Anarkismens teori

Ett annat missförstånd är att anarkisten är en opraktisk idealist som sysslar med oanvändbara utopiska abstraktioner helt utan kontakt med verkligheten. Resultatet blir att anarkismen än en gång avfärdas, nu som en "omöjlig dröm". Ingen av dessa föreställningar är riktig (fastän både våldsamma och idealistiska anarkister har förekommit - som fallet är med personer i många andra politiska rörelser till höger och vänster). Den riktiga beror natruligtvis på ens egen referensram. Det finns olika sorters anarkister precis som det finns olika sorters socialister. Här kommer det att handla om kommunistisk anarkism vilken jag ser som likvärdig med frihetlig (det vill säga icke-auktoritär) socialism. Etiketter kan vara nog så förvirrande så med hopp om att klargöra termen definerar jag anarkismen genom att använda tre huvudprinciper:

1. Tron på att auktoritet, hierarki och härskare kan avskaffas.

Anarkister tycker att makten ska upplösas (inte gripas) - människans över människan - statens över samhället. Medan många socialister är för en arbetarstyrd regering "där staten så småningom försvinner", anser anarkisterna att medlen skapar målet, att en stark stat är inriktad på att hålla sig själv vid makten. Det enda sättet att åstadkomma anarki (i enlighet med anarkistisk teori) är genom att bilda kooperativa anti-auktoritära former. Att skilja processen från revolutionens mål är att bevara en förtryckande struktur.

2. Tron på både individualitet och kollektivitet.

Individualitet är inte oförenligt med kommunistiskt tänkande. En skillnad måste ändå göras mellan snäv indivdualism, som fostrar till konkurrenshets och ringaktning för andras behov, och en sann individualitet som rymmer frihet utan att göra intrång på andras frihet. Uttryckt i social och politisk organisering betyder detta närmare bestämt att balansera individuella initiativ och kollektiv aktivitet genom att bilda strukturer som möjliggör att besluts- fattandet ligger i händerna på alla i en grupp, ett kollektiv eller en fabrik. Inte i händerna på "representanter" eller "ledare". Det betyder koordination och aktion via ett icke-hierarkiskt nätverk (sammanbunda cirklar snarare än en pyramid) av små grupper. Slutligen betyder det att en lyckad revoution kräver självständiga individer och grupper som inte kan manipuleras och som arbetar tillsammans för att ta "direkt, spontan kontroll över samhället och över sina egna liv" (Murray Bookchin).

3. Tron på både spontanitet och organisation.

Anarkisterna har länge anklagats för att förorda kaos. Faktum är att de flesta människor tror att anarki är synonymt med oordning, förvirring, våld... Det är en helt felaktig föreställning. Anarkister förnekar inte organiseringens nödvändighet, de gör bara gällande att den måste ske underifrån, inte uppifrån, inifrån snarare än utifrån. Från ovan påtvingade strukturer eller strikta regler, som föder manipulation och passivitet, är de farligaste former en så kallade revolution kan anta. Ingen kan diktera hur framtiden ska gestaltas. Spontana aktioner utifrån en viss sitations förhållanden är nödvändigt om viska skapa ett samhälle som är lyhört för de växlande behoven hos förändeliga individer och grupper. Anarkister tror på rörliga former: demokratiskt deltagande på högre nivå parallelt med kollektivt samarbete på lägre nivå (utan att individuella initativ hämmas).

1. Anarkismen är motståndare till alla former av regerande och förtryck av människor. Motståndare till till staten, kapitalismen och de auktoritära ideologierna.
2. Istället för staten förespråkar anarkismen en samhällsordning av fria federationer av individer och grupper, utan någon centraliserad tvångsmakt. Kapitalismens ekonomiska tvångslagar vill anarkismen ersätta med självförvaltning på arbetsplatser, i bostadsområden, på skolor, i fria kommuner etc. En självförvalting där människornas egna behov och önskningar får styra samhällsutvecklingen, istället för ekonomisk vinning och profit. Anarkismen för även en mer ideologisk inriktad kamp mot de former av religiös och borgelig moral som är ägnad att förringa och förtrycka människor och individer.
3. Den anarkistiska samhällsordningen baserar sig inte på höga och verklighetsfrämmande ideal utan på människornas reella behov av inbördes hjälp och samverkan för att överleva som mänsklighet.
4. Anarkismen är revolutionär, det vill säga att den utgår från att dessa grundläggande av det mänskliga livet endast kan komma till stånd genom en social revolution, som dels frigör sig från de gamla auktoritära krafterna i samhället och dels förmår inspirera människor att skapa grunden för den nya samhällsordningen.
5. Anarkismens uppgift är inte att leda folket till frigörelsen - denna måste vara folkets eget verk. Men den vill, genom propaganda och handling, verka för ett ständigt spridande av det revolutionära tänkandet och den radikala livsglädjen som utgör grunden för den frihetliga revolutionens framgång.

Texten är hämtad från The Actual Anarchist Homepage.