Alla ska få stanna!

Igår var sista dagen man kunde söka asyl hos Migrationsverket med hjälp av den tillfälliga lagen. Och jag kan inte låta bli att undra om någon av tjänstemännen passade på att gå från jobbet lite tidigare igår eftermiddag.

Jag undrar om de skyndade sig hem för att bänka sig framför fredagens komediblock på TV3 och jag undrar hur lätt det var för dem då att glömma de oroliga ögonen genom luckan i glasskivan som skiljer anställda och asylsökande åt i receptionen på Celsiusgatan.

Vad jag vet är att ända till klockan fem igår ringde min telefon sig varm med samtal från en mängd människor som ville säkerställa sig om att just deras ärende fanns i säkert förvar hos en av Migrationsverkets beslutsenheter och att de inte skulle glömmas bort nu när mars närmade sig sitt slut.

För den tillfälliga lagen lever vidare genom alla de människor som ännu inte fått besked. Assistenter på Migrationsverket lovar att höra av sig men ringer aldrig tillbaka. De lovar att skynda sig men glömmer namnet på den person de nyss samtalat med. Igår tog det mig tre timmar av kvalificerat skitsnack på rikssvenska för att få svar på en enda futtig fråga.

En vän till mig väntar fortfarande på besked. Låt oss kalla henne Thandi. Hon kom till Sverige från subsahariska Afrika för sex år sedan. Säkerhetspolisen var ”intresserade” av hennes mans politiska åsikter och han tvingades därför gömma sig.

Thandi har upprepade gånger förhörts och knullats med en gevärskolv i baksätet på en militärjeep. Hennes man och hon bestämde sig slutligen för att de inte kunde fortsätta leva så, sålde allt de hade och började så sin långa färd mot en värdig framtid. De har kravlat under taggtråd och turats om att slänga varandra över elstängsel. De har åkt båt och de har simmat.

Thandi kom till ett Sverige där den som inte behärskar språket inte har någon talan, där inte ens de offentliga ombuden kan frigöra några minuter av sin tillvaro för att förklara för sina klienter vad de egentligen håller på med utan istället blir förbannade för att de dyker upp oannonserat under lunchrasten.

De kom till ett Sverige där asylsökande gifta par drivs till hat av varandra och störtar till döds utför ruiner av förolämpningar och maktlöshet. Ett Sverige där människor som fortfarande orkar käfta emot inte firas som en seger utan tystas i högfärdig anklagan.

För två år sedan, efter fyra avslagsbeslut, hittades Thandis man hängande från tvätträcket på balkongen. Det var en kall februaridag, hans läppar var blåa och hårda. Det fick mig för första gången att undra hur det skulle gå för Thandi.

Starka, roliga, kaxiga Thandi som inte låter, eller snarare lät, någon trampa på henne. Thandi som alltid var vansinnigt irriterande försenad till varenda möte men som alltid fanns där för att trösta mitt kroniskt krossade hjärta.

Thandi finns inte där längre. När jag träffar henne nu är hennes högra kind alltid alldeles rödmosig av mobilens varma tangenter där hon håller den tryckt mot sitt ansikte och ömsom viskar ömsom häftigt gråter in i mobilen i ett försök att få handläggarna på beslutsenheten i Flen att förstå hur akut detta är.

Jag undrar hur det ska gå för Thandi och alla de tusentals andra människor i vilka man i värsta fall medvetet ingjutit rädsla, mindervärdeskomplex, servilitet, förtvivlan och självförakt. I bästa fall en girig vrede som hotar ta över hela vardagen.

Det verkar ibland som om jag oroar mig helt i onödan. Thandi har nu flera personer i sitt liv, både professionella och andra, som klappar henne på kinden och säger åt henne att det är ok att vara ledsen. Men jag kan inte låta bli att undra var dessa personer fanns så länge Thandi mådde någorlunda bra? Varför är det ok att vara ledsen men inte ok att vara tokförbannad på ett för jävligt system?

För det har varit och förblir just ett för jävligt system. Att låta människor vänta utan att låta dem veta hur länge de kommer att behöva fortsätta vänta är en känd tortyrmetod. Att förvirra och alienera genom att använda krånglig juridisk jargong som endast advokater och sakkunniga förstår är att frånta människor makten över sina liv.

Jag säger att det är detta som är det grundläggande problemet. Jag säger det och vet samtidigt att det inte räcker med att förstå problemet. Saken är den att man måste lösa det.

Man måste lösa det och jag är pessimist. För att Thandis man är död, en krallig kille med hjärtat på skjortärmen som aldrig tycktes vilja sluta prata och i total motsättning till sina politiska ideal med glädje anammat den amerikanska hiphopens kommersiella blingbling-mode.

Jag är ledsen för att Thandi och hennes man aldrig kommer att få chansen att föda sitt kärleksbarn och vara världens bästa föräldrar. Jag tvivlar för att vår generositet är så bräcklig, så sen och glömmer så snabbt.

Ty den tillfälliga lagstiftningen som nu ska ersättas av en reviderad Utlänningslag utgjorde en kort parantes i svensk migrationshistoria. En välkommen sådan, även om den hjälpte långt ifrån alla som behövde den.

Thandi kommer snart att få sitt femte avslag. Och vi får inte låta aldrig så många glädjande besked överskugga hennes oändliga förtvivlan och sorg. Tvärtom måste vi nu återuppta det långsiktiga och tungrodda arbetet att skapa en human asylpolitik.

För att göra det kommer vi att behöva mobilisera flera människor som bryter sig loss från självgodhetens och rädslans bojor och tar till orda. Vi kommer faktiskt att behöva alla er!

Vi kommer behöva politiker som tycker att deras partiideologier är viktigare än att vinna stugrasisternas röster, vi kommer behöva grannar som får syn på en där man står och röker på balkongen och bjuder på whisky och sällskap när sömnlösheten gör sig påmind.

Vi kommer behöva människor som låter bli att ställa de självklara frågorna (har du uppehållstillstånd?) och istället beväpnar sig med en rejäl dos tillit till varandra och våra historier.

För man behöver inte alls vara insatt eller utrikespolitiskt kunnig för att sitta ner, lyssna på någon och lita på att det de säger är sant.

När Thandi var sitt inte-så-omhuldade själv, brukade vi prata i stora ord. Vi ville att människors smärta och människors strävan skulle ges en röst. Vi ville inte längre besöka ovärdigt trångbodda människor i lägenheter sunkiga av sorg.

Vi ville inte längre behöva skämta om att spränga Migrationsverket i luften och fördriva alla handläggare till desperation och asyl i främmande länder bara för att inte börja gråta. Den svarta humorn räddade oss från ett fördärv men den förde oss också till ett annat. Vi längtade efter naiva drömmar och larvig slapstick där ingen slår sig på riktigt.

Vi var trötta på att befinna oss i ständig rörelse för att inte smärtan skulle hinna ifatt oss. Vi ville avskaffa det myndighetsspråk som inte kan yttrycka något av det som är viktigast för en människa.

Vi ville att de experter som dagligen fråntar människor förmågan att fatta beslut och förstå vad som sker med deras liv skulle tvingas förklara sig länge och väl.

Jag skulle så gärna vilja prata med den gamla Thandi nu. Jag undrar vilka ord som skall kunna försona oss nu när så många människor stigit ut ifrån skuggorna och promenerar nerför Södra Förstadsgatan med rätten i ryggen.

Vem skall uppfinna de orden och vem skall våga säga dem i ett Sverige där ingen egentligen talar eller har åsikter, där allt är diskurs och den enda sanningen finns att läsa i lagtext?

Vad har hänt med de stora berättelserna om solidaritet och rättvisa?

Kanske är det denna förvirring och disillusionering som får lov att ursäkta vårt mycket bleka välkomnande. Ni förstår, folk häromkring är rätt utnötta efter decennier av nationalmytologi och byråkrati.

Det kommer ta lite tid för oss att kunna se er i fyrfärg och skärpa, att kunna känna er smärta och glädje i våra egna bröst. Men vi välkomnar er alltjämt. Vi erkänner våra misstag. Vi skäms över de liv vi spillt på att leka asagudar.

Må vi brinna i skärselden för att vi trott att alla vill till Sverige för att utnyttja vårt överlägsna sociala skyddsnät, för att vi är så tystlåtet charmiga, för att vi har så vacker natur. Må vi förlåtas för att vi trott på lögnen att man får lov att reglera människors drömmar om och lust till liv.

Välkommen till alla, febriga poeter likväl som dammiga soldater, speciellt så länge Sverige fortsätter att suga ut resten av världen och sedan låtsas som ingenting.

När så doktorerna har lappat, poeterna helat och politikerna upprört...ja då så ska vi skriva Sveriges svarta bok tillsammans.

Om frihandelsavtal med ockupationsmakter, om vapenhandel och brutal kommers. Men också om kränkningar och maktmissbruk i våra egna granna korridorer.

För vi är många infödingar som känner hur skrönan om att vi på något vis har gjort oss förtjänta av våra privilegier rungar i huvudet som efter en örfil. Därför står vi här idag på ett av Malmös fina torg och säger att nu får det fan vara nog!

Bakom varje person som står här idag finns kanske ett hundratal tysta sympatisörer, och vid sidan av varje person som öppnar sitt hem för någon som behöver det finns ett nätverk av stöttepelare och vänner.

Vi är ingen marginell röst vars krav på att ALLA SKA FÅ STANNA kan kompromissas bort i en budgetförhandling och sedan glömmas, vi är många och jävligt förbannade.

Vi är många som alltmer kräver att våra folkvalda representanter är lyhörda och ödmjuka inför sin yrvakna väljarskara, som kommer fortsätta att gömma, stötta och anställa människor så länge regeringen envisas med att olagligförklara dem.

För vi nöjer oss inte med mindre än att våra barn får friska orädda hjärtan med frihet att drömma, frihet att se jämnåriga ögon kika fram bakom en annars ständigt fördragen gardin och fråga varför det i Sverige är finare att tyst lägga sig ner än att skrikande hoppa högt.

Och varför det är så att man även när man ligger inte ens då är drabbad nog för att få stanna.

Vi önskar dem alla uppriktiga svar på den frågan som inte bygger på migrationsministerns patent på sanningen.

Vi önskar varandra mod att förändra och tillförsikt att somna till. Och, som den allra enklaste av begynnelser, amnesti från Sveriges politiska mörker åt oss alla!