ytligt och anekdotiskt, till och med osakligt och falskt. En professionell historiker, eller kemist för den delen, skulle säkert kunna peka ut rader av sakfel eller åtminstone överdrifter i Streatfeilds framställning, men jag tycker att han ganska öppet redovisar sina egna och sitt materials begränsningar. Cocaine är en av de bättre böckerna i den här genren som jag har läst - ämnesvalet i sig har onekligen sina spänningsskapande fördelar, om man jämför med exempelvis biografin om torsken eller skummet. Men boken är också mycket både rapp och välskriven, men med två ganska störande inslag, att författaren i för stor utsträckning tar på sig rollen som rolighetsminister samt att han berättar lite väl mycket om sig själv. Att han beskriver hur det känns att tugga kokablad hör naturligtvis till sammanhanget, men hur det kändes när hans flickvän gjorde slut med honom gör det inte.

I Storbritannien är hursomhelst hans Cocaine hett stoff, den kom ut förra året i hårdpärm och i pocket i år. Den är kontroversiell inte bara för att ämnet i sig är det, men för att utgivningen av den sammanfaller med att en stor debatt rasar om droger, såväl hårda, kokain, som "mjuka", marijuana. Det verkar som om Storbritannien är på väg att släppa greppet om de mjuka drogerna. Parlamentariker kan på allvar föreslå statligt kontrollerad försäljning av mjuka droger. Polisen ägnar bruket av mjuka droger ett allt mer förstrött intresse. Själv tar inte Streatfeild tydlig ställning i denna fråga, men han tycker att debatten ofta är både låst och förljugen. Vad beträffar innehållet i hans egen bok så framställs kokain både som roten till bottenlöst mycket elände, våld och misär, men också som en mycket potent drog - vilket många personer som passerar revy i boken vittnar om - från bladtuggande indianer till en rusig och kåt Freud, från Edison och Ibsen till vår tids kändisar av olika slag.

Streatfeild hymlar inte det minsta om varför kokain är så åtråvärt. Han påminner läsaren om att försäljningen av kokain drar in nära nog 100 miljard kronor per år, mer än McDonalds, Microsoft och Kellogs tillsammans. Och det beror, menar han, helt enkelt på att kokain är så ovanligt stimulerande att ta.